Tänkande och ensamhet

Man tänker inte innan man pratar. Man tänker medan man pratar. Och bloggande är ett slags storskaligt, internetomspännande samtal. Man knyter an till föregående talare, svarar på en fråga som ställs omkring en, håller eller säger emot det som alla för tillfället säger. Hela organisationen med länkar mellan bloggar och massmedia och mellan bloggar och bloggar fungerar så. Så bloggande är egentligen inte ett medium som passar för tänkande.

I stället bör böcker vara tänkandets medium: Man drar sig tillbaka en tid, funderar fram och tillbaka utan att låta sig föras iväg av ett samtal. Frågan är bara hur lång tid. Nyligen läste jag en bok med titeln Fenomenet Ikea av Elen Lewis. I efterskriften tackar författaren sin familj för att de hade stått ut med henne under de tre månader som hon hade jobbat med boken. Att man har skrivit ihop en bok på tre månader (och att den blev ungefär som man kunde förväna sig på den tiden) är alltså inte alls något att skämmas över. Kanske är det ett ideal i vår tid, att replikskiften bör göras med intervaller på tre månader.

Frågan är hur långa replikskiftena bör vara för att vi ska tänka så bra som möjligt? Hur länge bör man sitta på sin kammare och tänka innan man utbyter tankar med varandra? Jag vet inte. Jag vet bara att betydligt större mängd ensamhet än vad vårt samhälle ser som lämpligt behövs för att kunna tänka. Men för oss som har upptäkt att man kan strunta i samhällets rekommendationer och tänka så mycket man vill uppstår det motsatta problemet: Det finns över huvud taget ingen gemenskap för att utbyta genomtänkta tankar. Medan de som inte tänker skulle tjäna på mer intellektuell ensamhet, skulle vi som redan tänker tänka bättre om vi kunde konfrontera våra tankar mot varandras. I brist på bättre får man konfrontera sina slutsatser mot döda tänkares verk på biblioteket. Men det kan inte bli någon riktigt direkt konfrontation, för de beskriver världen som den var för 40-50 år sedan och inte den värld som jag har att fundera över. Jag önskar att vi som tänker kunde hitta varandra på något sätt. Man är ju sällan unik i något, så jag kan inte gärna vara den enda i det här landet som verkligen försöker tänka.