Jag är uppvuxen som ateist. En gång i 20-årsåldern, på en filosofiföreläsning så slog det mig att man inte kan vara både ateist och poststrukturalist samtidigt. Poststrukturalismen behandlar alla utsagor om världen som relativa. De är bara försök att beskriva en komplex verklighet, försök som kan ändras och kommer att ändras. Därmed är poststrukturalismen oförenlig med absoluta påståenden om verkligheten som att Gud inte finns. Som poststrukturalist måste man behandla Gud som alla andra koncept. Frågan blir då inte om Gud finns, utan om begreppet Gud bör användas för att beskriva något vi upplever eller om det finns bättre koncept. Det är jag fortfarande inte helt säker på. Men jag tror att jag förstår vad de som pratade, och pratar, om Gud menade. Jag tror de menar samma sak som en ateist kan beskriva som vilja. Inte vilja i vardaglig bemärkelse som allt man känner för, utan vilja i kontrast till lust (har skrivit mer om det här). Eftersom jag tycker mig veta att viljan finns eftersom jag själv upplever den, så tror jag i viss bemärkelse på Gud. Dessutom tar jag viljan/Gud på stort allvar.
Det finns även andra kristna koncept jag tror mig förstå. Arvsynden är ett av dem. Alltså, jag tror inte bokstavligt. Men jag tror att vilja och lust står i motsättning till varandra, i högre och mindre grad. Och jag tror att vi måste följa vår lust för att alls kunna handla. Därmed så kommer vi aldrig att kunna vara helt och hållet som vi vill. Det vill säga, vi kommer alltid att bära på en högre eller lägre grad av synd, i kristna termer. Det är inte så att denna vetskap tynger mig, så som verkar ha varit fallet med många kristna. Tvärtom. Att man som människa inte helt kan leva utan synd betyder att en god människa inte är godheten personifierad, utan en person som anstränger sig för att handla rätt i en komplex verklighet. Med den vetskapen kan man arbeta konstruktivt för att minska sin synd och handla rätt efter all den förmåga man har, i stället för sjunka ner i självförakt över att man aldrig lyckas bli så moraliskt perfekt som man skulle vilja vara.
Så på minst två punkter tänker jag som en kristen. Jag tycker mig även känna igen mig i tidiga kristna asketers tillvaro. Min lantliga tillvaro upplever jag som lite klosterlik. Ändå så har aldrig fört en seriös diskussion med någon som verkligen är kristen. För jag klarar inte riktigt att diskutera i fasta terminologier så som kristna och många andra dogmatiker tenderar att göra. Det fungerar inte riktigt att tänka när koncept är heliga. Jag tänker som en kristen, men kan inte tala som en kristen, eftersom de grundläggande antaganden som kristendomen vilar på är oförenliga med de antaganden som jag är uppvuxen med och håller fast vid. Till exempel att naturvetenskapen ska användas för att tolka den fysiska världen. Så när kristna säger att ”Jesus dog på korset för våra synders skull” kan jag inte ta till mig det. Även om jag i viss mening tror, dessutom tror starkt, kan jag i princip bara tänka på religion i icke-religiösa termer.
Därmed har en stor del av mina religiösa insikter kommit genom en ateist som blev troende: Simone Weil. Weil var också uppvuxen i en ateistisk familj och var mycket väl bekant med vilka begrepp ateister inte kan tåla. Därmed beskriver hon den kristna tron liksom utifrån, med en ateists terminologi. Jag är inte beredd att gå så långt som Weil gjorde, till exempel så beskriver hon i Tyngden och Nåden hur dödsstraffet kan accepteras som frälsande av dömda om de bara ser dess gudomliga innebörd. Det för tankarna till inkvisitionen och dagens islamister och deras övertygelse om hur rätt de har när de dödar människor för vad sekulära människor skulle se som småsaker. Men även om Weil på det moraliska planet hade fel i just detta, är hennes insats ändå värdefull. Vilken annan religiös extremist har uttryckt sig så att en ateist faktiskt kan förstå tankegången?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar