Den fria viljan 1

Jag har ingenting emot vetenskapen. Tvärtom. På många håll, till exempel inom delar av medicinvetenskapen, vore det bra om man tillämpade vetenskapen mer kritiskt på bekostnad av bekvämlighet och ingrodda fördomar. Men jag har något emot idén att vetenskapen ska kunna förklara varenda liten vrå av vår tillvaro. Eller rättare sagt, att varenda vrå av vår tillvaro ska tvingas in i vetenskapens förklaringsmodeller. Ett uteslutande av allt som inte passar ihop med vetenskapen hindrar oss nämligen att studera en stor del av vår tillvaro. Till exemepel vår egen vilja.

Vetenskapen har ingen bra förklaring till viljan. Många vetenskapligt sinnade löser det problemet genom att förneka att viljan finns. Och det är ju egentligen inget vidare vetenskapligt beteende. Om en biolog har gjort upp en hypotes och sedan hittar några exemplar som motsäger den hypotesen, är det enda riktiga ur vetenskapens perspektiv att ändra på hypotesen. Skillnaden ligger i att vi uppfattar viljan med ett annat sinne än vi uppfattar vetenskapliga fakta. Eller, vi uppfattar inte viljan med något sinne alls, utan genom introspektion. Eftersom syn, hörsel, känsel, lukt och smak är de sinnen som vetenskapsmän uttryckligen använder, så har de på många håll blivit utsedda till det enda giltiga sättet att uppfatta tillvaron. Omvänt så uppfattas de också som relativt säkra sätt att få kunskap om världen. Att vi kan se, höra, känna, lukta och smaka oss till något anses vara tillräckligt bevis för att det finns. Däremot så är det många som anser att man måste kunna härleda den fria viljan till andra filosofiska axiom för att få anta att den existerar. Trots att den framträder som lika uppenbar för oss som den fysiska världen. Att jag hela tiden varseblir att jag vill olika saker och kan handla enligt detta räknas inte på samma sätt, eftersom introspektion är inte en giltig form av varseblivning i den vetenskapliga världsbilden.

Jag vill egentligen inte klanka ner på ontologin. Lika lite som det är fel att ifrågasätta om den materiella världen verkligen finns, så är det fel att fråga om viljan verkligen finns. Problemet är att ifrågasättandet idag nästan uteslutande riktar sig mot viljan. Och det medför ofta att viljan över huvud taget inte studeras, utan att man stannar på frågan om den finns eller inte. Det är bra att tvivla, men det är tråkigt om man aldrig kommer längre än så. Även filosofin behöver axiom. Och vilka axiom kan vara bättre än det vi varseblir?