En gång i tiden stod motsättningen mellan vilja och lust i uppmärksamhetens fokus. Men man pratade inte om vilja, utan om Gud. Idag används de två uttrycken ibland nästan som synonymer. Men även idag känner vi skillnaden mellan de två, om vi anstränger oss:
Viljan står över den specifika omgivning som man befinner sig i. Viljan kommer inte ifrån denna omgivning, utan är en kraft någon annanstansifrån för att förändra denna omgivning till att stämma bättre med viljan. Lusten knyter däremot an till den omgivning (inklusive sin egen kropp) som man befinner sig i i en viss situation. Kroppens hunger kan förvandlas till lust att äta. En blick ut genom fönstret kan kanaliseras till lust att plantera fler växter på lämpliga ställen. Är man omgiven av människor kan man få lust att interagera med dem. Även om objektet för lusten inte måste vara fysiskt närvarande, så är lusten beroende av ens konkreta möjligheter. Lusten knyter an mot världen så som den är och spinner vidare på de inspirationer och möjligheter som den ger. Viljan går däremot ut på att ändra på det som är, utifrån en helt extern inspiration.
Utan att bejaka vår lust skulle vi ha svårt att handla över huvud taget i den konkreta världen. Lusten är en drift att delta i denna värld så som den är. Eller, rättare sagt, att delta i den aspekten av världen som lusten riktar sig mot. Viljan står däremot alltid på något sätt i motsättning till hur världen är. Ur viljans synvinkel finns alltid något att kritisera och ändra på. Ur viljans perspektiv finns det en grad av synd i allt. Ur lustens perspektiv är allt tillåtet.
Viljan är ursprunget till moralen. Lusten är ursprunget till kreativiteten. Om man bara ska vara moralisk får man ingenting gjort. Detta var också vad Simone Weil föreslog som ett moraliskt föredöme: All handling är ond, skrev hon. Då menade hon förstås inte att man skulle sitta absolut stilla rent fysiskt, men att man blint skulle följa Gud och aldrig handla på eget bevåg. Aldrig låta sig ryckas med av det materiella (står i Tyngden och nåden, jag ska ta mig tid att leta upp på vilken sida så fort någon ber mig). Om man däremot bara följer sin lust utan moraliska hämningar kommer man förr eller senare att bekräfta en logik som på det viljemässiga planet är fel.
Som Hannah Arendt ville visa genom sin studie av rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem så är inte ondskan en negation av godheten. I princip ingen säger ”jag vill döda människor för det är rätt sak att göra” på samma självklara sätt som ”jag vill rädda liv för det är rätt sak att göra”. De som vill döda har i princip alltid något högre syfte med dödandet. Med andra ord så framstår det som att det finns vissa saker som är i princip omöjliga att vilja. Däremot kan man ha lust att döda människor. Eller kan man ha lust att bygga vidare på ett system som fungerar bra och där man finner sig väl tillrätta, men som tyvärr går ut på att döda människor. Som Eichmann.
Så länge vi följer lusten så når vi inte vår moraliska, viljemässiga kompass. Lusten är en acceptans för omgivningen, medan moralen alltid innehåller någon form av kritik av den. Vårt samhälle bygger på att vi ska ge oss hän för lusten, utan att konsultera vår vilja i de flesta frågor inom lagens råmärken. Vilket vissa finner avslappnande och trevligt, medan andra finner en sådan tillvaro djupt meningslöst. Men ingen tvingar oss att leda sådana fullständigt lustbaserade liv. I stället för att ge oss hän till de områden av verkligheten som i ögonblicket framstår som bäst att spinna vidare på, kan vi fundera medvetet över vilka konsekvenser våra handlingar och uttalanden egentligen får. Och vilka konsekvenser vi vill att de ska få. Men då krävs det att vi tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar