Är det någon mer än jag som har läst Anti-Oedipus av Gilles Deleuze och Félix Guattari? Antagligen, med tanke på att den ofta var utlånad på universitetsbiblioteket. Jag har till och med känt en som läste den. Men han kom inte till samma slutsats som jag. Jag tror nämligen inte alls på att Deleuze och Guattari var mot kapitalismen. Jag tror att de var några av de första att på ett (någorlunda) teoretiskt plan uppfatta konsumtionismens potential och lockelser.
Några av grunddragen i Anti-Oedipus och Mille Plateaux ( A Thosand Plateaus på engelska) är ett avståndstagande från hierarkier och strikta logiker drivna av ordningsamhet och förnuft. I stället förespråkar de flöden, drivna av begär. Läsaren avråds från att kontrollera, organisera och begripa. Den (presumtivt manlige?) läsaren uppmanas i stället att bli en kvinna eller ett djur. Det vill säga, bli en intuitiv varelse som känner sig fram och följer med, hellre än att sätta sig över sin omgivning efter en eller annan princip. Deleuze och Guattari hyllade fria flöden, rörliga identiteter och begäret som grunden för all denna rörelse. De föredrog produktion, att göra verklighet av begärets order, framför kontemplation.
Är det inte sådan som kapitalismen är idag? Åtminstone dess konsumtionssida. Vi konsumerar oss till flytande identiteter, vi trevar oss fram känslomässigt i stället för att tänka ut vilka vi vill vara och vad vi vill göra. Att försöka förstå världen och ens egen roll i den är på det stora hela taget fett ute. Att producera, producera vad tusan som helst bara någons begär riktigas mot det, är vad en vettig nutida samhällsmedborgare sysslar med. Och det är förstås inte Deleuzes och Guattaris fel. Tvärtom kan deras böcker få oss att förstå det samhälle vi lever i bättre. Kanske kunde de se det klarare på 70-talet, i konsumtionssamhällets gryning, än vi som alltid har levt i det. Man har ju ofta svårt att se det som man själv är en integrerad del av.
Jag har försökt mig på Anti-Oedipus men kom inte så långt, jag kände att jag inte var redo sist jag försökte. Språket tog emot och många Freudianska koncept verkade förutsättas. Behöver försöka igen och hitta ett bra fotfäste.
SvaraRaderaTanken som jag tycker mig höra i uppmaningen att realisera begär istället för att begrunda det (baserat på vad du skriver här) är Nietzsches åsikt att filosofen och sökandet efter kunskap är fundamentalt motsatt till livet och att filosofen/tänkaren påtar sig en fundamentalt onaturlig aktivitet.
Jag tror inte att Anti-Oedipus är en bok som man kan förstå mening för mening. Åtminstone gjorde inte jag det. Det mesta gick mig förbi som helt obegripligt eller åtminstone överdrivet. På ett plan så tror jag att Anti-Oedipus är tänkt mer som konst än som filosofi. Det röriga sättet att skriva är som en illustration av kapitalismens, förlåt den schizofrenes rörighet och rörlighet. Den mesta filosofi beskriver, men Deleuze och Guattari försöker illustrera. Så jag tror att det bästa man kan göra för att läsa den boken är att ge katten i att förstå. Jag är inte heller säker på att man behöver läsa hela. Det var typ sju år sedan jag läste den och jag minns inte de enskilda delarna alls, bara det generella intrycket. Jag har i gengäld misslyckats ganska fett med att läsa Nietzsche. Har du några tips där?
SvaraRaderaJo, en av Deleuzes och Guattaris viktigaste poänger är att det är fel att reflektera och rätt att producera. Mycket kapitalistiskt, i mina ögon. Lite oschysst att som filosof underkänna tänkandet, vad ska nästa generation syssla med då? Producera, kanske...
Mitt tips för att läsa Nietzsche är faktiskt att göra exakt vad du just rekommenderade för att läsa D&G. Läsa texterna, initialt strunta i det man inte förstår, möjligtvis återkomma till de bitarna senare om känslan faller på. Efter att man läst en bok eller två på det sättet kan man börja skönja ett mönster. (Så kanske behöver jag bara mer tålamod)
SvaraRaderaMen Nietzsches produktion är ju ganska stor. Jag tycker att de mest lättillgängliga böckerna är "Till moralens genealogi", "Den glada vetenskapen", "The antichrist" samt "On the use and abuse of history for life" (den senare en av de fyra s.k. Untimely meditations).
Jag har f.ö. också börjat på Deleuzes "Nietzsche and Philosophy", som känns för mig mer tillgänglig än Anti-Oedipus. Den kanske kan bli en brygga för mig.
En tanke: den "produktion" som avses behöver kanske inte vara rent kapitalistisk (gissar jag) utan kanske kan vara vilken sorts aktivitet som helst som lämnar efter sig positiva sidoeffekter i någon mån. En annan vild gissning: D&G kanske inte skulle ha samma rekommendationer för filosofer som de skulle ha för människor i allmänhet.
När jag började läsa Nietzcshe så gjorde jag misstaget att välja Sålunda talade Zarathustra och blev inte alls imponerad. Några år senare gjorde jag ett nytt försök och läste både "Till moralens genealogi" och en biografi som förklarade att Zarathustraboken troligtvis var ett resultat av att vansinnet hade börjat smyga sig på Nietzsche vid den tiden. Och det fick ju vissa bitar att falla på plats. Men jag kände mig ändå inte sådär upplyst av Till moralens genealogi, det kändes mer som en lektion i filosofins historia än som att jag lärde mig något nytt. Kanske har redan Foucault och kompani (Deleuze?) kapitaliserat på Nietzsche till den grad att vi som har börjat med att läsa dem inte har mycket mer att hämta?
SvaraRaderaNej, det D&G menar med produktion är inte direkt välorganiserade fabriker utan hur människors begär tar sig uttryck i den konkreta världen. Alltså mer vad vi i vårt samhälle skulle kalla konsumtion och fritidssysselsättningar (sex inkluderat). Det är föraktet för det abstraka som D&G allra mest har gemensamt med kapitalismens konsumtionssida. I stället för att fundera på hur det egentligen är ska man slänga sig ut i verkligheten, driven av sitt begär, skapa/köpa något, se hur verkligheten blir av det och sedan snabbt handla efter det intryck man fick av resultatet. Alltså, man förstår världen genom att handla i den i realtid hellre än att tänka på den. Det är väl precis vad dagens människor sysslar med?
Jag tror inte att Deleuze och Guattari tänkte sig anti-oedipus som ett konkret levnadsideal utan som en överdriven illustriation av en princip. Men i egenskap av filosof i en antifilosofisk tid finner jag det inte så upplyftande att bara finna filosofiska argument till varför man inte ska tänka. Någon åtskillnad mellan filosofer och vanligt folk undrar jag däremot om Deleuze och Guattari skulle kunna försvara. I Anti-Oedipus tillbakavisar de skillnanden mellan folk och folk över huvud taget. Alltså de menar att man inte ska se sig som en individ utan bara som en del i ett flöde av materia och begär.
När det gäller Deleuze och Guattari har jag också haft mycket nytta av att läsa andras tolkningar av dem. Speciellt när det gäller Deleuzes pre-Guattarifilosofi.