Jag funderar på att starta ett nytt litet projekt: Att undersöka tänkandets beroende av sin omgivning. Varför tycks det inte skapas någon filosofi idag i paritet med den som Michel Foucault, Simone Weil, Jean-Paul Sartre, Georges Bataille, Ludwig Wittgenstein och så vidare skapade på sin tid? Jag har verkligen letat noga efter banbrytande filosofer i nutiden utan att hitta någon ens i närheten av de ovan nämnda. Det finns två möjliga kategorier av förklaringar till att det förhåller sig så: 1. Man kan inte tänka hårt idag eller, 2, man vill inte tänka hårt idag.
Om förklaring 1 stämmer så är det helt enkelt omöjligt att komma fram till något vettigt eftersom vår tid saknar förutsättningar för tänkande. Kanske är den för tråkig och oföränderlig. Kanske är det avgörande för ens förmåga att tänka att man befinner sig i en intellektuell miljö, både utbildningsmässigt och socialt. Sådana intellektuella miljöer som tycks ha funnits i det tidigare 1900-talets Frankrike till exempel finns knappast idag, åtminstone inte i Sverige.
Om förklaring 2 stämmer är det inte förutsättningarna för tänkande som saknas, utan motivationen. Är det för att det är så otroligt otrendigt att tänka idag som ingen tänker riktigt djupt? Jag föreställer mig att det tog en enorm ansträngning att skapa de verkligt nyskapande filosofiska verken. Och en sådan ansträngning är svår att lansera om man inte känner sig väldigt motiverad. Vilket är lättare att bli i en omgivning där det ger viss status att vara en bra filosof. I så fall är det tekniskt sett fullt möjligt att tänka nya tankar idag, bara mycket svårt att bli tillräckligt motiverad för det.
Personligen hoppas jag förstås att alternativ 2 stämmer, eftersom jag gillar tänkande. Så jag tänker gå igenom lite biografiska anteckningar för att se om man kan finna något stöd för den förhoppningen i de stora tänkarnas liv. Var det förutsättningarna för tänkande eller motivationen för tänkande som var avgörande för de kända 1900-talsfilosofernas förmåga att tänka?
Är det helt säkert att det inte skapas filosofi i paritet med Foucault etc., idag? I många fall kan det ju ta lång tid innan omvärlden inser en tänkares värde. Men visst verkar det ha varit en explosion av betydelsefulla tänkare just på mitten av 1900-talet. Man undrar lite om detta till viss del beror på det nya medieklimatet: Foucault och Sartre var inte bara stora tänkare utan också kulturella ikoner, och förutsättningarna för att "producera" och begagna sig av sådana ikoner verkar ha varit just rätt då och där. Kant och Spinoza lär ju aldrig ha haft den här dimensionen t ex. Och då verkar det också plötsligt som att vi kanske inte ännu är helt säkra på vilken betydelse de här tänkarna kommer att ha kvar 100 år framåt (även om det känns ganska säkert att de säkrat sin plats i historien).
SvaraRaderaMan kan ju fråga sig vad som i allmänhet skiljer viljan att göra något (t ex viljan att tänka djupt eller klippa gräset) från det faktiska utförandet ("handlingen" att tänka djupt eller klippa gräset). Kanske är det så att det finns många grader av vilja som vi oftast inte skiljer mellan.
Många tänkare, e.g. Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, verkar ha haft väldigt plågade inre liv, verkar ha genomgått stora personliga svårigheter. Det är intrycket jag får av att läsa deras biografier. Det verkar nästan som att de till sist inte hade något annat val än att bli filosofer för att kunna uttrycka det de var tvungna att uttrycka. Kan det vara så att mycket intensiva konflikter mellan den egna personligheten och omvärlden är en förutsättning för att utföra bra filosofi?
Helt säker är svårt att vara. Men jag har letat mycket efter banbrytande tankar i nutiden utan att hitta något. Åtminstone hittar jag inget skrivet av yngre eller medelålders författare. Känner du till något så tipsa mig gärna.
SvaraRaderaJag tror att det ligger mycket i idén att stora tankar kommer av tvång. Frågan är bara vad vidsynta och intelligenta personer med personliga problem gör idag. Går de i kognitiv beteendeterapi tills de har lärt sig att tänka på ett samhällsanpassat sätt? Problemet är att om det bara är enskilda individer som står i konflikt med omvärlden, så finns det varken stöd eller publik att hämta där. Och då blir den som försöker tänka sig iväg från sina egna bekymmer mycket isolerad. Jag tror att även om till exempel Wittgenstein och Foucault var mer på kant med sin omgivning än genomsnittet, så fanns det ändå ganska många andra som var på kant med den lite på samma sätt som dem. 1900-talet var mycket av en brytningstid mellan olika system: Vetenskapen tog över på religionens bekostnad, kapitalismen på traditionens och utopins bekostnad och så vidare. Samhället rörde sig, vilket i någon mån gav dess invånare samma bekymmer. Efter vad jag kan se rör sig dagen samhälle inte i någon speciell riktning, åtminstone inte dess teoretiska sida. Och då finns inga uttalade universella problem. Bara individuella problem, med individuella lösningar som inte angår någon annan. Eller på sin höjd grupp-problem som angår medlemmar av olika grupper, typ kvinnor, sexuellt avvikande och så vidare.