Det är som att man bara kan prata om en enda sak åt gången inom varje givet ämne i den svenska samhällsdebatten. Förra året kom en bok som hette Hemmafru 2.0 Då skulle alla kvinnliga kulturskribenter förfasa sig lite lagom över att kvinnor väljer så kvinnliga fritidsintressen. Vilka struktuuurer ligger bakom det här?, skulle en rättrogen muffinsbakande feminist fråga sig. I år har det däremot kommit ut en bok som heter Rosa – Den farliga färgen. Och liksom att man inte kunde tycka att Hemmafru 2.0 var dålig, det var ju en sån bok som man måste tycka om för att inte framstå som ond, så tycker alla att Rosa är en bra bok. Trots att hemmafruboken förfasade sig över att kvinnor är så traditionellt kvinnliga, medan Rosa-boken uppmanar till förfasande över att den traditionellt kvinnliga och flickiga nedvärderas, det vill säga totalt motsatta perspektiv med ungefär ett års mellanrum.
Så nu får hobbyhemmafrudebatten sig en känga ett år i efterhand av Salka Hallström Bornold i Expressen. Kunde hon inte ha levererat den för ett år sedan, då ett antal kulturdebattörer var så bekymrade över backlashen som hade drabbat över kvinnorna? Skulle inte det ha blivit intressantare? Nej, för Sverige är för litet för mer än en åsikt åt gången. Även inom mycket harmlösa frågor som den här, bevisligen. Kulturdebatt är inte till för att vara givande och intressant, utan för att en kulturelit ska få småprata med varandra. Liksom på en middagsbjudning väjer man skickligt undan för konfrontation. Man turas om att välja ämne och alla som inte håller med ser till att hitta någon form av positiv vinkling ändå eller håller åtminstone käften. Och man blir belönad med att andra säger snälla saker eller åtminstone håller käften efter att man själv har uttryckt en åsikt.
Denna mysiga samförståndspolicy har visserligen resulterat i dumhet, ensidighet och idétorka. Men det spelar ingen roll, så länge som alla inblandade är finkänsliga nog att inte påpeka det. Men nu bankar Pär Ström på porten och säger sig ha hört alltihop och det är dumt, dumt, dumt. Antifeministerna påpekar det som har varit uppenbart hela tiden, men som ingen inom samförståndet sa: Att det blir ganska ensidigt och intelligensbefriat när man är alltför hänsynsfull mot enskilda åsikter och perspektiv. Normalt sett är den stora synden inom media-feminismen inte att vara dum, utan att vara otrevlig. Nu har en demonstrativt otrevlig person som Pär Ström brutit mot det tabuet och kommit undan med det. Och då blir det kanske aldrig riktigt som förr igen.
När hemmafruskriverierna hade hållit på ett tag då förra vintern så gjorde jag slag i saken och skrev en tidningsartikel om varför de hade fel. Jag skickade den till alla större tidningar. Karin Olsson på Expressen var den enda som var vänlig nog att tacka nej. Övriga svarade inte alls. Jag har funderat lite på om jag skulle försöka i år igen med Karin Olsson, jag menar, i år när Expressen försvarar de kakbakande kvinnorna från fula angrepp från förra året. Men jag orkar inte. De kan få ha sin kulturdebatt för sig själva. Jag publicerar artikeln här i nästa inlägg i stället:
Tidningar som har recenserat Rosa - Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson och tycker mer eller mindre exakt samma sak som Expressens recensent: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Smålandsposten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar