Idag tänkte jag skriva om den antagligen största besvikelsen i 1900-talets politiska historia: Socialismen. Socialismen blev, som alla vet, grundideologi i några av de mest totalitära samhällena under 1900-talet, kanske under hela historien. Ändå var socialismen inte alls tänkt att bli diktatorisk och totalitär och omänsklig, till skillnad från fascismen som gjorde ett ideal av sina ohumanistiska drag. Socialismen skulle kombinera det bästa ur två världar: Modern produktion och välstånd kombinerat med jämlikhet. Mål och mening kombinerat med frihet. Alla socialister var inte idealister till denna grad, det fanns visst de som var ganska fascistoida redan från början. Men många, tillräckligt många för att ge socialismen en starkt humanistisk prägel i mångas ögon, trodde verkligen att detta skulle gå att ordna i praktiken. Hur kunde de räkna så fel?
Jo, socialisterna kalkylerade med att ha den mänskliga naturen på sin sida. Socialismen byggde antagandet att ingen skulle vilja existera utanför den, på längre sikt. Det kommunistiska samhället skulle vara fritt från förtryck, eftersom ingen längre skulle komma på en så främmande idé som att vara egennyttig och asocial. Så socialismen, eller kommunismen, skulle inte bli en idé som människor av ren viljestyrka samlades kring, utan en ideologi i överensstämmelse med människans egentliga natur. I det kommunistiska samhället skulle de generösa, samarbetsvilliga och fredliga dragen i den mänskliga naturen ha kommit till rätt till den grad, att inget mer tvång och förtryck skulle behövas. Som om socialisterna hoppades på att denna människans fredliga natur skulle komma till sin rätt efter att samhällskroppen hade genomgått skärselden i form av en mer eller mindre våldsam revolution.
Det hände inte. Att anta att man har den mänskliga naturen på sin sida är ungefär lika välunderbyggt som att anta att man har Gud på sin sida. I mångt och mycket betyder det samma sak: Att man behöver inte riktigt räkna ut hur ens plan ska gå ihop i praktiken, för en stor och välvillig makt kommer att hjälpa en som belöning för ens hårda och rättrogna kamp. Socialismens exempel visar att det inte är så. Hur väl vi än vill, måste vi också tänka klart, om vi vill att våra handlingar ska få goda konsekvenser.
Det är i sin tur något vi skulle ha nytta av att hålla i minnet i dagens PK-istiska samhällsklimat. Även idag kan man framstå som en god människa om man säger saker som låter bra, oavsett vilka konsekvenser ens förslag skulle få i verkligheten. Bara vi håller på principer om människors lika värde och fri- och rättigheter så kommer det praktiska att ordna sig, tycks den politiska korrekthetens företrädare resonera. Detta sätt att resonera, "bara vi är goda så kommer en god kraft att hjälpa oss", är egentligen en form av lättja. En potentiellt farlig form av lättja. För vem tar ansvar om den goda kraft som man kalkylerade med uteblir?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar