Socialism och biopolitik

När jag nu säger så elaka saker om socialismen så borde jag kanske säga något positivt om kapitalismen: Den gör att folk får många saker av hög kvalitet till lågt pris, den är bra på att allokera resurser…men främst tror jag att kapitalismens främsta fördel är att den är så kass. Den är så full av motsägelser att den inte kan existera utan att staten servar den och täcker upp för dess brister. Och detta innebär att den inte kan bli totalitär. Som medborgare i ett kapitalistiskt samhälle tillhör vi varken marknaden eller staten helt och hållet. Som barn och unga har vi mest hos staten att göra, som arbetsföra mest hos marknaden, blir vi arbetslösa eller sjuka blir vi statens ansvar igen. Staten äger inte människor, den bara tar hand om dem under vissa perioder av livet och i vissa situationer och tvingar dem att avstå en del av sina inkomster under övriga perioder. Marknaden äger inte människor, den hyr bara dem som den kan använda sig av på ett meningsfullt sätt. Den lovar inte att ta hand om alla, men dem som den sysselsätter strävar den efter att sysselsätta på ett produktivt sätt.

I ett realsocialistiskt samhälle äger staten däremot medborgarna genom en slags slavkontrakt. Man tas hand om av staten som barn, när man sedan blir vuxen tillhör ens arbetskraft staten, och så vidare. Det att en enskild makt äger alla människor inom ett visst territorium ger socialismen ganska stora likheter med feodalismen. Den realsocialistiska staten hade precis som den feodala staten ett visst territorium med tillhörande befolkning till sitt förfogande. En befolkning som den både hade ansvar att skydda och försörja och vars arbetskraft den hade rätt att använda. Och realsocialistiska samhällen produktivitet begränsas av samma anledning som konventionella slavsamhällen: Den relativt stora tillgången på billig arbetskraft. Staten behöver krasst sett inte använda sig av sina medborgares arbetskraft bättre än att den kan försörja dem till den nivå som systemet kräver för att hålla ihop. Precis som under feodalismen, finns det svaga drivkrafter att maximera produktiviteten per capita men desto starkare drivkrafter att producera mesta möjliga per kontrollerat territorium. Och till en viss gräns så producerar en större befolkning mer per ytenhet. Så om en det ledande skiktet i en realsocialistisk (eller feodal) stat vill öka sitt lands ekonomiska styrka finns tre möjligheter:

1. Öka produktiviteten för den mängd arbete som redan utförs,

2. pressa invånarna att arbeta mer eller,

3. öka antalet arbetsföra medborgare.

Flera realsocialistiska ledare har inte kunnat motstå frestelsen att göra lite av varje. Och för den som sitter på den politiska makten är det ibland enklare att kontrollera befolkningens mängd och sammansättning än att öka industrins produktivitet. Detta har lett till mer eller mindre drakoniska åtgärder för att kontrollera befolkningens mängd och sammansättning i realsocialistiska stater. Ett av de mer extrema exemplen är Ceauşescus utstuderade preventivmedelsbegränsningar som krävde att varje kvinna skulle föda fem barn. Även om sådana drastiska metoder tillhör undantaget, så har i princip alla realsocialistiska stater i en eller annan grad kontrollerat utflödet av folk, till skillnad från nästan alla samtida marknadsekonomier som endast kontrollerar inflödet av folk. För när staten äger medborgarna som arbetskraft, är varje arbetare en förlorad resurs, speciellt om hen har utbildning och kvalifikationer över genomsnittet. Också omfattande internerna folkförflyttningar har skett under socialistisk flagg i exempelvis Kambodja och Rumänien: Staten behövde helt enkelt sina undersåtar bättre någon annanstans än där de befann sig. Kina tillämpar fortfarande ett system som binder människor till deras födelseplats, kallat hukou. Befolkningens verkliga rörelser hindras inte särskilt effektivt, men de som en gång har fötts på landsbygden har mycket svårt att bli erkända som stadsbor med exempelvis rätt till skolgång för barn och sjukvård (brukar stå om det i The Economist). Precis som under vår medeltid i Europa, då livegenheten förhindrade människor att fly jordbruksarbetet för ett lättsammare liv i städerna, försöker den kinesiska staten hålla kvar människor där den anser sig behöva dem bäst eller där de gör minst skada.

Realsocialistiska samhällen har under 1900-talet varit oöverträffade när det gäller att bedriva vad Michel Foucault kallade biomakt eller biopolitik. Foucault menade att biomakt var en företeelse som kännetecknade den moderna tiden, efter renässansen. Men jag misstänker att denna ökning i biomaktsutövande berodde mer på att samhället blev effektivare och därmed kapabelt till mer finstämt maktutövande och att makten över befolkningen förflyttades från kyrkan till den sekulära makten. En hel del tyder på att den medeltida katolska kyrkan hade höga ambitioner att bedriva biomakt, bara inte så välutvecklade tekniska medel för det. Eller organisatoriska, eller kunskapsmässiga, med tanke på att den inte tänkte i biologiska termer. Ändå försökte den skaffa sig makt över det mänskliga livets tillblivelse och utformning. Den såg till att förbjuda preventivmedel och jaga alla som kunde tänkas ha kunskap om sådana. Den hade makt över vem som kunde gifta sig och i förlängningen få barn med vem. Församlingsmedlemmarna förväntades bekänna sina synder, även de mest intima som bara rörde att de hade tänkt fel tankar eller känt fel känslor, för biktfadern. Så jag skulle inte gärna vilja se vår tids kameraövervakning, DNA-tester, radiotaggar och hjärnscanning i händerna på den medeltida katolska kyrkan. Att biomaktsbegreppet uppfanns just på 1900-talet kan ha ett samband med att det fanns en allmän känsla av att sådan makt bör utövas med största försiktighet. Det som är kontroversiellt tenderar man att verbalisera. Det som är självklart talar man inte om. Så Foucault gjorde den moderna tidens befolkning en tjänst genom att uppfinna ett begrepp för att tala om det vi är rädda för och försiktiga med. De realsocialistiska experimentsamhällena visar hur mycket biopolitik ett modernt samhälle kan utöva, om det inte aktivt försvarar individens frihet.