Socialismen och de intellektuella

Totalitarism gynnar knappast det intellektuella livet. Ju färre system det finns att tänka igenom, desto mindre blir möjligheterna att tänka fritt. Ändå har intellektuella varit överproportionerligt positiva till socialismen och är det än.

Varför? Kanske för att socialismen, till skillnad från kapitalismen, behöver intellektuella. Den moderna kapitalismen behöver skickliga ingenjörer på företagen, duktiga makroekonomer i centralbanken, kloka socialarbetare och psykologer som kan hjälpa de missanpassade. Men den behöver ingen som förstår människan eller samhället i sin helhet. Bara folk som förstår sin del. Den behöver ingen som har stora visioner om människans potential och samhällets organisation. Bara producenter och konsumenter som har små visioner om en effektivare elmotor eller vilka skor som passar till vilken klänning. Så för en intellektuell är det ganska frestande att förespråka en samhällstyp som inte bara tillåter intellektualism, utan i grunden bygger på det. Ett samhälle där tänkande är viktigt har för många intellektuella framstått som mer attraktivt än ett samhälle där tänkandet är fritt.

Om man pratar specifikt om filosofer, så är filosofin anpassad för ett föränderligt samhälle. Filosofins storhetstider har infallit när ett system har gått över i ett annat. Kring Sokrates tid höll ett naturcentrerat fokus för vetandet på att övergå i ett samhällscentrerat fokus. Under 1500-1900-talet, filosofins andra storhetstid, så övergick feodalismen i kapitalism, religionen i vetenskap och så vidare. Filosofin har helt enkelt en vana att klargöra begreppen medan ett hegemoniskt system håller på att gå över i ett annat hegemoniskt system. Så vad ska filosofin göra när en sådan övergång inte är på gång? Se till att få till en genom att propagera för en revolution, såklart, så att verkligheten passar till filosofin igen. Eller inte. Om filosofin blir beroende av en viss miljö för att riktigt kunna fungera, så kommer den inte att kunna se objektivt på sin omvärld: En filosofi som är beroende av att revolutioner sker regelbundet kommer inte att kunna se revolutioner som dåliga, för då förnekar den sig själv. Den får alltså på åtminstone en punkt ett inbyggt hinder för att tänka klart.

Det man inte på något sätt vill ändra på brukar man inte analysera. Så vill man inte ändra på kapitalismen framstår det som meningslöst att analysera den. Så enligt en omvänd logik måste man vilja förändra för att få analysera. Michel Foucault är en av dem som har ansträngt sig för, och lyckats med, att komma runt det hindret. I stället för att se kapitalismen som ett enda system som antingen är bra eller dåligt, så såg han vårt samhälle som en samling delsystem som alla hade sitt eget funktionssätt och sin egen historia. Hans filosofi bygger inte på att analysera och därmed ifrågasätta det kapitalistiska samhället i sin helhet, utan att de delar som tillsammans bygger upp kapitalismen. Det spåret tror jag att en filosofi för nutiden skulle kunna bygga vidare på.