Vår civilisations dubbla naturdyrkan

Egentligen är det ingen som ifrågasätter om naturen är viktig i vårt samhälle. Konflikten handlar om vilken natur som är viktig: Den utanför oss eller den inom oss. De som vill bevara naturen utanför oss försvarar vattendrag mot övergödning och föroreningar och skogar mot monokultur och kalhuggning och atmosfären mot partiklar och svaveloxiod och koldioxid. De som försvarar naturen inom oss försvarar vår rätt att handla efter vår lust. Vissa poängterar vår lust som samhällsbärande faktor (konsumtion skapar jobb). Andra poängterar naturen som förutsättningen för vår existens, och, för den delen, för produktion av de varor som vi har lust att konsumera. Därmed är miljövänlig teknik lite av den heliga graal som ska lösa den motsättning som vår civilisation bygger på. Den skulle i bästa fall förlika naturen utanför oss med naturen inom oss. Nästan alla framtidsskildringar handlar om det vi är rädda för och arbetar emot idag, för att skrämma upp oss med hur hemskt det blir om vi inte arbetar hårt nog mot miljöförstöring, kärnvapen, biopolitik och så vidare. Det hade varit mer intressant om någon hade föreställt sig hur det skulle kunna bli om det som vi arbetar hårt för att uppnå verkligen inträffar. Ett samhälle utan den fundamentala motsättning som vårt samhälle bygger på i form av miljöproblemen, till exempel.

Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Den möjlighet till fromhet genom asketism, försakelse och känsla av otillräcklighet som miljörörelsen ger oss idag skulle vara borta. Man ses som dum i huvudet om man sätter upp en massa matregler för sig själv för att motarbeta sin hedonistiska ådra. Men åtminstone i vissa kretsar anses det normalt att sätta upp matregler för att minska sitt ansvar för koldioxidutsläppen. Man får inte gå omkring och slå sig själv med en niosvansad katt för att sona mänsklighetens synder, men man får åtminstone cykla till jobbet i tio minusgrader för att hjälpa till att rädda vår planet. Ur ett rent fromhetsperspektiv är växthuseffekten det perfekta miljöproblemet. Tidigare miljöproblem har nästan alltid legat hos specifika industrier och ropat på tekniska punktinsatser: Att åtgärda freonproblemet låg på kylskåps- och sprayburkstillverkarna. Att göra bilavgaser renare ligger på biltillverkare. Och att bekämpa myggor utan DDT ligger på kemikalieproducenter. Den nya tidens miljöproblem, klimatförändringarna, berör alla människor samtidigt. Ingen är utan skuld, ingen kan bli helt utan skuld under överskådlig framtid, men alla är en del av lösningen. Så kanske är vår tid inte så gudlös ändå. Vi får åtminstone någon form av utlopp för de drivkrafter som drev våra medeltida förfäder att fasta, anklaga sig själva och plåga sig själva.

Klimatförändringarna är som sagt ett mycket bra problem för detta ändamål. Men jag uttalar mig inte om huruvida jag tror att de är verkliga och i så fall problematiska eller inte. Det finns fler skäl än de rent vetenskapliga att tro på dem. Men det påståendet varken bekräftar eller dementerar deras vetenskaplighet.