torsdag 27 december 2012

En desperat hemmafrus bekännelser


På tal om Gilles Deleuze är något jag beundrar med honom att han sa sig leva ett tråkigt liv. Kanske just av den anledningen har jag inte orkat leta upp någon biografi för att bekräfta eller dementera det påståendet. Hur som helst så bodde han i samma del av Paris under större delen av sitt liv, reste sällan och pratade ogärna om sitt privatliv.

Så tråkig skulle jag också vilja vara. Jag skulle vilja vara en person med en så utvecklad perception och föreställningsförmåga att jag aldrig behövde ge mig ut på några äventyr. Jag skulle inte ens vilja behöva roa mig på något organiserat sätt, utan jag skulle föredra att få nya, avancerade vinklingar på verkligheten enbart av att läsa böcker. Helst skulle det teoretiska och praktiska vara så åtskilt, att jag kunde befinna mig på samma plätt och göra samma saker livet ut, men ändå tänka på vitt skilda sätt åren igenom eftersom olika böcker förde min tankevärld åt olika håll.

Men det är tyvärr ganska långt från verkligheten. I verkligheten behöver jag göra nya saker för att kunna tänka nya saker (och det måste jag av någon anledning göra, annars går min hjärna i spinn och det är obehagligt). Jag gillar böcker, men lyckas jag inte först skaffa mig något intryck av verkligheten som liksom triggar min förståelse av böckerna så kan jag inte begripa dem. Inga intryck, ingen filosofi.

Hur söker man då dessa nya intryck? Jag kan säga att det inte är så lätt. Vilket liv man än lever, så kommer det att börja upprepa sig, om man inte är beredd att avsäga sig vad folk brukar kalla ”ett liv”, det vill säga fast bostadsort, familj, fast arbete och så vidare. När jag var ung och inte hade något av detta var jag hela tiden på gränsen till ett psykiskt sammanbrott, men det var lätt att göra dumma saker bara för att något konstigt måste hända. Jag kunde åka till Kuba och studera spanska. Jag kunde ta jobb som hotellstäderska i Österrike bara för att komma fram till att jag hatade att städa och ge mig ut på tågluff i stället. Jag kunde lära mig arabiska och åka till Syrien bara för att bekanta mig med de där araberna. Kunde ta arbete som krokimodell eftersom halvoffentlig nakenhet innebär en absurd och därmed intressant situation. Kunde söka jobb på en strippklubb eftersom det var ännu absurdare (söka jobb, för att förtydliga, jag arbetade aldrig där).

När jag inte längre var lika plågsamt ung och hade bildat familj kunde jag förlägga det stillsamma livet till Frankrike och Tyskland. Utomlands var det lite av ett äventyr bara att gå till affären att handla. Även motgångarna, som svårigheten att skaffa ett internetabonnemang eller mötet med en sur tjänsteman på banken vars bankomat hade ätit upp mitt Visakort, var i alla fall något nytt. Så fort man gick utanför dörren kunde man få se något litet som inte var riktigt vanemässigt. Men med tiden insåg vi att det kanske inte var så lockande att förbli extremt ointegrerade invandrare, så vi åkte hem och skaffade oss ett liv. Åtminstone ett hus, dagisplats till barnen och lite ströjobb här och där.

Fyra år senare klättrar jag så smått på väggarna. Börjar göra upp desperata funderingar på att ta jobb på en städfirma bara för att kunna snoka hur folk har det hemma. Kanske kan man utläsa något ur deras smuts? Kanske ska jag försöka komma in på en militär grundutbildning? Visserligen skulle jag bli en kass soldat, men det skulle kunna finnas något nytt att se i det militära. Är det någon som behöver en nakenmodell? Inte för att jag är särskilt exhibitionistisk tror jag, men tar det mig till en ovanlig situation är jag med. Önskar att jag hade en utbildning värd namnet, då skulle jag kunna ta mig in i de fina salongerna av kontorslandskap och möten och tjänsteresor. Men det hade nog blivit tråkigt innan jag hade hunnit särskilt långt i den världen. 

Nästa månad tänker jag ge mig ut på en tiodagars tågluff till Portugal. Där har jag aldrig varit. Någon som vill följa med eller kanske träffa mig någonstans på vägen? Och jag tar tacksamt emot övriga förslag på hur en intellektuellt rastlös hemmafru kan leta upp annorlunda eller småabsurda situationer. Kanske är det fler än jag som ständigt letar efter dem? Vi skulle kunna bilda en klubb av på ytan vanliga människor som tipsar varandra om hur man kan se något annorlunda från insidan i detta till synes välordnade land.

söndag 23 december 2012

Deleuzes och Guattaris obsceniteter


Öppnar man Anti-Oedipus kan man lätt bli lite perplex över mängden obsceniteter. Fram till precis nyligen antog jag att det berodde på någon form av underlig läggning hos författarna, att de inte bara tog fram varandras kreativaste sidor utan även de tramsigaste. Men efter att mycket översiktligt ha försökt göra vad det gjorde, men utan de obsceniteter som kännetecknar deras arbete tillsammans, inser jag obsceniteternas avgörande funktion. Jag försökte skriva något om att undersöka verkligheten, vilket skulle behöva innefatta en liknelse om verkligheten i sig. Den beskrivningen blev rätt fånig. Verkligheten har vinklar och vrår, den består av olika nivåer som samverkar med varandra…nää. Det är något outhärdligt pretentiöst med att försöka beskriva verkligheten som helhet. Så pretentiöst att Foucualt med flera försökte rädda filosofins anseende genom att uttryckligen undvika sådana övningar. Men Deleuze och Guattari kunde göra just det, utan att ens avvika från Foucault och kompani ideologiskt. Tvärtom kunde de i positiva termer beskriva vad Foucault sa i negativa termer: Foucault förklarade att ingen beskrivning kan täcka allt. Deleuze och Guattari beskrev en lätt kaotisk verklighet full av potentiella samband och förbindelser. Går det att säga emot? Hur kan annars en foucauldian föreställa sig verkligheten, om hen tillåter sig skifta från den negativa utgångspunkten av allt-vi-inte-kan-veta ett ögonblick?

Hur får man tillstånd till något sådant? Deleuze och Guattari fick det genom att på förhand diskvalificera sig från att bli tagna på alltför stort allvar. Gör man sig bara till en pajas medvetet, så riskerar man inte att göra hela sin disciplin till en pajasdisciplin. Har man redan tagit avstånd från sig själv, behöver andra inte ta avstånd från en en gång till. Det som står mellan raderna av skitande och knullande och hyllande av schizofreni kan vara hur allvarligt som helst. Det kunde ändå inte sägas på något bättre sätt. Och jag kan inte skylla på tidsandan eller poststrukturalistisk dogmatism, för åtminstone jag hittar fortfarande inget bättre sätt att säga det på.

Jag har tidigare spekulerat i att sexualiteten måste blandasmed något annat för att inte bli outhärdlig. Är det på något sätt det samma med filosofin? Deleuze och Guattari blandade den med perverterad sexualitet för att den skulle bli uthärdlig, och de gjorde det under omständigheterna bra. Medan man är upptagen med att förundras över hur mycket snusk man kan få in i en till namnet seriös bok, formas på ett mjukt sätt en bild av verkligheten. Utan denna inbäddning i något än mer uppenbart stötande skulle förmedlingen av denna verklighetsbild antagligen omöjliggöras av sin egen osmaklighet.

fredag 21 december 2012

Polis, polis….


Tidigare var jag övertygad om att Försäkringskossan var Sveriges otrevligaste myndighet. Men det berodde antagligen på att jag inte har haft med polisen att göra. Det har jag nu. Det kom nämligen en hund hem till oss och skällde i förmiddags. Sen barrikaderade den sig i ett uthus. Vi gillar inte hundar och vågade inte närma oss den. I stället ringde vi till jaktlaget. Sen till en som jaktlaget tipsade om. Sen till polisen.

Det var inte så kul att ringa polisen. Först blev jag vidarekopplad till en linje som inte verkade leda någonstans. När jag ringde upp igen kopplade de mig i stället, efter lång väntetid, till polisens ledningscentral. Personen där var någorlunda trevlig tills han försökte avsluta samtalet med att säga att om någon ägare hittas så kommer de och hämtar den. Då ville jag, som hade ägnat ganska lång tid åt att sitta i polisens telefonkö, gärna få någon form av bekräftelse på att de tänkte göra något åt att det hade flyttat en arg hund till oss även om det inte fanns någon ägare till den. Då blev han som förbytt och upplyste mig om att jag skulle vara förbaskat glad över att de ville göra något åt saken över huvud taget och vill du som skattebetalare betala för att vi kommer flygande med någon slags djurambulans eller? Nej, men jag betalar gärna för en charmkurs för er, fick jag in.

Kanske var han helt enkelt en hundvän. Han verkade se det helt ur hundens perspektiv och inte alls ur vårt perspektiv. Men jag fick klart för mig att polisen inte ser sig som någon serviceinstitution. De hjälper medborgarna när det passar dem. Och det är väl myndigheter i ett nötskal. De växer till en organisation som får eget liv och blir till för sig själv i stället för till dem som betalar för dem. Råkar den sen ha något att erbjuda medborgarna som en bonus är det ännu bättre. Då kan de vara lite tacksamma.

Hunden kom tillrätta hur som helst. Den hade varit bortsprungen i fem dagar från en adress bara några kilometer härifrån och dess ägare kom och hämtade den. Men jag förväntar mig inte någon större tacksamhet, trots att jag har gjort allting rätt formellt sett (förutom att vara otrevlig mot en polistjänsteman då). För hundägare och vi som inte vill ha hund kommer aldrig att förstå varandra.

måndag 17 december 2012

Homo sacer uppdaterad

Jag har tidigare gnällt lite på Giorgio Agamben på grund av hans del i den alarmistiska tanketradition som urvattnar alla begrepp. Men medan jag slöläste en kristen bok om bioetik ( Bioetics - A Primer for Christians av Gilberg Meilaender) kom jag ändå att tänka på Agambens tolkning av homo sacer-begreppet. Meilaender skriver uttryckligen att det finns vissa människor vi måste undvika att hjälpa trots att vi kan: Barnlösa par, ofrivilligt gravida, par som önskar sig ett friskt barn hellre än ett sjukt barn och sjuka personer som önskar att dö. Med andra ord så kräver den kristna moralen betydligt större uppoffringar av viss personer än andra. Den kräver, som författaren flera gånger påpekar, att vi upphäver vårt normala individualitetsperspektiv.

Vad innebär det att upphäva individualitetsperspektivet? I ett samhälle som vårt, där det sociala kontraktet är skrivet individer emellan, innebär det att samhällskontraktet upphävs. För dagen civila samhälle bygger på relationer mellan individer. Men på vissa områden upphävs denna mellan-individualitet till förmån för något annat. Och eftersom detta andra bara gäller mindre delar av tillvaron, där de flesta, i synnerhet friska män, inte har något att göra, innebär det ett samhälleligt undantagstillstånd. Allt som beskrivs som heligt står utanför vårt i grunden profana nuvarande samhälle. Medan det under Romarriket var den som hade brutit en ed med gudarna som var utanför, så är det i vårt samhälle tvärtom de som på något sätt står i förbindelse med det gudomliga som är utstötta. Så i nutiden är det allt etiskt, heligt, annanvärldsligt och överjordiskt som skapar homo sacer. Här, mitt bland oss. Personer som förvissas till den heliga sfären står utanför det skydd som vårt sekulära samhälle normalt sett erbjuder. I stort sett vad som helst kan krävas av dem, eftersom deras åtaganden inte längre begränsas av samhällskontraktet. Precis som Romarrikets homo sacer kan de inte offras, eftersom de redan har offrats en gång, från det normala samhället till det obestämbart heliga. 

Vem är då denna moderna homo sacer? För det första en fertil kvinna. Det är svårt att beskriva abort som något annat än moraliskt tveksamt, om inte annat eftersom det inte finns någon absolut gräns mellan livet och icke-livet. Men att undvika att hjälpa en medborgare i en besvärlig situation trots att man kan, inte med hänvisning till en annan nu existerande medborgare utan med hänvisning till livets abstrakta princip, är att göra om henne från medborgare till homo sacer. Hjälper vi inte henne är det för att hon nu tillhör de abstrakta principerna snarare än det konkreta samhället. Och att neka en lidande medborgare smärtlindring eftersom de rör sig om en förlossning, det vill säga något som är relaterat till det heliga livets princip, är också att reducera henne från medborgare till homo sacer. Enligt samma princip, men något mer komplicerat, att kräva av en familj att de ska göra om sig från en familj till en vårdinstitution för ett gravt handikappat barn och älska det under tiden de gör det, är också att göra om den familjen från en del av samhället till homo sacer. Medan andra arbetar, roar sig och älskar om vartannat så ska de älska, älska och älska livet igenom. Och älskar gör man utanför samhällskontraktet. I stället för att som solidariska samhällsmedborgare hjälpa dem, förväntar vi oss inget mindre än att de ska offra sig heroiskt och leva ett liv uppfyllda av helighet. Åtskilda från oss. Här är en text som beskriver den saken.

Men vad är alternativet till att låta ett fåtal aspekter av tillvaron vara heliga? Nazisterna visade hur det blir om man inkorporerar precis allt i det moderna samhället, om man inte låter några aspekter alls tillhöra en förmodern, mystisk aspekt. Även i Kina jobbar de på den saken. Kanske behöver en liten del av tillvaron undantas från det moderna kontraktet för att barbariet ska hållas på avstånd. Men eftersom sådana undantag utesluter vissa kategorier människor ur samhällsgemenskapen skapar det andra former av barbari: Att stöta ut de mest heliga från samhället är också barbariskt.

Så vad gör ett civiliserat samhälle? Kompromissar mellan medborgartanken och det heliga. Ett samhälle som inte förmår ständigt stå och tveka mellan de två, men med medborgartanken fast förankrad i lagen, kommer att bli barbariskt åt det ena eller andra hållet.

fredag 14 december 2012

Negativ och positiv kamp för förändring

Antag att ett samhälle består av flera grupper, att dessa grupper har tilldelats sociala roller och att de därmed beter sig olika. Antag att medlemmarna av en eller flera grupper vill förändra sin position och kanske rent av kollektivt gå upp i en annan grupp. Då behöver de 1. Förändra sitt eget beteende från den ursprungliga gruppen till gruppen de vill tillhöra eller i enlighet med ett nytt ideal 2. Övertyga sin omgivning om att de är kapabla till detta och förtjänar omgivningens stöd och respekt.

De två faktorerna fungerar i växelverkan. För att en grupp ska kunna agera annorlunda måste omgivningen tillåta dem att göra det, och för att det ska vara någon mening att omgivningen tillåter en grupps medlemmar att agera annorlunda måste de på något sätt försöka agera annorlunda. Under vissa perioder ligger tonvikten således på att bekämpa yttre hinder för förändring. Under andra perioder ligger fältet relativt öppet, och utmaningen ligger i att åstadkomma förändringen hos individer inom de (före detta) undertryckta grupperna.

Problemet är att vissa inte ser faktor 1. De inser inte att det är ansträngande även för de (före detta) förtryckta att förändra sitt beteende. I stället tycks de förutsätta att de förtryckta kommer att fara upp som en fjäder när förtrycket lättar. De antar att allt förtryck måste ligga utanför de förtryckta. Så när de inte hittar några uppenbara externa förtryckare, börjar de leta efter förtryck på mer och mer otippade ställen. Så beskylls Tin-Tin för att orsaka rasmässigt förtryck och feminister snöar in på enskilda frågor som prostitution eller vårdnadsbidrag. Som att man vill komma från insikten att hur orättvist det än är, så ligger en ofrånkomlig del av ansvaret för att upphäva förtrycket på de förtryckta själva. 

Är inte detta vad Foucault har lärt oss? Om makten finns överallt, ligger i praktiken ansvaret för att upphäva den också överallt. Alltså kan man lika gärna börja med sig själv, så länge man inte stöter på oöverkomliga externa hinder (och det händer, men det händer inte vid varje givet ögonblick på alla platser). Likaväl som att be omgivningen att sluta förtrycka en, kan man fokusera på att sluta delta i att förtrycka sig själv. Det är lite förvirrande att det också finns en totalt motsatt tolkning av Foucaults idéer, typ Edward Saïd, som helt fokuserar på den andres bild av den egna gruppen. De har tagit fasta på att makt utövas genom kunskap, men ignorerar att makten/kunskapen finns överallt. Tyvärr är denna halva Foucaulttolkning den enda som tycks ha slagit igenom i vårt land. Det finns skäl att hoppas på en förändring där.

onsdag 12 december 2012

En bra debattartikel om kvinnokläder

Äntligen något nytt i kvinnofrågan. Någon som heter Martina Montelius verkar vara ganska smart. Ja, varför ska kvinnor som har uppnått en position i det världsliga klä av sig och pynta sig med glitter och fjädrar och sprakande färger bara för att det är fest? Det bästa vore förstås att helt skrota normen om att framstående kvinnor ska göra sig till sexobjekt offentligt. Men att sluta prata om hur de gör det vore en bra början till förändring. Svårt att klaga på hur den folkliga fulkulturen gör kvinnor till sexobjekt när även den finaste av alla fina tillställningar rekommenderar alla inbjudna kvinnor att lyfta fram sina behag. Om jag någonsin blir inbjuden till nobelfesten, varför jag nu skulle bli det, så ska jag kanske inte ha på mig en grön overall, men definitivt det minst flärdfulla som jag kan passera i utan att bli sedd som en grov provokation.

måndag 10 december 2012

Filosofi för en tid av klassmässig utjämning


En bekant sa en gång till mig att på 30-talet så tycks intellektuella haft som sin främsta målsättning att uttrycka något riktigt enkelt på ett så komplicerat sätt som möjligt. Idag ska man däremot helst uttrycka något komplicerat på ett enkelt sätt, och lyckas man inte med det så uttrycker man något enkelt på ett enkelt sätt.

Det sägs att man i Husserls seminariegrupp kunde ägna en hel termin åt att analysera en postlåda. Här säger någon det i alla fall. Och igår försökte jag förklara för min mor vad som var så fantastiskt med Heidegger genom att förklara hur han förklarade tingens väsen genom hur vi använder dem. En hammare är vad den är genom att vi använder den till att spika med. ”Ja men är inte det självklart?”, frågade hon. Eh, jo, det är det. Speciellt för oss som är vana vid att spika.

Men det tycks inte varit lika självklart då. Var det för att man tidigare hade sett det som självklart att sanningen låg hos dem som hade ett skrivbord att sitta bakom och papper att skriva på, så att alla påståenden om att sanningen kunde nås på ett praktiskt plan, det vill säga implicit av vem som helst, blev radikala? Vid en första anblick framstår prata-om-något-enkelt-på-ett-svårt-sätt som rätt snobbig verksamhet. Men kanske var det ett tecken på att bildning och praktiskt arbete började närma sig varandra? Genom att använda sina fina uttryck till att beskriva sånt som alla samhällsklasser upplever, lade man grunden för ett mer socialt utjämnat samhälle där praktiskt arbete angår nästan alla och tänkande angår alla som vill. I dagen samhälle kan förmågan att filosofera över brevlådor i ett halvår bli en användbar egenskap för en filosofiskt intresserad person. För vi löper ungefär lika stor risk som genomsnittsbefolkningen att försörja oss som tidningsbud.

onsdag 28 november 2012

Jaramana

 För tillfället blir det inte mycket bloggat eftersom jag har lite post-projekthjärnsläpp på grund av ett nyligen avstannat bokprojekt. Men jag kan berätta om en punkt i nyhetsflödet som jag råkar veta något om: Damaskusförorten Jaramana. Inte för att jag vet mycket om den, men jag bodde där under en period för sju år sedan.

En förort till Damaskus är inte detsamma som en förort till Stockholm: Med bara lite god vilja var det gångavstånd in till de centrala delarna av stan. Med lite mer god vilja kunde man gå tvärs över stan, dit där den slutade mot Qasioun-berget. Jag undrade då och undrar fortfarande var den staden döljer sina 1,7 miljoner invånare. Antagligen ganska tätt hoppackade i lägenheter. Att jag hamnade just i Jaramana var en tillfällighet Men jag antar att jag blev kvar eftersom jag smälte in relativt bra. Majoriteten av befolkningen var kristen eller drusisk och man såg en och annan rysk prostituerad eller lyxhustru (folk tog för givet att jag var något av det senare).

Det fanns inget varuhus. Däremot tre kvartersbutiker i varje kvarter. Man kunde inte handla något utan att bli personligen bekant med affärsinnehavare, vilket kan vara besvärligt om ens hunger är större än ens sociala aspirationer. En ung man arbetade till synes hela dagen med att baka någon form av tunnbröd som var ämnade att äta mycket färska. Varje gång jag gick förbi honom reagerade jag på att en människa som tillbringar dagen i en sådan hetta kan se så glad ut. Som om han inte hade kommit på tanken att tycka synd om sig själv.

Även grannfruarna som tillbringade kvällarna med att socialisera uppe på taket verkade vara ganska glada. De mer eller mindre tvingade mig att ansluta mig till dem. Varför vet jag inte riktigt, men jag noterade att när de väl hade fått ställa frågan huruvida jag låg med min hyresvärd så lämnade de mig ifred. De ställde också en del mer oskyldiga, men ändå rätt konstiga frågor, som ”Är din mamma tjock som jag eller smal som du?” Under tiden myllrade deras barn omkring där uppe på taket och lekte utan att störa de vuxnas samtal särskilt mycket.

Jag tror explosionerna ägde rum på huvudgatan, en bit från där jag bodde, där restaurangen där jag brukade köpa hummus och foul i plastpåsar låg. Jag tror mig nämligen känna igen mönstret på trottoarerna som skymtar genom blodpölarna.

Grannarna hade ungefär likadana tak att socialisera på.
Är det konstigt att det är svårt att hålla sig undan från grannarna? Utsikt från balkong i Jaramana.

Utsikt från ett annat fönster. Betongtaket längst ner var både ett några våningar lägre hus och en fotbollsplan för kvarterets barn.



fredag 23 november 2012

Det är här det inte händer

Om vi nu ändå lever i en obetydlig tid. Varför skulle man då försöka befinna sig på en betydelsefull plats? När jag var ung såg jag det som en självklarhet att man skulle röra sig mot metropolerna. Varför skulle man vara någon annanstans än där det händer? Så småningom började jag misstänka att det inte händer över huvud taget, varken i metropolerna eller någon annanstans.

Känslan av att man lika gärna kan bo var-som-helst är en sak, kanske en av få, som vi som frivilligt har bosatt oss i avkrokar ute i landet har gemensamt. Till storstaden flyttar man för att man är ute efter det senaste, det bästa, det centralaste, det högsta (med arbetsmarknaden som mer eller mindre relevant förevändning). Man söker efter något som ska bevisa att livet är mer än att jobba och äta och sova. Och detta något söker man där alla andra söker det, för det måste ju vara där det finns. Och omvänt bör man kunna vara ganska säker på att det inte finns i Torsås, Lessebo, Hylte eller Markaryd, för folk vallfärdar inte dit för att leta efter det. Så vi som har bosatt oss på sådana ställen, söker inte efter denna högre innebörd. Vi bor här för att vi har kommit fram till att det vi ser är vad livet har att erbjuda. Befriade från strävan mot det bästa och viktigaste och senaste är vi fria att fokusera på precis det.

PS. En trevlig sång om Ljungby.


En av många.

onsdag 21 november 2012

Det vi inte har i oss


I rättegången mot Charles Manson och hans anhängare konfronterades huvudvittnet Linda Kasabian vid ett tillfälle med bilder av en av de mördade på order av Mansons försvarsadvokat, som frågade hur hon kunde vara så säker på att hon, som vid tillfället hade varit påverkad av LSD, inte själv hade deltagit i slakten. "Because I don't have that kind of thing in me, to do something so animalistic”, svarade hon. (källa Wikipedia)

Jag tror henne. Och efter att ha sett två filmer om kända brottslingar under det senaste året är jag benägen att tro att de flesta inte har det inom sig. I vanliga fall brukar jag sällan ha några åsikter om filmskådespelares insatser. De brukar veta vad de gör, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken konkurrens de har övervunnit för att alls komma dit. Men Vincent Cassels gestaltning av Jacques Mesrine i L'instinct de mort och L'ennemi public No. 1 var relativt mycket Vincent Cassel, som jag föreställer honom och relativt lite Jacques Mesrine, som jag föreställer mig honom. Och Wer wenn nicht wir, som porträtterar Gudrun Ensslin och (en aning) Andreas Baader från Röda Arméfraktionen var lika oimponerande när det gäller skådespelarinsatserna. Ensslin framstod som en relativt varm personlighet, vilket hon inte ser ut att vara på de bilder som finns tillgängliga. Och Baader framstod som slätstruken och nästan lite insmickrande person som fick sporadiska utbrott av våldsamhet, inte som den nästan karikerade personlighet som han ser ut att ha varit på bild och bör ha varit för att lyckas med vad han tog sig för.

En nära bekant till mig arbetar på ett högsäkerhetsfängelse. Hon säger att man kan ganska lätt avgöra vilken typ av brott folk har dömts för ganska snart efter att ha sett dem för första gången. Det brukar vara något konstigt med mördare, säger hon. Detta något tycks vara svårt för vanliga, laglydiga skådespelare att få att fastna på film. För antagligen har de inte alls det i sig, och hur ska de då kunna frammana det? Att de har någon slags potential att få det i sig i en krigssituation räcker inte. Det är ju inte som att man kan utsätta en skådespelare för trauman som bör göra henom till en mördare för att göra en bra film. Så jag tror att jag ska sluta se på biografiska filmer för att begripa mig på mördare. Men man kan ju alltid se dem för att slå ihjäl en kväll och allmänbilda sig lite.

måndag 19 november 2012

Pretention är ett sätt att vara tillsammans


Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.

På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.

Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.


*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.

onsdag 14 november 2012

Den representativa demokratin är inte särskilt representativ


Representativ demokrati är tänkt fungera så att vissa personer ska representera ett större antal personer. Dessa representanter bör då inte vara dummare eller moraliskt sämre än de som de representerar. Men måste de vara så mycket bättre att de blir kvalitativt annorlunda? Jag tänker på sverigedemokraten Erik Almqvists snedfylla för ett par år sedan, som nu har blivit huvudnyhet i massmedia. Att döma av det som sägs om den verkar Almqvist verkar inte vara någon överdrivet trevlig person, åtminstone inte på fyllan. Å andra sidan finns det mängder av lika otrevliga personer, antagligen fullt nyktra, som dagligen uttrycker liknande saker på Flashback. Att säga ”lilla horan”, ”blatte-lover” och motsvarande är en del av deras kultur. Är det då inte rimligt att denna grupp låter sig representeras av en som tänker, och i sina sämre stunder även uttrycker sig på det sättet? Det är väl politisk representation, om något?

Men politikers jobb är inte enbart, eller ens främst, att representera sina väljares åsikter på ett särskilt autentiskt sätt. Deras jobb är mer att formulera folkets åsikter på ett civiliserat sätt. Allra mest skulle de kunna liknas vid diplomater. Diplomater ska inte bara representera sina hemländer. De ska göra det på ett, eh, så diplomatiskt sätt som möjligt. De ska formulera sina hemländers krav på ett civiliserat språk för att ta fram sina motståndares mest civiliserade potential. Oavsett hur ociviliserade människor som har sänt dem dit, så är det deras jobb. Politiker fyller ungefär samma funktion, men på inrikesplanet. Deras arbete är att så effektivt som möjligt avvärja ett ständigt hotande inbördeskrig. Delvis genom att representera alla som har potential att föra krig, delvis genom att göra det på ett så fredligt sätt som möjligt. Ibland vinner fredligheten över representationen, som när Sverigedemokraterna först valdes in i Riksdagen. Diverse tyckare menade att  de inte nådde upp till civilisationskraven i sina åsikter och sin framtoning och därmed skulle motarbetas med alla medel, trots att de representerade en ganska stor grupp med människor.

Att införa direktdemokrati, som i det antika Grekland, hade varit ett intressant experiment. Då hade civilisationskomponenten helt gått förlorad till förmån för betydligt bättre representation. Vad skulle hända då? Skulle vi döda Sokrates igen? Eller blir samhället mer civiliserat om alla, det vill säga även de som inte kan finna civiliserade representanter, kan uttrycka sina maktanspråk via det politiska? 

tisdag 13 november 2012

Ska man säga som det är?


För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.

När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu. Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att försöka överbrygga den.

Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala. Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen vill ha med en i några grupper.

Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och förståelsen människor emellan.

måndag 12 november 2012

En av oss


När Anders Breivik blev känd över hela världen var jag lika intresserad av honom som jag hade varit ointresserad av Taimour Abdulwahab ett halvår tidigare. Och så fort som tragedin hade beklagats på ett anständigt sätt, började anklagelser om rasism och fördomar falla på oss som hyste ett sådant intresse för Breivik utan att hysa motsvarande intresse för Abdulwahab. Men jag tycker fortfarande inte att vi gjorde fel. Hade vi bara avfärdat Breivik som en ospecificerad galning, skulle det betyda att vi inte kände någon samhörighet med honom. Hade vi avfärdat honom som obegriplig, hade vi inte erkänt att han var en av oss. Nu försökte vi i stället utröna exakt vad som kan driva en person som ser ut som oss, har växt upp som oss, talar som oss och dessutom till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som ganska många av oss till att utföra en mycket välregisserad mordisk enmansshow.

Jag skulle gärna vilja förstå Taimour Abdulwahabs och Mohammed Attas och Usama bin Ladins psykiska karaktärsdrag också. Men jag försöker inte särskilt intensivt, eftersom jag vet att jag ändå kommer att misslyckas. Om jag nu inte förstår deras psykiskt friska och normala landsmän och trosfränder särskilt bra, hur ska jag då förstå ovanliga och uppenbart störda individer från denna miljö? Men kanske försöker några som ser ut som dem, har växt upp som dem, talar som dem och till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som dem sig på det. Det vore bra om de gjorde det.

I nationalekonomin använder man ofta termen ceteris paribus, allt annat lika, för att kunna isolera en princip. Och det är just vad det handlar om här. Det enda som skiljer Anders Breivik från diverse ganska vanliga personer som man kan läsa små texter av på Flashback är graden av ondska. Alla som hade något som helst intresse av att se en syntes av det vi själva är och ondskan, kunde titta på honom.

måndag 5 november 2012

Det finns ingen kvinnlig sexualitet som inte är undergiven


Det har jag konstaterat efter myckna studier. Men alla dessa bestämda damer som tänder på att dominera män med piskor och stilettklackar och strap-ons? Visst, det är kvinnlig dominans. Men det är något skumt med det. För det tycks vara mer eller mindre underförstått att en dominant kvinna bör dominera i termer av sin kvinnlighet. Gärna förstärkt med fetischistiska attribut som korsetter, höga stövlar, kraftig make-up och så vidare. En klädsel som inte signalerar något annat än underordning i större sociala sammanhang. Varför skulle det annars ses som förnedrande för män att gå omkring på stilettklackar? Det är inte som att det är förnedrande för kvinnor att klä sig i manskläder (det brukar jag göra och det värsta folk säger om det är att jag är ovårdad).

Så för att vara sexuell som kvinna så måste man antingen degradera sig på det sociala området eller på det rent sexuella området. Det är bara att välja. Jag tror att alla kvinnor under en viss ålder belastas av detta på något sätt. Men överbevisa mig gärna. Tills jag har blivit överbevisad kommer jag att tro att möjligheterna att nå ett mer jämställt samhälle är mer eller mindre uttömda innan vi har funnit en väg runt detta. Jag kommer att tro att min dotter kommer att ställas inför mer eller mindre exakt samma problem som jag en gång ställdes inför.

(Det här är en explicitare och mer kortfattad version av detta inlägg).

fredag 2 november 2012

Ensamhet och ångest


När jag tillbringade två dagar i ensamhet blev jag alltmer obeslutsam. Eftersom jag inte hade med någon annan människa att göra, så kunde jag göra precis vad som föll mig in. Cyklade jag till brevlådan för att hämta posten, kunde jag lika gärna cykla till sjön sex kilometer bort för att se hur den ser ut på hösten och kanske bekämpa den där ensamhetsinducerade känslan av svaghet. Vad var det för mening med att bara cykla iväg sådär? Ingen alls. Men det var ju ingen mening med att jag cyklade tillbaka hem direkt heller. Jag skulle kunna ha tagit en kniv och skurit mig själv också. Vad hade det varit för mening med det? Ingen alls. Men det hade ju inte varit någon större mening att jag inte gjorde det heller. Det var ju inget annat jag skulle göra, som stod i konflikt med att skära mig med en kniv. (Nej, jag gjorde det inte och det rekommenderas inte heller, men ni fattar kanske resonemanget om hur bristen på yttre mening kan få en att tappa perspektivet på vad som är meningsfullt att göra.)

Kierkegaard sa det. Sartre sa det: Vi har ångest inför friheten. Sartre syftade då på de stora frågorna (de stora frågor som var aktuella under brinnande världskrig) och sa uttryckligen att han inte kan påstå att man får ångest av att välja mellan två sorters bakelser (sidan 55 i Existentialismen är en humanism).

Varför får man inte det? Kanske för att man inte är ensam bland bakelserna. De stora besluten är det ingen som kan ta åt en, men det vore nästan pinsamt att insistera på att beslutet mellan två bakelser ska vara ens eget fullt ut. När sådana små beslut däremot måste vara ens egna eftersom man inte har några andra människor omkring sig, blir de extremt ångestframkallande. Ångesten de framkallar är bottenlös på ett helt annat sätt än ångesten över stora frågor. Är det något viktigt man funderar på så finns det oftast något att ta fasta på, som säger en varför det är viktigt och hur man bör fundera vidare. Har man däremot ångest över små, obetydliga frågor kan man inte komma till något annat svar än att det är betydelselöst och att ens tillvaro därför är meningslös.

Beror det på att det trots allt ligger någon form av mening i de större frågorna, medan de vardagliga bekymren i sig är meningslösa? Eller beror det på att man aldrig är lika ensam i de stora frågorna eftersom de avhandlas i böcker? I så fall så skulle all känsla av mening kunna bero på ett kollektivt självbedrägeri. Är vi meningssökande varelser placerade i en meningslös värld, som generation efter generation lurar varandra att tillvaron är meningsfull?

Eller så är ångesten över de stora frågorna mindre bottenlös eftersom det trots allt finns någon form av mening i dem. En sådan mening som bara finns är väl vad som brukar kallas för Gud, i bredare bemärkelse. Så panteister kan tolka in en sådan högre mening i varenda kastrull med snabbnudlar. Men för dem som tror på en gud åtskild från världen, som den klassiska kristendomen, bör meningen finnas närmast där allt ställs på sin spets och längst bort i vardagligaste situationerna. Därmed skulle den mindre hopplösa karaktären på ångesten över det verkligt allvarliga kunna bero på att Meningen eller Gud faktiskt vägleder en där. Kanske är det därför som de värsta religiösa asketerna också har varit eremiter. Att vara ensam i kontemplation är ingen större utmaning, eftersom det ligger nära meningen som sådan. Att däremot vara ensam i mer basala aspekter av livet kräver en betydligt större viljestyrka, eftersom det kräver att man konstant upprätthåller medvetenheten om en högre verklighet trots det materiellas dragningskraft ner mot det jordiska. Vi som inte besitter den koncentrationsförmågan behöver i stället vara där och ge varandra order för att hindra att frågan om meningen ställs vid tillfällen då den bara kan besvaras negativt.

tisdag 30 oktober 2012

Verkligheten och det sociala


Jag inser att jag har skrivit om verkligheten som någon slags övernaturlig dimension, som man kan komma i kontakt med om man känner till de rätta vägarna. Det stämmer egentligen inte. Det enda man behöver göra för att komma i kontakt med verkligheten är att inte vara helt igenom social.

Språket fyller två olika funktioner: Att vi ska kunna beskriva våra observationer av verkligheten på ett så uppriktigt sätt som möjligt och att vi ska kunna förstå varandra. Det måste alltid råda någon form av kompromiss däremellan. Därför finns det både språk som bara ett fåtal förstår inom den vetenskapliga världen, och språk som syftar väldigt lite på att beskriva verkligheten och desto mer på mellanmänsklig förståelse. På det politiska planet är det den politiska korrektheten som fyller den senare funktionen. På det mer informella sociala planet är det alla organiserade sociala system.

Även det sociala är en del av verkligheten. Men bara sett i objektsform (ligger det inte i verklighetens definition att den kan ses som ett objekt?). Det som sker i intersubjektsform är i bästa fall kommunikation kring olika aspekter av verkligheten. I värsta fall är det en cirkulation av symboler som cirkuleras eftersom de är så bra att cirkulera, inte för att de egentligen symboliserar någon del av verkligheten i någon högre grad. Så att närma sig verkligheten är att ta sig ut från sådana sociala system. Inte genom att bli eremit eller ens att undvika att socialisera, men genom att vägra att konstant befinna sig på insidan av ett och samma sociala sammanhang. Ju mer involverad i ett socialt system man är, desto mer har man bytt verkligheten mot ett uppbyggt system av symboler människor emellan. Ju mer man befinner sig inom och anpassar sig efter ett sådant system, desto längre från verkligheten kommer man. Jag antar att det var något sånt som Heidegger (som jag inte har läst i original), menade med Das Man. Eller som Jean Baudrillard syftade på med sina vågade uttalanden om verklighetens icke-existens i förhållande till representationen.

Speciellt tror jag att kvinnor tenderar att leva ganska långt in i det sociala och därmed ganska långt bort från verkligheten, åtminstone under perioder av livet. Som kvinna förväntas man inte bara använda sig av de symboler som cirkuleras i det sociala, utan man ska även själv utgöra en sådan symbol. Ens uppgift blir att läsa av det sociala systemets förväntningar och infria dessa. Ens själva uppgift ligger mer i att känna och kanske rent av utveckla systemet än i att känna och påverka verkligheten.

måndag 29 oktober 2012

Var finns ingången till verkligheten?

(en fristående fortsättning på föregående inlägg)

Under hela mitt vuxna liv har jag haft komplex över att mitt perspektiv skulle vara sämre än andras. De som har kunnat tänka ut något riktigt bra har i de allra flesta fall varit män, även under relativt modern tid. Då kanske kvinnors möjligheter att faktiskt se verkligheten är sämre? Liksom svartas, liksom underklassens, liksom tredjevärldenmedborgares? När jag åkte till arabvärlden kulminerade dessa tvivel. Jag skrev hem och klagade på att jag inte kunde se verkligheten där ur en människas perspektiv. Jag fick det torra svaret att jag fick använda mig av den mänsklighet som stod mig till buds. Vilket jag gjorde, och vilket jag fortfarande gör. 

Om det finns en (objektiv, av oss själva oberoende) verklighet och man är ute efter att se den och förstå den, så bör det vara oväsentligt från vilket perspektiv man ser den. Om man abstraherar tillräckligt mycket och på rätt sätt, så bör man komma till samma verklighet ändå. Vilket innebär att två personer i vitt skilda sociala roller ändå bör kunna se samma sak, om de abstraherar från två olika håll. Det viktiga är att det man är med om verkligen utgör konfrontation med verkligheten. Från den punkt där man hamnar i kontakt, kan man sedan abstrahera sig fram till något mer generellt.

Så den förbannelse som tycks ligga över kvinnor, etniska minoriteter och så vidare bör inte bero på att verkligheten är mindre tillgänglig för oss/dem, eller att den visar sig från en mindre användbar sida. Förbannelsen ligger snarare i att vi lär oss att se vår situation som speciell. Att föda barn eller se ut att komma från ett annat land eller att leva i skuggan av en mer utvecklad och rikare del av världen framställs som specifika upplevelser som ingen som inte har varit där kan förstå eftersom de inte kan abstraheras till något mer allmängiltigt. Och om inga utomstående kan abstrahera sig fram till de längre ståendes situation, innebär det också att de lägre stående inte kan använda sig av sin situation för att förstå något annat än just denna specifika situation. Det vill säga, dessa gruppers tillträde till en mer generell verklighet stängs, så länge de inte väljer att ägna sig åt verksamhet som även den normsättande gruppen ägnar sig åt.

Vad händer om man trots allt ser sina (exempelvis) könsspecifika upplevelser som en lika bra ingång till verkligheten som någonting annat? Ingenting mer än att man riskerar att bli sedd som sedd som smaklös/självdestruktiv/kylig. Men bryr man sig inte om den saken är det bara att ta den mänsklighet som står en till buds och konfrontera den verklighet som står en till buds. Om verkligheten är en, är den lika verklig jämnt över.

Sanningen och verkligheten

Poststrukturalismen lärde oss att sanning är ett relativt begrepp. Hur man än försöker beskriva verkligheten, så blir det inte den enda möjliga, eller slutgiltiga beskrivningen.

För tänkandets del finns bättre och sämre sätt tolka den idén. Det sämre sättet är att likställa sanningen med verkligheten: Eftersom det finns många sanningar (alternativt ingen sanning alls), finns det i så fall också många verkligheter (alternativt ingen verklighet alls). Alltså finns inget att undersöka annat än specifika situationer (eller ingenting alls). Då blir allt abstraherande onödigt.

Men man kan också skilja på sanningen och verkligheten. Verkligheten är då objektet för sanningen. Sanningen, beskrivningen, kan aldrig göra verkligheten rättvisa, eftersom den är alltför komplex och har alltför många sidor för att kunna sammanfattas i sin helhet. (Kanske inte helt olikt hur Spinoza beskrev substansen). Att beskrivningen av verkligheten inte kan beskrivas perfekt, betyder inte att den inte kan vara bättre eller sämre. (Vilket för oss mot Richard Rortys pragmatiska sanningsteori, att den beskrivning som fungerar bäst att handla efter också är bäst).

Hur som helst är det i arbetet för att ständigt hitta bättre sätt att beskriva verkligheten som poststrukturalismens sanningssyn blir verkligt användbar. Den är en vidareutveckling av det sokratiska idealet om sanningssökandet som en oavslutlig verksamhet. Och en komplex verksamhet, som bygger på observationer från verklighetens olika sidor. Vi behöver inte en sanning, utan så många sanningar som möjligt för att närma oss en användbar beskrivning av verkligheten.

lördag 27 oktober 2012

Etablissemanget


Jag har skrivit en bok. Den appellerar inte till etablissemanget. Den polemiserar inte mot dem heller. Den har inte med dem att göra alls. Så länge man går ute i skogen och tänker och skriver går det bra att ignorera vad journalister, förläggare, akademiker och etablerade författare tycker är intressant. Det går bra ända tills man börjar fundera på att dela sina tankar med andra människor. Då inser man sitt beroende av dem som vet hur man säljer böcker och hur man får recensioner.

Fast egentligen har jag ingen större lust att sälja böcker. Jag gillar inte systemet där man stänger in information på papper och beter sig som en profitmaximerande monopolist mot det fåtal som är intresserade av den. Kanske skulle det vara värt att bryta mot sådana principer om det stod mellan att kunna leva på att skriva eller inte, men jag rör mig inte i den divisionen. Antagligen varken nu eller senare.

Egentligen har jag inget större intresse av att bli recenserad av etablissemanget heller. När boken aldrig vad tänkt för dem, varför skulle då jag eller någon annan bry sig om deras åsikt om den? Jag har skrivit boken för dem som tänker själva, så det är dem jag skulle vilja nå fram till. Helst utan att störa etablissemanget mer än nödvändigt. Hur gör man då? Lägger ut det man har skrivit på internet och hoppas att det sprider sig av sig självt mellan de fåtaliga personer som faktiskt skulle kunna vara intresserade? Betalar några tusenlappar till ett tryckeri i Litauen, skickar ett recensionsexemplar till Bibliotekstjänst och hoppas på att det i bästa fall får stå tyst som en mus på bibliotekens filosofihyllor och vänta på någon som kan tänkas vara intresserad? Jag vet inte. Jag är tacksam för alla råd i frågan.

onsdag 24 oktober 2012

Det som händer i Syrien nu kommer att vara fruktansvärt om fem år


The Economists ledarredaktion tycker att det är dags föromvärlden att agera militärt och upprätta en flygförbudszon i Syrien. Kommer det att bli så? Inte mycket tyder på det för tillfället. Om inte annat så märks det inte mycket opinion för det. I fallet med Libyen var det enklare, för där hann vi aldrig vänja oss. När det gäller Syrien har vi däremot levt i mer än ett år ganska nära en plats där man dödar något hundratal människor varje dag. Hur känns det? Jotack, vi har det ganska bra ändå, har vi hunnit upptäcka. Har vi redan låtit 30 000 bli dödade kan vi väl låta 60 000 till bli dödade? Och bestämmer vi oss för att vi inte kan det, så måste vi känna skuld för de 30 000 som vi redan har hunnit låta bli dödade. Och det är lite besvärande det också.

Det jobbiga är att kriget kommer att vara över någon gång. Då kommer det att åka dit filmteam och göra fruktansvärda dokumentärer och spelfilmer om den syriska slakten. Då kommer vi att tycka att det var så hemskt och förebrå oss själva för att vi inte gjorde något. Såhär i efterhand låter Srebrenicamassakern som något ofattbart. Då, när det hände, framstod en massaker då och då antagligen som en relativt normal del av nyhetsflödet från Balkan. Det är först när det redan är för sent som vi har möjlighet att verkligen gräva ner oss i skuldkänslor. Lika bra att börja förbereda sig redan.

söndag 21 oktober 2012

Mitt liv som hund


En gång för sju år sedan var jag i Iran tillsammans med min nyblivne make. Jag skötte den resan på ett ganska misslyckat sätt. Till exempel kunde jag få för mig att stanna på hotellrummet i Teheran och läsa Kierkegaard i stället för ta mig ut i staden och landet. Dessa problem med att konfronteras med omgivningen berodde till större delen på att jag ganska plötsligt hade förvandlats till en hund. Alltså, jag menar som hund i europeisk bemärkelse: Ett trevligt och väluppfostrat sällskapsdjur som man kan ägna lite uppmärksamhet på sin herres villkor. Till och med en ovanligt lågpigmenterad hund vars utseende och lite avvikande beteende man kan förundras lite över. Man får inte röra den typen av hund, men man kan klappa den lite verbalt genom att ställa en artig fråga en bit in i ett samtal med dess herre. Pratar man med någon som har hund, är det ju fint sätt att visa att man uppskattar hunden också.

Jag hade antagligen haft betydligt lättare att leva mig in i rollen som hund om jag hade fattat att det var just ”hund” jag skulle tänka. Ser man det krasst, så borde en hund med en människas intellekt kunna få se en hel del intressanta saker. Om inte annat kan den ju studera de andra hundarna på hundplatsen längst bak i bussen eller i hundrummet i lägenheter dit dess herre blir inbjuden. Och om ens herre skulle lämna en, så gäller det att tänka på att man är en lösspringande hund. Visar man bara att man är väluppfostrad och inte tänker göra något värre än att se sig omkring, så kommer antagligen ingen att försöka hindra en. Hade jag bara haft vett att tänka ”jag är en hund, jag är ju en hund” så fort någon hade hälsat på min herre och inte på mig eller börjat prata med min herre och inte med mig, så hade jag kunnat vara betydligt mindre irriterad. Det är en fullt möjlig grej att göra för en västerlänning, det är bara att läsa lite BDSM-noveller under kategorin ”puppy play" för att komma i rätt stämning. Men det kanske ligger något omoraliskt att åka till främmande länder och träna på att vara förtryckt när vissa i den inhemska befolkningen kämpar för att bli behandlade som människor? Jag tyckte det på den tiden i alla fall.

Varför riktar jag då dessa beskyllningar mot Iran och inte exempelvis Syrien eller Jordanien? Jag kan inte göra någon vetenskaplig jämförelse, för i arabvärlden rörde jag mig mestadels ensam och kan dessutom språket en aning. Men jag misstänker att skillnaden ligger i Irans aura av civilisation. Iran gav intryck av att vara ett välordnat och civiliserat samhälle. Människorna gav ett civiliserat intryck, betydligt mer civiliserat än vad man kan tro av vad man hör på nyhetssändningarna. Det var bara det att de var civiliserade på ett helt annat sätt. Jag kunde tycka att männen i Syrien och Jordanien och Turkiet betedde sig som djur när de antastade mig. Att själv bli behandlad som ett husdjur av någon som beter sig som en människa är betydligt svårare att tåla. Det får en att vilja stänga in sig på ett hotellrum och läsa en svår bok bara för att bevisa för sig själv att man är en människa.

lördag 20 oktober 2012

Den sociala driften


Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.

onsdag 17 oktober 2012

Slöjdebatten handlar om sexualmoral


I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

tisdag 16 oktober 2012

Ingen tittar på mig…förutom Google då

I knappt ett år har jag använt Gmail som primär e-postadress och därmed bekantat mig med dess personliga annonser. Ibland gissar den överraskande rätt. Hur har Google kunnat räkna ut att jag funderar över var man kan köpa billiga byggvaror? Ibland gissar den skrattretande fel. Varför tror Google att jag vill ha ”fina silikonbröst”? (Kan silikonbröst alls vara fina? Är de inte bara funktionella på något absurt sätt?) Så långt är allt lugnt.

Men ibland blir jag lite störd av hur annonserna fungerar som ett slags majoritetssamhällets överjag. Annonserna utgår från att jag är en genomsnittlig människa. Om en genomsnittlig människa skriver ”torpargrund”, vad bekymrar hen sig om då? Vad kan man sälja till en sådan person? Svar: En avfuktare. Om en genomsnittlig människa skriver ”tjockare”? Då talar Google om för en att man givetvis vill gå ner fem kilo på en månad. Om en genomsnittlig människa skriver ”kroppsbehåring”? Då erbjuder Google en att ta bort den med laserteknik. Och om man som jag sköter äktenskapliga gräl via Gmail så lär man få upp en annons för skilsmässa.nu, där man kan betala fyra tusen och vara lagligt skild på en halvtimme. Blir man lite ledsen av det förväntas man vilja äta antidepressiva tabletter eller gå i kognitiv beteendeterapi.

Är det här ett problem i verkligheten? Riskerar Google att likrikta oss genom att uppmana oss att önska detsamma som ett antaget genomsnitt? Kommer folks beslut mellan att gå ner fem kilo eller ta bort hår med laser att avgöras av Googles algoritmer? Kommer deras beslut mellan att skilja sig eller att gå i parterapi att avgöras av vilken annons som Google behagar slänga fram vid sidan av deras egna hårda ord till varandra? Eller är vi så pass intellektuellt och viljemässigt överlägsna en databurk att Googles ibland rätt puckade förslag bara övertygar oss ytterligare om vilka vi själva är och vad vi vill och anser?

fredag 12 oktober 2012

Samhället

Som jag har antytt tidigare har jag alltid varit lite på kant med samhället. Först genom att ansluta mig till extremvänstern. När det tillgängliga samhället nu tyckes vara så otillfredsställande, så fick man väl arbeta för ett annat, bättre samhälle? Inte för att jag riktigt lyckades skapa mig en uppfattning om hur det samhälle som vi sade oss kämpa för skulle se ut. Inte för att någon annan verkade särskilt intresserad av att begripa det heller. Så jag drog slutsatsen att det är svårt att bygga ett bra samhälle. Eftersom mycket få kommunister tycktes hysa något ärligt intresse för att konfrontera dessa svårigheter, så gick jag ur deras gemenskap.

Och anslöt mig till vad? Ingenting. Inte huvudfårans samhälle heller. Jag kan visst se vissa stora fördelar med det samhälle vi lever i, men jag kan inte säga att jag egentligen känner mig helt lojal med det. Jag sluter förstås upp bakom det i det som det är hotat av sämre alternativ. Men så där som de flesta, speciellt yngre människor, är en del av samhället kommer jag inte att bli det. Inte med någon del av samhället. Ni vet, sådär så att man delar intressen, estetiska preferenser, värderingar och så vidare med en ganska stor mängd med människor, vilket gör att man känner sig som en av dem och kan umgås med nästan vem som helst av dem. Sådär så att man känner sig ganska bra om man bara lyckas skaffa sig tillräckligt med anseende i samhällets ögon och till exempel har ett hyfsat jobb, och sådär så att man blir förkrossad när man förlorar detta anseende när man blir arbetslös.

I stället har jag försökt sluta förbund med individer. Vad jag kan minnas har jag i vuxen ålder aldrig haft två vänner som också har varit vänner med varandra. Inte för att jag är emot idén, men för att det som jag har haft gemensamt med människor har varit punkter av överensstämmelse snarare än en hel gemensam kultur. Kommer man tillräckligt bra överens kan man i och för sig skapa en sådan gemensam kultur. Så det har jag gjort genom att gifta mig och bilda familj tillsammans med en med en annorlunda bakgrund, men liknande intentioner. Om någon begriper sig på oss? Tveksamt. Det finns inte bara fördelar med att leva som ointegrerad i det samhälle som man är född och uppvuxen i. I synnerhet är det lite bekymmersamt att det verkar gå i arv mellan generationerna. Men jag tror ändå på individer. Och då inte i nyliberal bemärkelse, att alla individer ska flockas kring samma köttben och kämpa om det och producera en massa nyttigheter under tiden. Utan i bemärkelsen att det blir intressantare och antagligen bättre om individer tänker och agerar självständigt. Inte bara i förhållande till specifikt utpekade bovar som kapitalismen, könsmaktsordningen, etnocentriciteten och så vidare, utan i förhållande till alla större etablerade gemenskaper. 

onsdag 10 oktober 2012

Brikolage

Varför finns inte detta ord i svenska språket? Är det för att vi i denna ingenjörsnation brikolerar mindre än andra? I en svensk version av någon av Claude Lévi-Strauss böcker hade man översatt ”bricoleur” med ”tusenkonstnär”. Det gjorde hela boken oläslig. En brikolör är någon som utgår från det befintliga och fixar med vad som finns tillgängligt. Till skillnad från en ingenjör som konstruerar från grunden och skaffar precis vad hen behöver för sina planer. Så svenskan behöver detta ord. Inte bara för att vi ska kunna läsa Lévi-Strauss på ett vettigt sätt, utan för att vi brikolörer ska kunna beskriva vad vi sysslar med. Förresten är hela språket ett enda brikolage. Eller vem är ingenjören där?


En nockplåt kan bli ett ganska bra stuprör

Vedskjul byggt av lastpallar, hasselstolpar och uddaplåtar. När bättre ekonomiska tider anlände blev det kompletterat med sidor av köpebrädor.



Lampskaft lagat med tre metallskenor och två slangklämmor.



Innertak i uthus som har ruttnat av en vattenläcka. Endast en brikolör kan rädda det nu.

tisdag 9 oktober 2012

Aayan Hirsi Ali och varför rationella människor bör hålla käften offentligt


Nu har jag läst en bok igen: Mordet i Amsterdam av Ian Buruma. Den handlar främst om integrations- och invandringsdebatten i Nederländerna och, som titeln antyder, om mordet på Theo van Gogh. Men min idol, Aayan Hirsi Ali, var också med på ett hörn. Ni vet, hon som säger det som är så självklart och sant och egentligen oomtvistligt för den som tänker rationellt. Om det nu är så att en kultursfär är så mycket bättre på att ordna behagliga och fria liv för sina medborgare, i synnerhet för dem som råkar vara kvinnor, borde då inte alla ha rätt att leva enligt denna kultursfärs normer? Svårt att argumentera mot på ett rationellt plan.

Det är bara det att rationalitet är en provokation i sig. Den offentliga debatten styrs bara i mindre grad av rationalitet. Hade Hirsi Ali i stället varit en vit man så hade hennes uttalanden bara varit ytterligare ett irritationsmoment. Nu när hon i stället är en somaliskfödd kvinnlig före detta muslimsk fundamentalist blir hennes exempel i stället en appell till jordens alla människor: Sluta vara så puckade och var rationella som jag i stället. Titta på mig, vem som helst kan bli rationell. Men trots att Aayan helt klart har haft vissa faktorer emot sig när det gäller att bli rationell, så har hon också ett par faktorer för sig: Hon är lika intelligent som hon är modig. Och det är inte alla. Varken bland österlänningar eller västerlänningar. Och bland dem som inte är som hon är många beredda att betala ett ganska högt pris för att slippa vara rationella. Hirsi Ali har inget att erbjuda dem. Ingen försiktig medelväg, inget förslag om hur man kan få det lite bättre, men utan att mista tryggheten i sitt invanda tänkande. Bli rationell eller skyll dig själv.

Precis så tänker jag också. Jag orkar inte heller ta hänsyn till hur-folk-verkligen-är. Och därför har jag insett att jag inte bör uttala mig offentligt. De som trots allt väljer att stå bakom rationaliteten i det offentliga, bör helst hysa ett nästan övermänskligt begär att göra människor upprörda. Som Theo van Gogh och för den delen Lars Vilks tycks ha gjort. Annars orkar man inte. Detta har lett till att rationalitet har kommit att förknippas med provokationslusta. Men det har egentligen inte mer än så med vart annat att göra. Det finns mängder av människor som är rationella, men inte orkar uttala sig offentligt eftersom de inte gillar att provocera folk. Helst skulle dessa rationella människor hitta någon slags kodspråk som bara andra rationella förstår, eller åtminstone som bara appellerar till den rationella sidan hos folk. Då skulle man kunna föra en landsomfattande rationell diskussion utan att provocera någon. Men att hålla underjordiska diskussioner är antagligen en provokation det också.

måndag 8 oktober 2012

Ingen tittar på mig


Jag skrev just in mina personuppgifter tillsammans med ett rabattkort på kollektivtrafiken. Så när helst jag reser någonstans och bipar mitt kort, så kommer någon, någonstans att veta att en person med mitt namn och personnummer och därmed kön och ålder och bostadsort och civilstånd och familjesituation och beskattade inkomst reste just där just då. Borde jag bry mig? Borde jag bli upprörd? Det blir jag i alla fall inte. Jag ger tusan i min personliga integritet, för jag kan inte föreställa mig att någon skulle vilja förfölja just mig i datafilerna. Varför skulle de? Jag är väl inte intressantare än någon annan.

Kommunister är ganska fixerade vid Säpo. Det var jag också när jag var i tonåren (och kommunist). Jag älskade dem, för de antydde att jag var potentiellt meningsfull. Om de faktiskt hade tid och ork att sätta upp en sån som mig i sina register, så måste jag ju ändå vara en del av något betydelsefullt. Det är ganska stort för en tonåring, faktiskt.

Kommunisterna säger förstås att de tycker att åsiktsregistreringen var/är förskräcklig. Men är de inte i hemlighet lite förtjusta över den? Är inte de som har fått ut akter med flera sidor av information om sig själva lite stolta över att ha nått sådana höjder i den vänsterradikala subkulturen att de blir betydelsefulla även för världen utanför den? Och omfattar inte denna dröm om att vara betydelsefull alla som oroar sig för ett framväxande övervakningssamhälle? Jag är potentiellt övervakad, alltså finns jag. Även om det uttalade syftet med att alla ska bipa sina kort på bussen är att planera kollektivtrafiken, vem vet vad som döljer sig runt hörnet? Kanske en värld där enskilda bussresenärer blir betydelsefulla nog att förfölja? När detta väl händer, tänk om man inte kan betala på bussen utan att vara registrerad då? Så vi måste förbereda oss för denna betydelsefulla framtid genom att vägra hjälpa vårt aptråkigt välfungerande och konfliktbefriade samhälle att optimera busstidtabellerna. Eller bara fortsätter vi att vara aptråkiga.

lördag 6 oktober 2012

Att vara en frigjord kvinna eller att vara frigjord från kvinnligheten

Den kvinnliga frigörelsen har erbjudit två möjligheter för kvinnor: Att ta sig in på männens traditionella områden och att agera fritt inom det specifikt kvinnliga. Tyvärr är de två inte helt enkla att kombinera, eftersom den ena förutsätter okroppslighet medan den andra förutsätter medveten kroppslighet.

De traditionellt manliga områden som kvinnor numera har likvärdigt tillträde till är till sin natur okroppsliga. För förnuftet, vetenskapen, tänkandet, religionen och så vidare spelar det ingen roll hur ens kropp ser ut, inte heller vilket kön den har. På så sätt är det enkelt att frigöra sig från kvinnorollen om man är beredd att frigöra sig från (kvinno)kroppen. Om man däremot vill vara både frigjord och kroppslig kan man inte på samma enkla sätt frigöra sig från sin könsbestämda position, eftersom kroppen till sin natur är könsbestämd. Speciellt är den det på de områden där den är socialt viktig, det vill säga reproduktionen och, i synnerhet, sexualiteten. I det kroppsliga kan man inte frigöra sig från det kvinnliga, utan bara i det kvinnliga.

En feministisk skola förespråkar det ena och en förespråkar det andra.  De är mer eller mindre oförsonliga sinsemellan. Ingen av dem förmår ge kvinnor makt på alla plan i verkligheten. En förnekar oss makt i det kroppsliga genom att uppmuntra oss att ignorera de kroppsliga dimensionerna av tillvaron. En förnekar oss makt i det okroppsliga genom att uppmana oss att anpassa oss efter vad som fungerar i den kroppsliga dimensionen.

Varför kan vi inte ha båda? För en man verkar det inte finnas någon motsättning mellan att ha makt i det sexuella och att ha makt i den okroppsliga dimensionen. Men medan en man kan ha makt i det sexuella genom vad han gör, det vill säga vad han gör någon annan till, har en kvinna det i högre grad i vad hon gör sin egen kropp till. Hur hon är formad, hur hon klär sig, hur hon rör sig, hur hon tittar…I den grad som en kvinna har bestämt sig för att ta makten över dessa faktorer, har hon erkänt sin kroppslighet (medan den sexuelle mannen egentligen bara behöver erkänna någon annans kroppslighet). Och precis i den grad hon medvetet erkänner sin kroppslighet, blir hon malplacerad i den okroppsliga dimensionen.

De flesta löser problemet genom en kompromiss. Skaffar sig lite makt över sin kroppsliga uppenbarelse, och lite makt i det okroppsliga. Ett fåtal blir porrstjärnor, strippor och lyxprostituerade: De får då så stor makt i det sexuella att de kan få män att stirra dumt och betala en halv veckolön för några enkla tricks, men blir så olämpliga i det okroppsliga att det blir pinsamt att alls se dem där. Och ett fåtal satsar allt på det okroppsliga och avsäger sig alla maktanspråk i det sexuella. Hur vi än gör, kommer vi aldrig att ha den lika makt som vi har blivit uppfostrade att kräva.

måndag 1 oktober 2012

Svenskheten såld till lägstbjudande


Ikea har gjort svenskheten till en handelsvara. Till synes utan att skämmas för de har de gjort om en nationell identitet till ett argument för att få sälja möbler. Precis som det passar dem, förstås. När jag var på Ikea i Dubai senast och lämnade in mina barn på ”Småland” fanns en reklamskylt i närheten, med orden ”Fika is Swedish for taking a break” eller något liknande, illustrerat med en bild på en hamburgare. Är det någon svensk som skulle kalla hamburgare för fika? Nej, men spela roll liksom. Och på Ikea i Bilbao träffade jag på en blonderad ung kvinna iklädd någon slags svensk folkdräkt. Hon log professionellt vänligt mot mig, ovetande om mina funderingar på att gå och anmäla mig för varuhusledningen för att stjäla hennes arbete.

Att vi låter ett privat företag göra om svenskheten till billiga försäljningsknep gör oss kanske bara mer svenska. För den viktigaste delen av den svenska identiteten är väl ändå att se denna identitet som något värdelöst och nästan föraktligt? Vi säljer den till lägstbjudande, till den som utnyttjar den mest hänsynslöst, för att visa hur lite den betyder för oss.

Länk till artikel i DN om Ikeas variant av den svenska toleransen mot främmande kulturer. GP skriver också om det. Och SvD. Och Aftonbladet. Det är normalt att företag, även svenska företag, försöker tjäna pengar. Men det blir lite besvärande just i ett fall då vi har låtit ett företag mer eller mindre ensamt representera vår nationella identitet i omvärlden.

fredag 28 september 2012

Sanningen om den rena sexualiteten


I rätt sammanhang är sexualiteten uppbygglig. Fel använd är den katastrofal. Vanligtvis menar man att det är den egentliga sexualiteten som är uppbygglig och god, medan de potentiellt katastrofala användningarna är perversa förvrängningar av den egentliga sexualiteten. Men är det inte i själva verket tvärtom? Det är i sin renare form som sexualiteten blir destruktiv och farlig. Den goda sexualiteten blir god just genom att modifieras av och döljas av externa faktorer.

Den avskalade och ohöljda sexualiteten symboliseras närmast av pornografin: Den utgör en samling visuella och konceptuella allegorier för av mänsklig sexualitet, men bortom de specifika relationer som människor vanligtvis ingår i dessa sammanhang. Och av pornografin att döma går det som blir kvar när man skalar av allt icke-essentiellt i stort sett ut på förnedring och objektifiering i olika former. Det ger en hint om vad den rena sexualiteten egentligen består av.

I verkligheten går det inte att nå sexualiteten i sin rena form. Den är som Platons idévärld, fast lite tvärtom: Den blir inte sämre av blandas upp med övriga delar av verkligheten, utan bättre. I tillräckligt oblandad form är den mer eller mindre outhärdlig. Därmed har vi i vårt samhälle (och i alla andra samhällen) ingått en pakt om att inte låta sexualiteten framträda i sin rena form. I stället måste den bäddas in i ett skyddande täcke av sociala relationer. Det kan röra sig om ett klassiskt parförhållande eller det kan röra sig om individens förhållande till samhället, om att definiera sig själv som man, kvinna och så vidare i förhållande till en större helhet. Det viktiga är att det är en för individen meningsfull social relation. Inom sådana relationer leker man med elden genom att anspela på den rena sexualiteten. Man vet egentligen inte vad den är, och man vill inte fullt ut veta det. Vet man det, har man förstört den gemenskap som går ut på att sträva mot den utan att någonsin ta sig dit. Om man har varit på andra sidan och kan tala om hur den kittlande farlighet som normala människor strävar efter är i verkligheten, platsar man inte i den leken. Speciellt inte om det man har att berätta är att den inte var trevlig, utan fullständigt outhärdlig. Då är man en förrädare.

Förrädarna är alltså dem som har sett hur sexualiteten framträder då den inte modereras av acceptabla sociala relationer. I vårt samhälle innebär det att man har varit involverad i incest eller någon form av sexuellt övergrepp. Vad som saknas vid incest, våldtäkt och så vidare är just ramverk av meningsfulla relationer. Incestuösa relationer är en återvändsgränd på det sociala planet. Så den enda anledningen att trots allt upprätta dem är den rena sexualiteten, som i sig är outhärdlig. Samma sak riskerar att ske vid en våldtäkt. I bästa fall kommer både våldtäktsmannen och hans offer att klara sig från att se något de inte borde se. Han genom att han såg det som en del av en relation och hon klarade av att hålla alla sexuella känslor på avstånd. Men om hon uppfattar situationen som sexuell på minsta sätt, har hon kommit alltför nära den rena sexualiteten. Då har hon i klart ljus sett en sanning som man enligt vår samhällsomspännande pakt bara bör se i filtrerad, inbäddad form. Då är hon utesluten från den pakten, för hon har sett för mycket för att platsa där.

Finns det någon väg tillbaka? Kan den som har känt sanningen om den rena sexualiteten glömma den igen? Kanske om det går tillräckligt lång tid och tillräckligt många försöker övertyga en om att man inte alls har sett den. Men det finns också de som hanterar sitt ovälkomna möte med den rena sexualiteten på motsatt sätt. I stället för att förneka den, konfronterar de den. Eftersom de har känt den är de ändå förstörda. Då kan de känna den igen. Och igen. Och igen. Antingen av uppgivenhet och cynism: Har man ändå känt den kan man ju lika gärna tjäna pengar på den. Eller av en ambition att förstå den: Har man känt sanningen om den rena sexualiteten är det lika bra att känna in den ordentligt, så att man lär sig att hantera den. Är man flera som har känt den kan man alltid skapa en alternativ, bräcklig gemenskap. Under ständiga, milda attacker från det sanningsförnekande majoritetssamhället.

onsdag 26 september 2012

Tänk om vi lever i en helt obetydlig tid


Klimatalarmisterna säger att vi måste ändra livsstil nu. Helst i går. Annars kommer det att vara för sent på riktigt. Det vill säga, vad vi gör nu är helt avgörande för om planeten alls ska ha någon framtid. Vi lever i en avgörandets tid.

Kanske har de rätt i det. Eller så står det kanske bara inte ut med tanken på att vi lever i en helt obetydlig tid. För visst måste det ha funnits perioder under historien när människor inte har stått inför några som helst väsentliga avgöranden? Antagligen borde man ta den hegelska historieuppfattningen till hjälp här. Tyvärr är jag inte så väl bevandrad i den, men i gengäld är jag duktigt indoktrinerad i den marxistiska anpassningen av den. Och Marx och Engels menade på ett ungefär att historien är en interaktion mellan politisk handling och teknisk utveckling. Under perioder händer ingenting annat än att tekniken, eller i vidare bemärkelse produktivkrafterna, utvecklas, till en punkt då de passar så dåligt in i den politiska samhällsorganisationen att ett avgörande måste ske. Så under de perioder i historien då produktivkrafterna och det politiska har passat ganska bra ihop, har människor inte har något annat att göra än att jobba på med det tekniska, i vidare bemärkelse: Förbättra organisationen på arbetsplatsen, utveckla nya ingenjörslösningar, flytta till städerna som en del av en urbaniseringstrend…Även om Marx och Engels har haft fel förr, så är det väl uppenbart att det finns mer och mindre viktiga perioder i historien? Perioder då människors aktiva beslut att bli kristna eller fortsätta tillbe imperiets gudar, att invadera Rom eller inte, starta världskrig eller inte, har varit mer avgörande för historiens riktning än de beslut som uppkommer under perioder då historien mest har segat på i en och samma riktning.

De som säger att det ena eller det andra eller det tredje inte kan fortgå utan att resultera i en katastrof, säger oss att vi trots allt lever i en viktig tid. Och hur kan vi veta? De avgöranden som har skett genom historien har rimligtvis förutspåtts av vissa före andra. Så kanske är miljörörelsen en ny Messias som talar om att en annan värld, där vi som lever just nu är ytterst betydelsefulla, står för dörren. Eller så kan det fortsätta som det gör, århundrade efter århundrade, med bara små justeringar. Och då är det obetydligt om vi är modiga, karaktärsfasta och handlingskraftiga eller vanliga följsamma medborgare. Om vårt samhällssystem och vår världsordning faktiskt kan fortsätta som de gör, finns inget utrymme för att vara någonting annat.

tisdag 25 september 2012

Om kvinnor började tänka rationellt…


…och faktiskt började utvärdera om de ansträngningar som de lägger på att vara kvinnor är värda sitt pris. Skulle de då konstatera att det är värt att ha obekväma underkläder med spets som kliar för att se sexiga ut de fåtaliga minuter om dagen som någon ser dessa underkläder? Skulle de med berått mod hävda att de verkligen vinner tillräckligt mycket på att vara sminkade för att det ska vara värt tjugo minuter om dagen att måla på det och tvätta bort det? Skulle de konstatera att de fördelar de får av att raka av allt hår på hela kroppen är värda vad det kostar i tid och pengar och arrangemang att bli alldeles ”len”? Och skulle de bestämma sig för att det är fullt rimligt att de varje dag, varje timme är påverkade av främmande hormoner för att några gånger i veckan kunna bli knullade utan ytterligare arrangemang, vilket Katrine Kielos skriver om här?

Det vet jag inte, för sådant beteende brukar inte förklaras med rationella skäl. ”Jag gillar att känna mig fräsch” eller ”kondom förstör känslan” är typiska argument. Men hur kan det vara att dessa argument är så starka att ingen rationalitet rår på dem? Kanske för att kvinnan trots allt lever stora delar av sitt liv för mannen. Man kan inte kvantifiera nyttan med att göra sig vacker, för det är en del av en kvinnas själva existensberättigande att vara vacker. Och av samma anledning kan man inte kvantifiera nyttan med att äta p-piller, för det är en del av en kvinnas existensberättigande att vara knullbar. Varje timme, varje minut. Även om det inte är något man gör i praktiken mer än  några minuter varannan dag eller varannan vecka.