Jean Baudrillard och Dubai

För länge sedan läste jag en del om och något av Jean Baudrillard (han var en sån författare som var lättare att läsa om än av, efter vad jag minns). Baudrillard var den där som hävdade att det som verkligen finns och verkligen händer är så oväsentligt nu förtiden att man kan påstå att det inte finns. Det existerandes uppgift är bara att förmedla de tecken och symboler som har betydelse för oss, att producera ett sken av verklighet. Det är på skenets nivå vi agerar, inte verklighetens. Så hävdade han att (det första) Gulfkriget inte ägde rum (eller, mindre spektakulärt, inte var något verkligt krig), eftersom själva poängen med det inte var att föra krig utan att ge sken av att föra krig. Nu börjar jag bli benägen att förneka existensen av en hel Gulfstat på samma sätt.

Jag talar om Dubai. Nu, när jag halvt om halvt ofrivilligt befinner mig där har jag börjat få nytta av Baudrillards idéer. Första gången som jag besökte Dubai, för ett år sedan, tyckte jag aktivt illa om det. En mängd skrytbyggen uppställda i öknen. Fontäner, fyrverkerier, årlig shoppingfestival. Allt är konstgjort för att se bra ut, för att vara tilltalande, imponerande, roligt, trevligt eller underhållande. Nu, andra gången jag kom hit, stod valet mellan att fortsätta att läsa på och försöka förstå detta samhälle i grunden och fortsätta att ogilla det, eller att i Baurdrillardska termer bestämma mig för att det inte finns på riktigt. Lite väl vågat, men på ett plan fungerar det. De blinkande skyskrapor och världens-högsta-torn som jag ser genom fönstret när jag skrivet detta kunde lika gärna vara en kuliss. Eftersom jag inte gillar dem kan jag lika gärna anta det. Lite otacksamt mot värdparet som betalar arton tusen kronor i månaden i hyra för en lägenhet med utmärkt utsikt är det ju, men jag behöver ju inte säga det till dem.

Dubai gör sitt bästa för att framställa sig som en upplevelsemaskin till den grad att man med lite ansträngning kan intala sig att det är en sådan man befinner sig i, och alltså inte behöver ta något man ser eller hör på allvar. Åtminstone för dem som har gott om pengar (eller snyltar på någon som har det). Här lever jag ett så bekvämt liv här med gym på sjuttonde våningen, pool på taket intill och tre balkonger i lägenheten att jag knappt behöver gå ut. Går jag ut kan jag gå till ett av många shoppingcenter med massa saker som är producerade för att jag ska tycka att de är fina och trevliga. Som konsument är ju min huvudsakliga uppgift inte att bry mig om vad varorna egentligen är gjorda av, var de kommer ifrån, vilken roll de spelar i världsekonomin och så vidare, utan vad de betyder för mig. Det blir ju mycket trevligare att fokusera på det, jämfört med att irritera sig på ett andefattigt och miljövidrigt och resursslösande konsumtionssamhälle. Om man håller blicken på skenet kan man låtsas att verkligheten bakom det faktiskt inte finns och då spelar det ingen roll hur den är. Kanske finns det människor som lever hela sina liv så. Kanske är det därför som så många trots allt gillar det här stället. Fullt nöjda med att leva i hyperverkligheten, år efter år. Att vara rik är också en konst att bemästra.

Hyperverklighet