Verkligheten och det sociala

Jag inser att jag har skrivit om verkligheten som någon slags övernaturlig dimension, som man kan komma i kontakt med om man känner till de rätta vägarna. Det stämmer egentligen inte. Det enda man behöver göra för att komma i kontakt med verkligheten är att inte vara helt igenom social.

Språket fyller två olika funktioner: Att vi ska kunna beskriva våra observationer av verkligheten på ett så uppriktigt sätt som möjligt och att vi ska kunna förstå varandra. Det måste alltid råda någon form av kompromiss däremellan. Därför finns det både språk som bara ett fåtal förstår inom den vetenskapliga världen, och språk som syftar väldigt lite på att beskriva verkligheten och desto mer på mellanmänsklig förståelse. På det politiska planet är det den politiska korrektheten som fyller den senare funktionen. På det mer informella sociala planet är det alla organiserade sociala system.

Även det sociala är en del av verkligheten. Men bara sett i objektsform (ligger det inte i verklighetens definition att den kan ses som ett objekt?). Det som sker i intersubjektsform är i bästa fall kommunikation kring olika aspekter av verkligheten. I värsta fall är det en cirkulation av symboler som cirkuleras eftersom de är så bra att cirkulera, inte för att de egentligen symboliserar någon del av verkligheten i någon högre grad. Så att närma sig verkligheten är att ta sig ut från sådana sociala system. Inte genom att bli eremit eller ens att undvika att socialisera, men genom att vägra att konstant befinna sig på insidan av ett och samma sociala sammanhang. Ju mer involverad i ett socialt system man är, desto mer har man bytt verkligheten mot ett uppbyggt system av symboler människor emellan. Ju mer man befinner sig inom och anpassar sig efter ett sådant system, desto längre från verkligheten kommer man. Jag antar att det var något sånt som Heidegger (som jag inte har läst i original), menade med Das Man. Eller som Jean Baudrillard syftade på med sina vågade uttalanden om verklighetens icke-existens i förhållande till representationen.

Speciellt tror jag att kvinnor tenderar att leva ganska långt in i det sociala och därmed ganska långt bort från verkligheten, åtminstone under perioder av livet. Som kvinna förväntas man inte bara använda sig av de symboler som cirkuleras i det sociala, utan man ska även själv utgöra en sådan symbol. Ens uppgift blir att läsa av det sociala systemets förväntningar och infria dessa. Ens själva uppgift ligger mer i att känna och kanske rent av utveckla systemet än i att känna och påverka verkligheten.