Mening

Jag har alltid fått lära mig att tillvaron egentligen är meningslös. Egentligen. Heliga skrifter är sagor. Gud finns på ungefär samma sätt som jultomten. Dina känslor är bara kemiska impulser i din kropp. Dina tankar också. Jorden är bara en planet bland andra. Livet råkade bara uppstå där. Det vore osannolikt att det inte hade uppstått någon annanstans, givet att universum är oändligt. Solen kommer att expandera och sluka jorden om några miljarder år. Innan dess kan jorden komma att träffas av en komet som dödar allt liv eller atmosfären kan fyllas av stoft som gör att inget växer och alla svälter ihjäl.

Så egentligen, när man tänker efter, så är allt meningslöst. Det är bara det, att alla agerar som om det trots allt vore meningsfullt. För hur mycket våra förklaringsmodeller än säger att tillvaron är meningslös, så uppfattar de flesta av oss den som meningsfull. Vi känner att vår tillvaro är meningsfull, vi agerar efter det, trots att vi inte har någon sammanhängande teoretisk förklaring till varför. Får man bestämma sig för att även tänka att vår tillvaro måste vara meningsfull, eftersom det är så den framstår? Får man bestämma sig för att lita mer på sin perception än på de teoretiska förklaringar man har lärt sig? Får man vara skeptisk till de teoretiska förklaringarnas fullkomlighet bara för att de framstår som så orimliga jämfört med allt vad vi uppfattar, här och nu?