Ett nytt sätt att vara jude

En oproportionerligt stor del av de intellektuella under första delen av 1900-talet var av judisk börd. Varför var det just judar som tenderade att bli framstående tänkare vid denna tid? Vid den tiden fanns två möjligheter för dem: Antingen en mer eller mindre religiös, traditionsbunden livsstil inom den judiska samhället-i-samhället. Eller sekulär roll i majoritetssamhället. De som valde det senare blev samhällsmedborgare, men ändå inte. De saknade helt eller delvis den religion, den historia och de traditioner som det moderna samhället byggde på. Som även den intellektuella majoritetskulturen till viss del byggde på. Så personer av judisk börd var antagligen inte fullt integrerade i den intellektuella majoritetskulturens sätt att tala. De hade inte socialiserats in i samma invanda uppfattningar om hur man skulle föra ett någorlunda bildat samtal och vilka frågor som var viktiga att tala om. Så för att alls kunna föra ett bildat samtal med icke-judar blev de tvungna att finna ett nytt sätt att tala, stött av observationer av den materiella verkligheten. I stället för att fortsätta en jargong, var judarna i större utsträckning motiverade att ta sin utgångspunkt i det allmänmänskliga, det som alla kunde se och känna. Och i stället för att omärkligt socialiseras in i uppfattningar om vad som var viktigt att tala om, tvingades de själva avgöra vad som betydde något, vilket emellanåt ledde dem in på helt nya spår. Judarnas relativt starka ekonomiska position gav dem en plats i de bildade medelklassen. Men deras traditionella utanförskap bör i en eller annan grad ha bidragit till att de blev så överrepresenterade bland framstående tänkare.

Detta har fått mig att dra paralleller till kvinnors situation idag. I det officiella samhället, det vill säga både det ekonomiska och politiska livet, är kvinnor relativt välintegrerade. Men ändå är män och kvinnor uppvuxna på olika sätt och i olika kroppar. I synnerhet tenderar olika slags spel att vara ganska könsspecifika: Det finns ett spel mellan könen och fullkomligt könsseparerade spel. Fotboll är ett uppenbart exempel på det senare, men även helt okroppsliga sporter tenderar att vara relativt könsseparerade, från dataspel till ordpingis. Och det är svårt att behandla svåra frågor i större intellektuella sammanhang utan att det resulterar i ordpingis, speciellt i en intellektuell miljö som den nutida där något nytt sällan händer. Och i grenen filosofisk ordpingis dominerar männen stort. Åtminstone är det min erfarenhet både från diskussioner på internet och paussamtal mellan filosofiföreläsningarna.

Skulle inte detta utanförskap från en i grunden rätt meningslös verksamhet kunna provocera fram en oproportionerlig andel kvinnor bland nästa generation intellektuella? Det har inte hänt i någon större skala än. Men intellektuella kvinnor borde kunna göra samma sak som intellektuella judar gjorde för hundra år sedan: Utnyttja utanförskapet från etablerade sätt att tala till att skapa nya, och relevanta, sätt att tala. Sätt att tala som bygger på den gemensamma verklighet människor möter och de problem som är verkligt relevanta för mänskligheten här och nu. De som utesluts ur grupper tvingas ut mot det allmänmänskliga. Så även inom tänkandet.