En desperat hemmafrus bekännelser

På tal om Gilles Deleuze är något jag beundrar med honom att han sa sig leva ett tråkigt liv. Kanske just av den anledningen har jag inte orkat leta upp någon biografi för att bekräfta eller dementera det påståendet. Hur som helst så bodde han i samma del av Paris under större delen av sitt liv, reste sällan och pratade ogärna om sitt privatliv.

Så tråkig skulle jag också vilja vara. Jag skulle vilja vara en person med en så utvecklad perception och föreställningsförmåga att jag aldrig behövde ge mig ut på några äventyr. Jag skulle inte ens vilja behöva roa mig på något organiserat sätt, utan jag skulle föredra att få nya, avancerade vinklingar på verkligheten enbart av att läsa böcker. Helst skulle det teoretiska och praktiska vara så åtskilt, att jag kunde befinna mig på samma plätt och göra samma saker livet ut, men ändå tänka på vitt skilda sätt åren igenom eftersom olika böcker förde min tankevärld åt olika håll.

Men det är tyvärr ganska långt från verkligheten. I verkligheten behöver jag göra nya saker för att kunna tänka nya saker (och det måste jag av någon anledning göra, annars går min hjärna i spinn och det är obehagligt). Jag gillar böcker, men lyckas jag inte först skaffa mig något intryck av verkligheten som liksom triggar min förståelse av böckerna så kan jag inte begripa dem. Inga intryck, ingen filosofi.

Hur söker man då dessa nya intryck? Jag kan säga att det inte är så lätt. Vilket liv man än lever, så kommer det att börja upprepa sig, om man inte är beredd att avsäga sig vad folk brukar kalla ”ett liv”, det vill säga fast bostadsort, familj, fast arbete och så vidare. När jag var ung och inte hade något av detta var jag hela tiden på gränsen till ett psykiskt sammanbrott, men det var lätt att göra dumma saker bara för att något konstigt måste hända. Jag kunde åka till Kuba och studera spanska. Jag kunde ta jobb som hotellstäderska i Österrike bara för att komma fram till att jag hatade att städa och ge mig ut på tågluff i stället. Jag kunde lära mig arabiska och åka till Syrien bara för att bekanta mig med de där araberna. Kunde ta arbete som krokimodell eftersom halvoffentlig nakenhet innebär en absurd och därmed intressant situation. Kunde söka jobb på en strippklubb eftersom det var ännu absurdare (söka jobb, för att förtydliga, jag arbetade aldrig där).

När jag inte längre var lika plågsamt ung och hade bildat familj kunde jag förlägga det stillsamma livet till Frankrike och Tyskland. Utomlands var det lite av ett äventyr bara att gå till affären att handla. Även motgångarna, som svårigheten att skaffa ett internetabonnemang eller mötet med en sur tjänsteman på banken vars bankomat hade ätit upp mitt Visakort, var i alla fall något nytt. Så fort man gick utanför dörren kunde man få se något litet som inte var riktigt vanemässigt. Men med tiden insåg vi att det kanske inte var så lockande att förbli extremt ointegrerade invandrare, så vi åkte hem och skaffade oss ett liv. Åtminstone ett hus, dagisplats till barnen och lite ströjobb här och där.

Fyra år senare klättrar jag så smått på väggarna. Börjar göra upp desperata funderingar på att ta jobb på en städfirma bara för att kunna snoka hur folk har det hemma. Kanske kan man utläsa något ur deras smuts? Kanske ska jag försöka komma in på en militär grundutbildning? Visserligen skulle jag bli en kass soldat, men det skulle kunna finnas något nytt att se i det militära. Är det någon som behöver en nakenmodell? Inte för att jag är särskilt exhibitionistisk tror jag, men tar det mig till en ovanlig situation är jag med. Önskar att jag hade en utbildning värd namnet, då skulle jag kunna ta mig in i de fina salongerna av kontorslandskap och möten och tjänsteresor. Men det hade nog blivit tråkigt innan jag hade hunnit särskilt långt i den världen. 

Nästa månad tänker jag ge mig ut på en tiodagars tågluff till Portugal. Där har jag aldrig varit. Någon som vill följa med eller kanske träffa mig någonstans på vägen? Och jag tar tacksamt emot övriga förslag på hur en intellektuellt rastlös hemmafru kan leta upp annorlunda eller småabsurda situationer. Kanske är det fler än jag som ständigt letar efter dem? Vi skulle kunna bilda en klubb av på ytan vanliga människor som tipsar varandra om hur man kan se något annorlunda från insidan i detta till synes välordnade land.

Deleuzes och Guattaris obsceniteter

Öppnar man Anti-Oedipus kan man lätt bli lite perplex över mängden obsceniteter. Fram till precis nyligen antog jag att det berodde på någon form av underlig läggning hos författarna, att de inte bara tog fram varandras kreativaste sidor utan även de tramsigaste. Men efter att mycket översiktligt ha försökt göra vad det gjorde, men utan de obsceniteter som kännetecknar deras arbete tillsammans, inser jag obsceniteternas avgörande funktion. Jag försökte skriva något om att undersöka verkligheten, vilket skulle behöva innefatta en liknelse om verkligheten i sig. Den beskrivningen blev rätt fånig. Verkligheten har vinklar och vrår, den består av olika nivåer som samverkar med varandra…nää. Det är något outhärdligt pretentiöst med att försöka beskriva verkligheten som helhet. Så pretentiöst att Foucualt med flera försökte rädda filosofins anseende genom att uttryckligen undvika sådana övningar. Men Deleuze och Guattari kunde göra just det, utan att ens avvika från Foucault och kompani ideologiskt. Tvärtom kunde de i positiva termer beskriva vad Foucault sa i negativa termer: Foucault förklarade att ingen beskrivning kan täcka allt. Deleuze och Guattari beskrev en lätt kaotisk verklighet full av potentiella samband och förbindelser. Går det att säga emot? Hur kan annars en foucauldian föreställa sig verkligheten, om hen tillåter sig skifta från den negativa utgångspunkten av allt-vi-inte-kan-veta ett ögonblick?

Hur får man tillstånd till något sådant? Deleuze och Guattari fick det genom att på förhand diskvalificera sig från att bli tagna på alltför stort allvar. Gör man sig bara till en pajas medvetet, så riskerar man inte att göra hela sin disciplin till en pajasdisciplin. Har man redan tagit avstånd från sig själv, behöver andra inte ta avstånd från en en gång till. Det som står mellan raderna av skitande och knullande och hyllande av schizofreni kan vara hur allvarligt som helst. Det kunde ändå inte sägas på något bättre sätt. Och jag kan inte skylla på tidsandan eller poststrukturalistisk dogmatism, för åtminstone jag hittar fortfarande inget bättre sätt att säga det på.

Jag har tidigare spekulerat i att sexualiteten måste blandasmed något annat för att inte bli outhärdlig. Är det på något sätt det samma med filosofin? Deleuze och Guattari blandade den med perverterad sexualitet för att den skulle bli uthärdlig, och de gjorde det under omständigheterna bra. Medan man är upptagen med att förundras över hur mycket snusk man kan få in i en till namnet seriös bok, formas på ett mjukt sätt en bild av verkligheten. Utan denna inbäddning i något än mer uppenbart stötande skulle förmedlingen av denna verklighetsbild antagligen omöjliggöras av sin egen osmaklighet.

Homo sacer uppdaterad

Jag har tidigare gnällt lite på Giorgio Agamben på grund av hans del i den alarmistiska tanketradition som urvattnar alla begrepp. Men medan jag slöläste en kristen bok om bioetik ( Bioetics - A Primer for Christians av Gilberg Meilaender) kom jag ändå att tänka på Agambens tolkning av homo sacer-begreppet. Meilaender skriver uttryckligen att det finns vissa människor vi måste undvika att hjälpa trots att vi kan: Barnlösa par, ofrivilligt gravida, par som önskar sig ett friskt barn hellre än ett sjukt barn och sjuka personer som önskar att dö. Med andra ord så kräver den kristna moralen betydligt större uppoffringar av viss personer än andra. Den kräver, som författaren flera gånger påpekar, att vi upphäver vårt normala individualitetsperspektiv.

Vad innebär det att upphäva individualitetsperspektivet? I ett samhälle som vårt, där det sociala kontraktet är skrivet individer emellan, innebär det att samhällskontraktet upphävs. För dagen civila samhälle bygger på relationer mellan individer. Men på vissa områden upphävs denna mellan-individualitet till förmån för något annat. Och eftersom detta andra bara gäller mindre delar av tillvaron, där de flesta, i synnerhet friska män, inte har något att göra, innebär det ett samhälleligt undantagstillstånd. Allt som beskrivs som heligt står utanför vårt i grunden profana nuvarande samhälle. Medan det under Romarriket var den som hade brutit en ed med gudarna som var utanför, så är det i vårt samhälle tvärtom de som på något sätt står i förbindelse med det gudomliga som är utstötta. Så i nutiden är det allt etiskt, heligt, annanvärldsligt och överjordiskt som skapar homo sacer. Här, mitt bland oss. Personer som förvissas till den heliga sfären står utanför det skydd som vårt sekulära samhälle normalt sett erbjuder. I stort sett vad som helst kan krävas av dem, eftersom deras åtaganden inte längre begränsas av samhällskontraktet. Precis som Romarrikets homo sacer kan de inte offras, eftersom de redan har offrats en gång, från det normala samhället till det obestämbart heliga. 

Vem är då denna moderna homo sacer? För det första en fertil kvinna. Det är svårt att beskriva abort som något annat än moraliskt tveksamt, om inte annat eftersom det inte finns någon absolut gräns mellan livet och icke-livet. Men att undvika att hjälpa en medborgare i en besvärlig situation trots att man kan, inte med hänvisning till en annan nu existerande medborgare utan med hänvisning till livets abstrakta princip, är att göra om henne från medborgare till homo sacer. Hjälper vi inte henne är det för att hon nu tillhör de abstrakta principerna snarare än det konkreta samhället. Och att neka en lidande medborgare smärtlindring eftersom de rör sig om en förlossning, det vill säga något som är relaterat till det heliga livets princip, är också att reducera henne från medborgare till homo sacer. Enligt samma princip, men något mer komplicerat, att kräva av en familj att de ska göra om sig från en familj till en vårdinstitution för ett gravt handikappat barn och älska det under tiden de gör det, är också att göra om den familjen från en del av samhället till homo sacer. Medan andra arbetar, roar sig och älskar om vartannat så ska de älska, älska och älska livet igenom. Och älskar gör man utanför samhällskontraktet. I stället för att som solidariska samhällsmedborgare hjälpa dem, förväntar vi oss inget mindre än att de ska offra sig heroiskt och leva ett liv uppfyllda av helighet. Åtskilda från oss. Här är en text som beskriver den saken.

Men vad är alternativet till att låta ett fåtal aspekter av tillvaron vara heliga? Nazisterna visade hur det blir om man inkorporerar precis allt i det moderna samhället, om man inte låter några aspekter alls tillhöra en förmodern, mystisk aspekt. Även i Kina jobbar de på den saken. Kanske behöver en liten del av tillvaron undantas från det moderna kontraktet för att barbariet ska hållas på avstånd. Men eftersom sådana undantag utesluter vissa kategorier människor ur samhällsgemenskapen skapar det andra former av barbari: Att stöta ut de mest heliga från samhället är också barbariskt.

Så vad gör ett civiliserat samhälle? Kompromissar mellan medborgartanken och det heliga. Ett samhälle som inte förmår ständigt stå och tveka mellan de två, men med medborgartanken fast förankrad i lagen, kommer att bli barbariskt åt det ena eller andra hållet.

Negativ och positiv kamp för förändring

Antag att ett samhälle består av flera grupper, att dessa grupper har tilldelats sociala roller och att de därmed beter sig olika. Antag att medlemmarna av en eller flera grupper vill förändra sin position och kanske rent av kollektivt gå upp i en annan grupp. Då behöver de 1. Förändra sitt eget beteende från den ursprungliga gruppen till gruppen de vill tillhöra eller i enlighet med ett nytt ideal 2. Övertyga sin omgivning om att de är kapabla till detta och förtjänar omgivningens stöd och respekt.

De två faktorerna fungerar i växelverkan. För att en grupp ska kunna agera annorlunda måste omgivningen tillåta dem att göra det, och för att det ska vara någon mening att omgivningen tillåter en grupps medlemmar att agera annorlunda måste de på något sätt försöka agera annorlunda. Under vissa perioder ligger tonvikten således på att bekämpa yttre hinder för förändring. Under andra perioder ligger fältet relativt öppet, och utmaningen ligger i att åstadkomma förändringen hos individer inom de (före detta) undertryckta grupperna.

Problemet är att vissa inte ser faktor 1. De inser inte att det är ansträngande även för de (före detta) förtryckta att förändra sitt beteende. I stället tycks de förutsätta att de förtryckta kommer att fara upp som en fjäder när förtrycket lättar. De antar att allt förtryck måste ligga utanför de förtryckta. Så när de inte hittar några uppenbara externa förtryckare, börjar de leta efter förtryck på mer och mer otippade ställen. Så beskylls Tin-Tin för att orsaka rasmässigt förtryck och feminister snöar in på enskilda frågor som prostitution eller vårdnadsbidrag. Som att man vill komma från insikten att hur orättvist det än är, så ligger en ofrånkomlig del av ansvaret för att upphäva förtrycket på de förtryckta själva. 

Är inte detta vad Foucault har lärt oss? Om makten finns överallt, ligger i praktiken ansvaret för att upphäva den också överallt. Alltså kan man lika gärna börja med sig själv, så länge man inte stöter på oöverkomliga externa hinder (och det händer, men det händer inte vid varje givet ögonblick på alla platser). Likaväl som att be omgivningen att sluta förtrycka en, kan man fokusera på att sluta delta i att förtrycka sig själv. Det är lite förvirrande att det också finns en totalt motsatt tolkning av Foucaults idéer, typ Edward Saïd, som helt fokuserar på den andres bild av den egna gruppen. De har tagit fasta på att makt utövas genom kunskap, men ignorerar att makten/kunskapen finns överallt. Tyvärr är denna halva Foucaulttolkning den enda som tycks ha slagit igenom i vårt land. Det finns skäl att hoppas på en förändring där.

Filosofi för en tid av klassmässig utjämning

En bekant sa en gång till mig att på 30-talet så tycks intellektuella haft som sin främsta målsättning att uttrycka något riktigt enkelt på ett så komplicerat sätt som möjligt. Idag ska man däremot helst uttrycka något komplicerat på ett enkelt sätt, och lyckas man inte med det så uttrycker man något enkelt på ett enkelt sätt.

Det sägs att man i Husserls seminariegrupp kunde ägna en hel termin åt att analysera en postlåda. Här säger någon det i alla fall. Och igår försökte jag förklara för min mor vad som var så fantastiskt med Heidegger genom att förklara hur han förklarade tingens väsen genom hur vi använder dem. En hammare är vad den är genom att vi använder den till att spika med. ”Ja men är inte det självklart?”, frågade hon. Eh, jo, det är det. Speciellt för oss som är vana vid att spika.

Men det tycks inte varit lika självklart då. Var det för att man tidigare hade sett det som självklart att sanningen låg hos dem som hade ett skrivbord att sitta bakom och papper att skriva på, så att alla påståenden om att sanningen kunde nås på ett praktiskt plan, det vill säga implicit av vem som helst, blev radikala? Vid en första anblick framstår prata-om-något-enkelt-på-ett-svårt-sätt som rätt snobbig verksamhet. Men kanske var det ett tecken på att bildning och praktiskt arbete började närma sig varandra? Genom att använda sina fina uttryck till att beskriva sånt som alla samhällsklasser upplever, lade man grunden för ett mer socialt utjämnat samhälle där praktiskt arbete angår nästan alla och tänkande angår alla som vill. I dagen samhälle kan förmågan att filosofera över brevlådor i ett halvår bli en användbar egenskap för en filosofiskt intresserad person. För vi löper ungefär lika stor risk som genomsnittsbefolkningen att försörja oss som tidningsbud.

Det är här det inte händer

Om vi nu ändå lever i en obetydlig tid. Varför skulle man då försöka befinna sig på en betydelsefull plats? När jag var ung såg jag det som en självklarhet att man skulle röra sig mot metropolerna. Varför skulle man vara någon annanstans än där det händer? Så småningom började jag misstänka att det inte händer över huvud taget, varken i metropolerna eller någon annanstans.

Känslan av att man lika gärna kan bo var-som-helst är en sak, kanske en av få, som vi som frivilligt har bosatt oss i avkrokar ute i landet har gemensamt. Till storstaden flyttar man för att man är ute efter det senaste, det bästa, det centralaste, det högsta (med arbetsmarknaden som mer eller mindre relevant förevändning). Man söker efter något som ska bevisa att livet är mer än att jobba och äta och sova. Och detta något söker man där alla andra söker det, för det måste ju vara där det finns. Och omvänt bör man kunna vara ganska säker på att det inte finns i Torsås, Lessebo, Hylte eller Markaryd, för folk vallfärdar inte dit för att leta efter det. Så vi som har bosatt oss på sådana ställen, söker inte efter denna högre innebörd. Vi bor här för att vi har kommit fram till att det vi ser är vad livet har att erbjuda. Befriade från strävan mot det bästa och viktigaste och senaste är vi fria att fokusera på precis det.

PS. En trevlig sång om Ljungby.

En av många.

Pretention är ett sätt att vara tillsammans

Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.

På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.

Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.


*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.

Ska man säga som det är?

För ett tag sedan försökte jag läsa Fifty shades of Grey. Det slog mig då att det som definierar den och annan så kallad dålig litteratur är att den inte alls försöker beskriva verkligheten, utan broderar ut ett mer eller mindre etablerat sätt att tala om verkligheten på sida efter sida utan några som helst ambitioner att närma sig den. Det tycks helt enkelt vara svårare att beskriva det vi ser och hör och upplever precis som det är och lättare att tala om det enligt ett etablerat mönster. Som om vi lär oss att tala och att se på verkligheten parallellt och bara ibland försöker finna någon form av förbindelse mellan de två.

När det gäller glappet mellan språket och verkligheten tror jag att både Foucault och J. L. Austin har en del att komma med. Foucault beskrev svårigheterna att få ihop orden och tingen när man försöker. Språk och uttryck kommer från historien, vilket ger en slags eftersläpning i uttrycken som vi hela tiden behöver anpassa för att kunna beskriva det som händer nu. Språket är dessutom gemensamt, verkligheten är i någon mån olik för alla som upplever den. Så det finns ett avstånd mellan språket och verkligheten som aldrig riktigt går att överbrygga och det krävs kontinuerlig ansträngning att försöka överbrygga den.

Och ser man på Austins teorier finns det finns en anledning att inte försöka särskilt intensivt. Austin förklarade att det här med att beskriva verkligheten bara är en av språkets funktioner. En annan funktion är enbart social. När man säger ”god morgon”, ”jag döper dig till” och så vidare så beskriver man ingenting utan genomför en slags social handling, en talhandling. Så det är inte bara enkelt att tala som man har lärt sig att tala. Det är dessutom socialt, eftersom man visar sin grupptillhörighet med andra människor som har lärt sig att tala på samma sätt. Försöker man säga som det är, ignorerar man helt och hållet den talhandlingsaspekt som finns i nästan all kommunikation. Man ignorerar språkets funktion för att skapa förståelse och sociala grupperingar. Då får man finna sig i att ingen förstår och att ingen vill ha med en i några grupper.

Så det är inte riktigt meningen att individer ska försöka jaga ifatt verkligheten genom språket. Möjligtvis om de kan göra det på ett behagligt sätt, som genom litteraturen. I övrigt bör vi kollektivt nöta oss fram mot verkligheten så att vi aldrig kommer så långt från den att språkets beskrivande funktion går helt förlorad, men utan att göra några plötsliga utfall mot verkligheten som kan skada den sociala sammanhållningen och förståelsen människor emellan.

Ensamhet och ångest

När jag tillbringade två dagar i ensamhet blev jag alltmer obeslutsam. Eftersom jag inte hade med någon annan människa att göra, så kunde jag göra precis vad som föll mig in. Cyklade jag till brevlådan för att hämta posten, kunde jag lika gärna cykla till sjön sex kilometer bort för att se hur den ser ut på hösten och kanske bekämpa den där ensamhetsinducerade känslan av svaghet. Vad var det för mening med att bara cykla iväg sådär? Ingen alls. Men det var ju ingen mening med att jag cyklade tillbaka hem direkt heller. Jag skulle kunna ha tagit en kniv och skurit mig själv också. Vad hade det varit för mening med det? Ingen alls. Men det hade ju inte varit någon större mening att jag inte gjorde det heller. Det var ju inget annat jag skulle göra, som stod i konflikt med att skära mig med en kniv. (Nej, jag gjorde det inte och det rekommenderas inte heller, men ni fattar kanske resonemanget om hur bristen på yttre mening kan få en att tappa perspektivet på vad som är meningsfullt att göra.)

Kierkegaard sa det. Sartre sa det: Vi har ångest inför friheten. Sartre syftade då på de stora frågorna (de stora frågor som var aktuella under brinnande världskrig) och sa uttryckligen att han inte kan påstå att man får ångest av att välja mellan två sorters bakelser (sidan 55 i Existentialismen är en humanism).

Varför får man inte det? Kanske för att man inte är ensam bland bakelserna. De stora besluten är det ingen som kan ta åt en, men det vore nästan pinsamt att insistera på att beslutet mellan två bakelser ska vara ens eget fullt ut. När sådana små beslut däremot måste vara ens egna eftersom man inte har några andra människor omkring sig, blir de extremt ångestframkallande. Ångesten de framkallar är bottenlös på ett helt annat sätt än ångesten över stora frågor. Är det något viktigt man funderar på så finns det oftast något att ta fasta på, som säger en varför det är viktigt och hur man bör fundera vidare. Har man däremot ångest över små, obetydliga frågor kan man inte komma till något annat svar än att det är betydelselöst och att ens tillvaro därför är meningslös.

Beror det på att det trots allt ligger någon form av mening i de större frågorna, medan de vardagliga bekymren i sig är meningslösa? Eller beror det på att man aldrig är lika ensam i de stora frågorna eftersom de avhandlas i böcker? I så fall så skulle all känsla av mening kunna bero på ett kollektivt självbedrägeri. Är vi meningssökande varelser placerade i en meningslös värld, som generation efter generation lurar varandra att tillvaron är meningsfull?

Eller så är ångesten över de stora frågorna mindre bottenlös eftersom det trots allt finns någon form av mening i dem. En sådan mening som bara finns är väl vad som brukar kallas för Gud, i bredare bemärkelse. Så panteister kan tolka in en sådan högre mening i varenda kastrull med snabbnudlar. Men för dem som tror på en gud åtskild från världen, som den klassiska kristendomen, bör meningen finnas närmast där allt ställs på sin spets och längst bort i vardagligaste situationerna. Därmed skulle den mindre hopplösa karaktären på ångesten över det verkligt allvarliga kunna bero på att Meningen eller Gud faktiskt vägleder en där. Kanske är det därför som de värsta religiösa asketerna också har varit eremiter. Att vara ensam i kontemplation är ingen större utmaning, eftersom det ligger nära meningen som sådan. Att däremot vara ensam i mer basala aspekter av livet kräver en betydligt större viljestyrka, eftersom det kräver att man konstant upprätthåller medvetenheten om en högre verklighet trots det materiellas dragningskraft ner mot det jordiska. Vi som inte besitter den koncentrationsförmågan behöver i stället vara där och ge varandra order för att hindra att frågan om meningen ställs vid tillfällen då den bara kan besvaras negativt.

Verkligheten och det sociala

Jag inser att jag har skrivit om verkligheten som någon slags övernaturlig dimension, som man kan komma i kontakt med om man känner till de rätta vägarna. Det stämmer egentligen inte. Det enda man behöver göra för att komma i kontakt med verkligheten är att inte vara helt igenom social.

Språket fyller två olika funktioner: Att vi ska kunna beskriva våra observationer av verkligheten på ett så uppriktigt sätt som möjligt och att vi ska kunna förstå varandra. Det måste alltid råda någon form av kompromiss däremellan. Därför finns det både språk som bara ett fåtal förstår inom den vetenskapliga världen, och språk som syftar väldigt lite på att beskriva verkligheten och desto mer på mellanmänsklig förståelse. På det politiska planet är det den politiska korrektheten som fyller den senare funktionen. På det mer informella sociala planet är det alla organiserade sociala system.

Även det sociala är en del av verkligheten. Men bara sett i objektsform (ligger det inte i verklighetens definition att den kan ses som ett objekt?). Det som sker i intersubjektsform är i bästa fall kommunikation kring olika aspekter av verkligheten. I värsta fall är det en cirkulation av symboler som cirkuleras eftersom de är så bra att cirkulera, inte för att de egentligen symboliserar någon del av verkligheten i någon högre grad. Så att närma sig verkligheten är att ta sig ut från sådana sociala system. Inte genom att bli eremit eller ens att undvika att socialisera, men genom att vägra att konstant befinna sig på insidan av ett och samma sociala sammanhang. Ju mer involverad i ett socialt system man är, desto mer har man bytt verkligheten mot ett uppbyggt system av symboler människor emellan. Ju mer man befinner sig inom och anpassar sig efter ett sådant system, desto längre från verkligheten kommer man. Jag antar att det var något sånt som Heidegger (som jag inte har läst i original), menade med Das Man. Eller som Jean Baudrillard syftade på med sina vågade uttalanden om verklighetens icke-existens i förhållande till representationen.

Speciellt tror jag att kvinnor tenderar att leva ganska långt in i det sociala och därmed ganska långt bort från verkligheten, åtminstone under perioder av livet. Som kvinna förväntas man inte bara använda sig av de symboler som cirkuleras i det sociala, utan man ska även själv utgöra en sådan symbol. Ens uppgift blir att läsa av det sociala systemets förväntningar och infria dessa. Ens själva uppgift ligger mer i att känna och kanske rent av utveckla systemet än i att känna och påverka verkligheten.

Var finns ingången till verkligheten?

(en fristående fortsättning på föregående inlägg)

Under hela mitt vuxna liv har jag haft komplex över att mitt perspektiv skulle vara sämre än andras. De som har kunnat tänka ut något riktigt bra har i de allra flesta fall varit män, även under relativt modern tid. Då kanske kvinnors möjligheter att faktiskt se verkligheten är sämre? Liksom svartas, liksom underklassens, liksom tredjevärldenmedborgares? När jag åkte till arabvärlden kulminerade dessa tvivel. Jag skrev hem och klagade på att jag inte kunde se verkligheten där ur en människas perspektiv. Jag fick det torra svaret att jag fick använda mig av den mänsklighet som stod mig till buds. Vilket jag gjorde, och vilket jag fortfarande gör. 

Om det finns en (objektiv, av oss själva oberoende) verklighet och man är ute efter att se den och förstå den, så bör det vara oväsentligt från vilket perspektiv man ser den. Om man abstraherar tillräckligt mycket och på rätt sätt, så bör man komma till samma verklighet ändå. Vilket innebär att två personer i vitt skilda sociala roller ändå bör kunna se samma sak, om de abstraherar från två olika håll. Det viktiga är att det man är med om verkligen utgör konfrontation med verkligheten. Från den punkt där man hamnar i kontakt, kan man sedan abstrahera sig fram till något mer generellt.

Så den förbannelse som tycks ligga över kvinnor, etniska minoriteter och så vidare bör inte bero på att verkligheten är mindre tillgänglig för oss/dem, eller att den visar sig från en mindre användbar sida. Förbannelsen ligger snarare i att vi lär oss att se vår situation som speciell. Att föda barn eller se ut att komma från ett annat land eller att leva i skuggan av en mer utvecklad och rikare del av världen framställs som specifika upplevelser som ingen som inte har varit där kan förstå eftersom de inte kan abstraheras till något mer allmängiltigt. Och om inga utomstående kan abstrahera sig fram till de längre ståendes situation, innebär det också att de lägre stående inte kan använda sig av sin situation för att förstå något annat än just denna specifika situation. Det vill säga, dessa gruppers tillträde till en mer generell verklighet stängs, så länge de inte väljer att ägna sig åt verksamhet som även den normsättande gruppen ägnar sig åt.

Vad händer om man trots allt ser sina (exempelvis) könsspecifika upplevelser som en lika bra ingång till verkligheten som någonting annat? Ingenting mer än att man riskerar att bli sedd som sedd som smaklös/självdestruktiv/kylig. Men bryr man sig inte om den saken är det bara att ta den mänsklighet som står en till buds och konfrontera den verklighet som står en till buds. Om verkligheten är en, är den lika verklig jämnt över.

Sanningen och verkligheten

Poststrukturalismen lärde oss att sanning är ett relativt begrepp. Hur man än försöker beskriva verkligheten, så blir det inte den enda möjliga, eller slutgiltiga beskrivningen.

För tänkandets del finns bättre och sämre sätt tolka den idén. Det sämre sättet är att likställa sanningen med verkligheten: Eftersom det finns många sanningar (alternativt ingen sanning alls), finns det i så fall också många verkligheter (alternativt ingen verklighet alls). Alltså finns inget att undersöka annat än specifika situationer (eller ingenting alls). Då blir allt abstraherande onödigt.

Men man kan också skilja på sanningen och verkligheten. Verkligheten är då objektet för sanningen. Sanningen, beskrivningen, kan aldrig göra verkligheten rättvisa, eftersom den är alltför komplex och har alltför många sidor för att kunna sammanfattas i sin helhet. (Kanske inte helt olikt hur Spinoza beskrev substansen). Att beskrivningen av verkligheten inte kan beskrivas perfekt, betyder inte att den inte kan vara bättre eller sämre. (Vilket för oss mot Richard Rortys pragmatiska sanningsteori, att den beskrivning som fungerar bäst att handla efter också är bäst).

Hur som helst är det i arbetet för att ständigt hitta bättre sätt att beskriva verkligheten som poststrukturalismens sanningssyn blir verkligt användbar. Den är en vidareutveckling av det sokratiska idealet om sanningssökandet som en oavslutlig verksamhet. Och en komplex verksamhet, som bygger på observationer från verklighetens olika sidor. Vi behöver inte en sanning, utan så många sanningar som möjligt för att närma oss en användbar beskrivning av verkligheten.

Etablissemanget

Jag har skrivit en bok. Den appellerar inte till etablissemanget. Den polemiserar inte mot dem heller. Den har inte med dem att göra alls. Så länge man går ute i skogen och tänker och skriver går det bra att ignorera vad journalister, förläggare, akademiker och etablerade författare tycker är intressant. Det går bra ända tills man börjar fundera på att dela sina tankar med andra människor. Då inser man sitt beroende av dem som vet hur man säljer böcker och hur man får recensioner.

Fast egentligen har jag ingen större lust att sälja böcker. Jag gillar inte systemet där man stänger in information på papper och beter sig som en profitmaximerande monopolist mot det fåtal som är intresserade av den. Kanske skulle det vara värt att bryta mot sådana principer om det stod mellan att kunna leva på att skriva eller inte, men jag rör mig inte i den divisionen. Antagligen varken nu eller senare.

Egentligen har jag inget större intresse av att bli recenserad av etablissemanget heller. När boken aldrig vad tänkt för dem, varför skulle då jag eller någon annan bry sig om deras åsikt om den? Jag har skrivit boken för dem som tänker själva, så det är dem jag skulle vilja nå fram till. Helst utan att störa etablissemanget mer än nödvändigt. Hur gör man då? Lägger ut det man har skrivit på internet och hoppas att det sprider sig av sig självt mellan de fåtaliga personer som faktiskt skulle kunna vara intresserade? Betalar några tusenlappar till ett tryckeri i Litauen, skickar ett recensionsexemplar till Bibliotekstjänst och hoppas på att det i bästa fall får stå tyst som en mus på bibliotekens filosofihyllor och vänta på någon som kan tänkas vara intresserad? Jag vet inte. Jag är tacksam för alla råd i frågan.

Den sociala driften

Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.

Brikolage

Varför finns inte detta ord i svenska språket? Är det för att vi i denna ingenjörsnation brikolerar mindre än andra? I en svensk version av någon av Claude Lévi-Strauss böcker hade man översatt ”bricoleur” med ”tusenkonstnär”. Det gjorde hela boken oläslig. En brikolör är någon som utgår från det befintliga och fixar med vad som finns tillgängligt. Till skillnad från en ingenjör som konstruerar från grunden och skaffar precis vad hen behöver för sina planer. Så svenskan behöver detta ord. Inte bara för att vi ska kunna läsa Lévi-Strauss på ett vettigt sätt, utan för att vi brikolörer ska kunna beskriva vad vi sysslar med. Förresten är hela språket ett enda brikolage. Eller vem är ingenjören där?

En nockplåt kan bli ett ganska bra stuprör

Vedskjul byggt av lastpallar, hasselstolpar och uddaplåtar. När bättre ekonomiska tider anlände blev det kompletterat med sidor av köpebrädor.

Lampskaft lagat med tre metallskenor och två slangklämmor.

Innertak i uthus som har ruttnat av en vattenläcka. Endast en brikolör kan rädda det nu.

Sanningen om den rena sexualiteten

I rätt sammanhang är sexualiteten uppbygglig. Fel använd är den katastrofal. Vanligtvis menar man att det är den egentliga sexualiteten som är uppbygglig och god, medan de potentiellt katastrofala användningarna är perversa förvrängningar av den egentliga sexualiteten. Men är det inte i själva verket tvärtom? Det är i sin renare form som sexualiteten blir destruktiv och farlig. Den goda sexualiteten blir god just genom att modifieras av och döljas av externa faktorer.

Den avskalade och ohöljda sexualiteten symboliseras närmast av pornografin: Den utgör en samling visuella och konceptuella allegorier för av mänsklig sexualitet, men bortom de specifika relationer som människor vanligtvis ingår i dessa sammanhang. Och av pornografin att döma går det som blir kvar när man skalar av allt icke-essentiellt i stort sett ut på förnedring och objektifiering i olika former. Det ger en hint om vad den rena sexualiteten egentligen består av.

I verkligheten går det inte att nå sexualiteten i sin rena form. Den är som Platons idévärld, fast lite tvärtom: Den blir inte sämre av blandas upp med övriga delar av verkligheten, utan bättre. I tillräckligt oblandad form är den mer eller mindre outhärdlig. Därmed har vi i vårt samhälle (och i alla andra samhällen) ingått en pakt om att inte låta sexualiteten framträda i sin rena form. I stället måste den bäddas in i ett skyddande täcke av sociala relationer. Det kan röra sig om ett klassiskt parförhållande eller det kan röra sig om individens förhållande till samhället, om att definiera sig själv som man, kvinna och så vidare i förhållande till en större helhet. Det viktiga är att det är en för individen meningsfull social relation. Inom sådana relationer leker man med elden genom att anspela på den rena sexualiteten. Man vet egentligen inte vad den är, och man vill inte fullt ut veta det. Vet man det, har man förstört den gemenskap som går ut på att sträva mot den utan att någonsin ta sig dit. Om man har varit på andra sidan och kan tala om hur den kittlande farlighet som normala människor strävar efter är i verkligheten, platsar man inte i den leken. Speciellt inte om det man har att berätta är att den inte var trevlig, utan fullständigt outhärdlig. Då är man en förrädare.

Förrädarna är alltså dem som har sett hur sexualiteten framträder då den inte modereras av acceptabla sociala relationer. I vårt samhälle innebär det att man har varit involverad i incest eller någon form av sexuellt övergrepp. Vad som saknas vid incest, våldtäkt och så vidare är just ramverk av meningsfulla relationer. Incestuösa relationer är en återvändsgränd på det sociala planet. Så den enda anledningen att trots allt upprätta dem är den rena sexualiteten, som i sig är outhärdlig. Samma sak riskerar att ske vid en våldtäkt. I bästa fall kommer både våldtäktsmannen och hans offer att klara sig från att se något de inte borde se. Han genom att han såg det som en del av en relation och hon klarade av att hålla alla sexuella känslor på avstånd. Men om hon uppfattar situationen som sexuell på minsta sätt, har hon kommit alltför nära den rena sexualiteten. Då har hon i klart ljus sett en sanning som man enligt vår samhällsomspännande pakt bara bör se i filtrerad, inbäddad form. Då är hon utesluten från den pakten, för hon har sett för mycket för att platsa där.

Finns det någon väg tillbaka? Kan den som har känt sanningen om den rena sexualiteten glömma den igen? Kanske om det går tillräckligt lång tid och tillräckligt många försöker övertyga en om att man inte alls har sett den. Men det finns också de som hanterar sitt ovälkomna möte med den rena sexualiteten på motsatt sätt. I stället för att förneka den, konfronterar de den. Eftersom de har känt den är de ändå förstörda. Då kan de känna den igen. Och igen. Och igen. Antingen av uppgivenhet och cynism: Har man ändå känt den kan man ju lika gärna tjäna pengar på den. Eller av en ambition att förstå den: Har man känt sanningen om den rena sexualiteten är det lika bra att känna in den ordentligt, så att man lär sig att hantera den. Är man flera som har känt den kan man alltid skapa en alternativ, bräcklig gemenskap. Under ständiga, milda attacker från det sanningsförnekande majoritetssamhället.

Tänk om vi lever i en helt obetydlig tid

Klimatalarmisterna säger att vi måste ändra livsstil nu. Helst i går. Annars kommer det att vara för sent på riktigt. Det vill säga, vad vi gör nu är helt avgörande för om planeten alls ska ha någon framtid. Vi lever i en avgörandets tid.

Kanske har de rätt i det. Eller så står det kanske bara inte ut med tanken på att vi lever i en helt obetydlig tid. För visst måste det ha funnits perioder under historien när människor inte har stått inför några som helst väsentliga avgöranden? Antagligen borde man ta den hegelska historieuppfattningen till hjälp här. Tyvärr är jag inte så väl bevandrad i den, men i gengäld är jag duktigt indoktrinerad i den marxistiska anpassningen av den. Och Marx och Engels menade på ett ungefär att historien är en interaktion mellan politisk handling och teknisk utveckling. Under perioder händer ingenting annat än att tekniken, eller i vidare bemärkelse produktivkrafterna, utvecklas, till en punkt då de passar så dåligt in i den politiska samhällsorganisationen att ett avgörande måste ske. Så under de perioder i historien då produktivkrafterna och det politiska har passat ganska bra ihop, har människor inte har något annat att göra än att jobba på med det tekniska, i vidare bemärkelse: Förbättra organisationen på arbetsplatsen, utveckla nya ingenjörslösningar, flytta till städerna som en del av en urbaniseringstrend…Även om Marx och Engels har haft fel förr, så är det väl uppenbart att det finns mer och mindre viktiga perioder i historien? Perioder då människors aktiva beslut att bli kristna eller fortsätta tillbe imperiets gudar, att invadera Rom eller inte, starta världskrig eller inte, har varit mer avgörande för historiens riktning än de beslut som uppkommer under perioder då historien mest har segat på i en och samma riktning.

De som säger att det ena eller det andra eller det tredje inte kan fortgå utan att resultera i en katastrof, säger oss att vi trots allt lever i en viktig tid. Och hur kan vi veta? De avgöranden som har skett genom historien har rimligtvis förutspåtts av vissa före andra. Så kanske är miljörörelsen en ny Messias som talar om att en annan värld, där vi som lever just nu är ytterst betydelsefulla, står för dörren. Eller så kan det fortsätta som det gör, århundrade efter århundrade, med bara små justeringar. Och då är det obetydligt om vi är modiga, karaktärsfasta och handlingskraftiga eller vanliga följsamma medborgare. Om vårt samhällssystem och vår världsordning faktiskt kan fortsätta som de gör, finns inget utrymme för att vara någonting annat.

Lacan var ett orakel

Jag har inte ens orkat prova att på allvar läsa något som Jacques Lacan skrev själv. Efter vad jag har förstått kunde han inte skriva. Däremot ska han ha kunnat tala. Fransoserna har ju ett lite speciellt förhållande till det talade ordet, så just där tror jag att man kunde bli en av landets mest kända intellektuella utan att skriva. 

Jag har däremot läst en transkriberad föreläsningsserie av Lacan som fanns på kommunbiblioteket. Den var sådär. Gick att läsa, men jag vet inte om jag blev klokare. Från min horisont sett är Lacans starka sida i stället lösryckta citat. ”Mannen har fallos, kvinnan är fallos”. ”Det finns ingen sexuell relation” för ”kvinnan existerar inte”. Så fort någon, Judith Butler i Gender Trouble till exemepel, försöker analysera dessa citat blir jag irriterad. Vaddå sant eller inte sant? Allt Lacan sa är sant, det hör man väl? Han var ett orakel som kom med allegoriska, men nödvändigt sanna uttalanden som egentligen var mer poesi än vetenskap eller filosofi. Han fångade det som det känns som att alla egentligen vet i kompakta, enkla meningar. Och så sa han en jäkla massa obegripligheter också…tror jag.

Idén och den oåtkomliga verkligheten

Just nu läser jag The parallax view av Slavoj Zizek (hittade den antagligen upphovsrättsvidrigt utlagd här). Än så länge tycker jag att den är den bättre än andra, mer politiskt inriktade böcker av Zizek som lätt blir lite problematiska om man inte råkar vara kommunist. 

Zizek tycks ha en styrka i att följa en idé mellan olika upphovsmän (Kant och Hegel till exempel). Det är intressant på sitt sätt. Om inte annat får det mig att fundera över meningen i att spåra en idé över flera tänkare: Är idéer meningsfulla i sig, eller är meningen med nya idéer enbart att peka på en aspekt av verkligheten som hittills har varit ourskiljbar? Gav Kant oss en idé att bygga vidare på? Eller öppnade hans idéer våra ögon för en aspekt av verkligheten? När vi läser Kant, förstår vi då hans idéer eller förstår vi i någon mån verkligheten så som han förstod den?

Finns alls denna generella, långt från enbart materiella verklighet som jag antar att idéerna syftar på? En stor del alla filosofer skulle antagligen inte spontant hålla med om det. Men om den finns, och om den är potentiellt tillgänglig för människor från alla bakgrunder i alla tidsåldrar, så bygger vi egentligen inte vidare på idéer när vi ägnar åt oss filosofi. Utan vi får upp ögonen för nya aspekter av verkligheten, som i sin tur kan leda oss till ytterligare aspekter av verkligheten som inte tidigare har sett.

Ett nytt sätt att vara jude

En oproportionerligt stor del av de intellektuella under första delen av 1900-talet var av judisk börd. Varför var det just judar som tenderade att bli framstående tänkare vid denna tid? Vid den tiden fanns två möjligheter för dem: Antingen en mer eller mindre religiös, traditionsbunden livsstil inom den judiska samhället-i-samhället. Eller sekulär roll i majoritetssamhället. De som valde det senare blev samhällsmedborgare, men ändå inte. De saknade helt eller delvis den religion, den historia och de traditioner som det moderna samhället byggde på. Som även den intellektuella majoritetskulturen till viss del byggde på. Så personer av judisk börd var antagligen inte fullt integrerade i den intellektuella majoritetskulturens sätt att tala. De hade inte socialiserats in i samma invanda uppfattningar om hur man skulle föra ett någorlunda bildat samtal och vilka frågor som var viktiga att tala om. Så för att alls kunna föra ett bildat samtal med icke-judar blev de tvungna att finna ett nytt sätt att tala, stött av observationer av den materiella verkligheten. I stället för att fortsätta en jargong, var judarna i större utsträckning motiverade att ta sin utgångspunkt i det allmänmänskliga, det som alla kunde se och känna. Och i stället för att omärkligt socialiseras in i uppfattningar om vad som var viktigt att tala om, tvingades de själva avgöra vad som betydde något, vilket emellanåt ledde dem in på helt nya spår. Judarnas relativt starka ekonomiska position gav dem en plats i de bildade medelklassen. Men deras traditionella utanförskap bör i en eller annan grad ha bidragit till att de blev så överrepresenterade bland framstående tänkare.

Detta har fått mig att dra paralleller till kvinnors situation idag. I det officiella samhället, det vill säga både det ekonomiska och politiska livet, är kvinnor relativt välintegrerade. Men ändå är män och kvinnor uppvuxna på olika sätt och i olika kroppar. I synnerhet tenderar olika slags spel att vara ganska könsspecifika: Det finns ett spel mellan könen och fullkomligt könsseparerade spel. Fotboll är ett uppenbart exempel på det senare, men även helt okroppsliga sporter tenderar att vara relativt könsseparerade, från dataspel till ordpingis. Och det är svårt att behandla svåra frågor i större intellektuella sammanhang utan att det resulterar i ordpingis, speciellt i en intellektuell miljö som den nutida där något nytt sällan händer. Och i grenen filosofisk ordpingis dominerar männen stort. Åtminstone är det min erfarenhet både från diskussioner på internet och paussamtal mellan filosofiföreläsningarna.

Skulle inte detta utanförskap från en i grunden rätt meningslös verksamhet kunna provocera fram en oproportionerlig andel kvinnor bland nästa generation intellektuella? Det har inte hänt i någon större skala än. Men intellektuella kvinnor borde kunna göra samma sak som intellektuella judar gjorde för hundra år sedan: Utnyttja utanförskapet från etablerade sätt att tala till att skapa nya, och relevanta, sätt att tala. Sätt att tala som bygger på den gemensamma verklighet människor möter och de problem som är verkligt relevanta för mänskligheten här och nu. De som utesluts ur grupper tvingas ut mot det allmänmänskliga. Så även inom tänkandet.