tisdag 16 oktober 2012

Ingen tittar på mig…förutom Google då

I knappt ett år har jag använt Gmail som primär e-postadress och därmed bekantat mig med dess personliga annonser. Ibland gissar den överraskande rätt. Hur har Google kunnat räkna ut att jag funderar över var man kan köpa billiga byggvaror? Ibland gissar den skrattretande fel. Varför tror Google att jag vill ha ”fina silikonbröst”? (Kan silikonbröst alls vara fina? Är de inte bara funktionella på något absurt sätt?) Så långt är allt lugnt.

Men ibland blir jag lite störd av hur annonserna fungerar som ett slags majoritetssamhällets överjag. Annonserna utgår från att jag är en genomsnittlig människa. Om en genomsnittlig människa skriver ”torpargrund”, vad bekymrar hen sig om då? Vad kan man sälja till en sådan person? Svar: En avfuktare. Om en genomsnittlig människa skriver ”tjockare”? Då talar Google om för en att man givetvis vill gå ner fem kilo på en månad. Om en genomsnittlig människa skriver ”kroppsbehåring”? Då erbjuder Google en att ta bort den med laserteknik. Och om man som jag sköter äktenskapliga gräl via Gmail så lär man få upp en annons för skilsmässa.nu, där man kan betala fyra tusen och vara lagligt skild på en halvtimme. Blir man lite ledsen av det förväntas man vilja äta antidepressiva tabletter eller gå i kognitiv beteendeterapi.

Är det här ett problem i verkligheten? Riskerar Google att likrikta oss genom att uppmana oss att önska detsamma som ett antaget genomsnitt? Kommer folks beslut mellan att gå ner fem kilo eller ta bort hår med laser att avgöras av Googles algoritmer? Kommer deras beslut mellan att skilja sig eller att gå i parterapi att avgöras av vilken annons som Google behagar slänga fram vid sidan av deras egna hårda ord till varandra? Eller är vi så pass intellektuellt och viljemässigt överlägsna en databurk att Googles ibland rätt puckade förslag bara övertygar oss ytterligare om vilka vi själva är och vad vi vill och anser?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar