Frågan om den fria viljans existens handlar i mångt och mycket om vilka former av kausalitet som godkänns respektive underkänns. Har viljan makt att orsaka, eller är det bara regelbundna naturlagar eller ren slump som får räknas som orsaker? Jag tycker att det ser ut som att varje tid har föredragit sin form av kausalitet. Åtminstone i Europa under de senaste 1500 åren.
I förra inlägget om viljan skrev jag att det bara är den form av perception som är förenlig med naturvetenskapen som erkänns som giltig idag. Detsamma gäller för kausaliteten. I stort sett är det bara den form av kausalitet som naturvetenskapen bygger på som är teoretiskt erkänd. Många anser rent av att vetenskapen kan förklara precis allt. Och den enda förklaringen vetenskapen har till viljan är att den inte finns egentligen. Vetenskapens mer seriösa företrädare undviker taktiskt ämnet, medan diverse deterministiska förklaringar är mycket vanliga inom populärvetenskapen. Framförallt biologisk determinism i form av evolutionspsykologi.
På medeltiden var naturlig. mekanistisk kausalitet däremot inte alls på modet. Då skulle precis allt i hela världen förklaras med vilja. Mänsklig vilja eller gudomlig vilja. Även den materiella världen och allt som hände där var ett resultat av vilja. För den var ju skapad av Gud. Visserligen verkade den följa vissa lagar, men om bara Gud ville så kunde de upphävas temporärt genom mirakel. Med andra ord tycks våra medeltida förfäder ha varit lika upptagna av viljemässiga kausalitet som vi idag är upptagna med mekanistisk kausalitet.
Själva svårigheten med att kombinera dessa två former av kausalitet blir som tydligast i 1600-talets tänkande. På 1600-talet hade den vetenskapliga världsbilden, med sin mekanistiska kausalitet, nått visst genomslag. Men den religiösa, viljestyrda världsbilden var fortfarande så stark att den inte kunde avfärdas. Så René Descartes, som levde mellan 1596-1650, tog sig an uppgiften att på allvar försöka kombinera dem. Han kunde varken vifta bort kroppen som själens boning på jorden eller själen som kroppens programvara. Därmed var han tvungen att ställa både den mekaniskt fungerande kroppen och den vilje-genererande själen på jämställd fot. Kroppen och själen existerar båda, menade han, och de interagerar genom hjärnans tallkottskörtel.
Har vi kommit fram till något bättre förslag än Descartes? Nej, vi har bara slutat prata om själen. Naturlagar och vilja är en mycket svår ekvation att få ihop. Och måste vi egentligen få ihop den? Kan vi inte tills vidare nöja oss med att vi behöver flera förklaringsmodeller för att förstå en genuint komplex värld som vår? Att våra förklaringsmodeller är inkompatibla betyder att vi inte har förstått allt. Men var det någon som trodde någonting annat?
PS. I snäva filosofiska kretsar pratar man inte om viljekausalitet utan om agentkausalitet, eller agent causation på engelska. Men jag använder helst inte det ordet. Dels tycks det bara vara måttligt etablerat, vilket medför att jag känner mig fri att lansera ett konkurrerande uttryck. Dels känns det lite konstigt att prata om Gud som en agent. Gud agerade ju inte direkt i vanlig bemärkelse, utan orsakade genom att vilja. Är det någon som vet mer än jag om religion så får ni gärna rätta mig på den punkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar