Tidigare var jag övertygad om att Försäkringskossan var
Sveriges otrevligaste myndighet. Men det berodde antagligen på att jag inte har
haft med polisen att göra. Det har jag nu. Det kom nämligen en hund hem till
oss och skällde i förmiddags. Sen barrikaderade den sig i ett uthus. Vi gillar
inte hundar och vågade inte närma oss den. I stället ringde vi till jaktlaget.
Sen till en som jaktlaget tipsade om. Sen till polisen.
Det var inte så kul att ringa polisen. Först blev jag
vidarekopplad till en linje som inte verkade leda någonstans. När jag ringde
upp igen kopplade de mig i stället, efter lång väntetid, till polisens
ledningscentral. Personen där var någorlunda trevlig tills han försökte avsluta
samtalet med att säga att om någon ägare hittas så kommer de och hämtar den. Då
ville jag, som hade ägnat ganska lång tid åt att sitta i polisens telefonkö,
gärna få någon form av bekräftelse på att de tänkte göra något åt att det hade
flyttat en arg hund till oss även om det inte fanns någon ägare till den. Då
blev han som förbytt och upplyste mig om att jag skulle vara förbaskat glad
över att de ville göra något åt saken över huvud taget och vill du som
skattebetalare betala för att vi kommer flygande med någon slags djurambulans
eller? Nej, men jag betalar gärna för en charmkurs för er, fick jag in.
Kanske var han helt enkelt en hundvän. Han verkade se det
helt ur hundens perspektiv och inte alls ur vårt perspektiv. Men jag fick klart
för mig att polisen inte ser sig som någon serviceinstitution. De hjälper
medborgarna när det passar dem. Och det är väl myndigheter i ett nötskal. De
växer till en organisation som får eget liv och blir till för sig själv i
stället för till dem som betalar för dem. Råkar den sen ha något att erbjuda
medborgarna som en bonus är det ännu bättre. Då kan de vara lite tacksamma.
Hunden kom tillrätta hur som helst. Den hade varit
bortsprungen i fem dagar från en adress bara några kilometer härifrån och dess
ägare kom och hämtade den. Men jag förväntar mig inte någon större tacksamhet,
trots att jag har gjort allting rätt formellt sett (förutom att vara otrevlig
mot en polistjänsteman då). För hundägare och vi som inte vill ha hund kommer
aldrig att förstå varandra.
Konstigt att han var otrevlig, för jag har ju sett det där programmet på tv där de tar hand om bortsprungna djur, vad det nu heter, och där är det ju polisen som tar hand om sånt där. Men det är stockholm, det kanske är svårare på landsbygden. Fast å andra sidan borde de väl ha mer tid för sånt på landsbygden tycker man..
SvaraRaderaGod Jul förresten!!
God jul!
SvaraRaderaJo, jag hoppades på att få någon form av plan, att om ingen ägare kommer så kommer de och hämtar den och ungefär när de skulle kunna tänka sig att göra det. Men han gillade inte att jag kom och hade åsikter om hur de skulle sköta saker och ting. Faktiskt så tror jag att de flesta myndigheter har hållit någon form av charmkurs för sina anställda, men kanske inte just polisen verkar det som. Också det här att man ska behöva ringa ett enda nummer vilket ärende man än har och var man än bor ger en verkligen känslan av en labyrintisk organisation som skickar runt en på sina egna villkor. Jag hade inte direkt haft något emot att bara kunna ringa till närmsta polisstation i en fråga som är så pass lokal till sin natur.