Det finns ingen kvinnlig sexualitet som inte är undergiven

Det har jag konstaterat efter myckna studier. Men alla dessa bestämda damer som tänder på att dominera män med piskor och stilettklackar och strap-ons? Visst, det är kvinnlig dominans. Men det är något skumt med det. För det tycks vara mer eller mindre underförstått att en dominant kvinna bör dominera i termer av sin kvinnlighet. Gärna förstärkt med fetischistiska attribut som korsetter, höga stövlar, kraftig make-up och så vidare. En klädsel som inte signalerar något annat än underordning i större sociala sammanhang. Varför skulle det annars ses som förnedrande för män att gå omkring på stilettklackar? Det är inte som att det är förnedrande för kvinnor att klä sig i manskläder (det brukar jag göra och det värsta folk säger om det är att jag är ovårdad).

Så för att vara sexuell som kvinna så måste man antingen degradera sig på det sociala området eller på det rent sexuella området. Det är bara att välja. Jag tror att alla kvinnor under en viss ålder belastas av detta på något sätt. Men överbevisa mig gärna. Tills jag har blivit överbevisad kommer jag att tro att möjligheterna att nå ett mer jämställt samhälle är mer eller mindre uttömda innan vi har funnit en väg runt detta. Jag kommer att tro att min dotter kommer att ställas inför mer eller mindre exakt samma problem som jag en gång ställdes inför.

(Det här är en explicitare och mer kortfattad version av detta inlägg).

Mitt liv som hund

En gång för sju år sedan var jag i Iran tillsammans med min nyblivne make. Jag skötte den resan på ett ganska misslyckat sätt. Till exempel kunde jag få för mig att stanna på hotellrummet i Teheran och läsa Kierkegaard i stället för ta mig ut i staden och landet. Dessa problem med att konfronteras med omgivningen berodde till större delen på att jag ganska plötsligt hade förvandlats till en hund. Alltså, jag menar som hund i europeisk bemärkelse: Ett trevligt och väluppfostrat sällskapsdjur som man kan ägna lite uppmärksamhet på sin herres villkor. Till och med en ovanligt lågpigmenterad hund vars utseende och lite avvikande beteende man kan förundras lite över. Man får inte röra den typen av hund, men man kan klappa den lite verbalt genom att ställa en artig fråga en bit in i ett samtal med dess herre. Pratar man med någon som har hund, är det ju fint sätt att visa att man uppskattar hunden också.

Jag hade antagligen haft betydligt lättare att leva mig in i rollen som hund om jag hade fattat att det var just ”hund” jag skulle tänka. Ser man det krasst, så borde en hund med en människas intellekt kunna få se en hel del intressanta saker. Om inte annat kan den ju studera de andra hundarna på hundplatsen längst bak i bussen eller i hundrummet i lägenheter dit dess herre blir inbjuden. Och om ens herre skulle lämna en, så gäller det att tänka på att man är en lösspringande hund. Visar man bara att man är väluppfostrad och inte tänker göra något värre än att se sig omkring, så kommer antagligen ingen att försöka hindra en. Hade jag bara haft vett att tänka ”jag är en hund, jag är ju en hund” så fort någon hade hälsat på min herre och inte på mig eller börjat prata med min herre och inte med mig, så hade jag kunnat vara betydligt mindre irriterad. Det är en fullt möjlig grej att göra för en västerlänning, det är bara att läsa lite BDSM-noveller under kategorin ”puppy play" för att komma i rätt stämning. Men det kanske ligger något omoraliskt att åka till främmande länder och träna på att vara förtryckt när vissa i den inhemska befolkningen kämpar för att bli behandlade som människor? Jag tyckte det på den tiden i alla fall.

Varför riktar jag då dessa beskyllningar mot Iran och inte exempelvis Syrien eller Jordanien? Jag kan inte göra någon vetenskaplig jämförelse, för i arabvärlden rörde jag mig mestadels ensam och kan dessutom språket en aning. Men jag misstänker att skillnaden ligger i Irans aura av civilisation. Iran gav intryck av att vara ett välordnat och civiliserat samhälle. Människorna gav ett civiliserat intryck, betydligt mer civiliserat än vad man kan tro av vad man hör på nyhetssändningarna. Det var bara det att de var civiliserade på ett helt annat sätt. Jag kunde tycka att männen i Syrien och Jordanien och Turkiet betedde sig som djur när de antastade mig. Att själv bli behandlad som ett husdjur av någon som beter sig som en människa är betydligt svårare att tåla. Det får en att vilja stänga in sig på ett hotellrum och läsa en svår bok bara för att bevisa för sig själv att man är en människa.

Slöjdebatten handlar om sexualmoral

I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

Att vara en frigjord kvinna eller att vara frigjord från kvinnligheten

Den kvinnliga frigörelsen har erbjudit två möjligheter för kvinnor: Att ta sig in på männens traditionella områden och att agera fritt inom det specifikt kvinnliga. Tyvärr är de två inte helt enkla att kombinera, eftersom den ena förutsätter okroppslighet medan den andra förutsätter medveten kroppslighet.

De traditionellt manliga områden som kvinnor numera har likvärdigt tillträde till är till sin natur okroppsliga. För förnuftet, vetenskapen, tänkandet, religionen och så vidare spelar det ingen roll hur ens kropp ser ut, inte heller vilket kön den har. På så sätt är det enkelt att frigöra sig från kvinnorollen om man är beredd att frigöra sig från (kvinno)kroppen. Om man däremot vill vara både frigjord och kroppslig kan man inte på samma enkla sätt frigöra sig från sin könsbestämda position, eftersom kroppen till sin natur är könsbestämd. Speciellt är den det på de områden där den är socialt viktig, det vill säga reproduktionen och, i synnerhet, sexualiteten. I det kroppsliga kan man inte frigöra sig från det kvinnliga, utan bara i det kvinnliga.

En feministisk skola förespråkar det ena och en förespråkar det andra.  De är mer eller mindre oförsonliga sinsemellan. Ingen av dem förmår ge kvinnor makt på alla plan i verkligheten. En förnekar oss makt i det kroppsliga genom att uppmuntra oss att ignorera de kroppsliga dimensionerna av tillvaron. En förnekar oss makt i det okroppsliga genom att uppmana oss att anpassa oss efter vad som fungerar i den kroppsliga dimensionen.

Varför kan vi inte ha båda? För en man verkar det inte finnas någon motsättning mellan att ha makt i det sexuella och att ha makt i den okroppsliga dimensionen. Men medan en man kan ha makt i det sexuella genom vad han gör, det vill säga vad han gör någon annan till, har en kvinna det i högre grad i vad hon gör sin egen kropp till. Hur hon är formad, hur hon klär sig, hur hon rör sig, hur hon tittar…I den grad som en kvinna har bestämt sig för att ta makten över dessa faktorer, har hon erkänt sin kroppslighet (medan den sexuelle mannen egentligen bara behöver erkänna någon annans kroppslighet). Och precis i den grad hon medvetet erkänner sin kroppslighet, blir hon malplacerad i den okroppsliga dimensionen.

De flesta löser problemet genom en kompromiss. Skaffar sig lite makt över sin kroppsliga uppenbarelse, och lite makt i det okroppsliga. Ett fåtal blir porrstjärnor, strippor och lyxprostituerade: De får då så stor makt i det sexuella att de kan få män att stirra dumt och betala en halv veckolön för några enkla tricks, men blir så olämpliga i det okroppsliga att det blir pinsamt att alls se dem där. Och ett fåtal satsar allt på det okroppsliga och avsäger sig alla maktanspråk i det sexuella. Hur vi än gör, kommer vi aldrig att ha den lika makt som vi har blivit uppfostrade att kräva.

Om kvinnor började tänka rationellt…

…och faktiskt började utvärdera om de ansträngningar som de lägger på att vara kvinnor är värda sitt pris. Skulle de då konstatera att det är värt att ha obekväma underkläder med spets som kliar för att se sexiga ut de fåtaliga minuter om dagen som någon ser dessa underkläder? Skulle de med berått mod hävda att de verkligen vinner tillräckligt mycket på att vara sminkade för att det ska vara värt tjugo minuter om dagen att måla på det och tvätta bort det? Skulle de konstatera att de fördelar de får av att raka av allt hår på hela kroppen är värda vad det kostar i tid och pengar och arrangemang att bli alldeles ”len”? Och skulle de bestämma sig för att det är fullt rimligt att de varje dag, varje timme är påverkade av främmande hormoner för att några gånger i veckan kunna bli knullade utan ytterligare arrangemang, vilket Katrine Kielos skriver om här?

Det vet jag inte, för sådant beteende brukar inte förklaras med rationella skäl. ”Jag gillar att känna mig fräsch” eller ”kondom förstör känslan” är typiska argument. Men hur kan det vara att dessa argument är så starka att ingen rationalitet rår på dem? Kanske för att kvinnan trots allt lever stora delar av sitt liv för mannen. Man kan inte kvantifiera nyttan med att göra sig vacker, för det är en del av en kvinnas själva existensberättigande att vara vacker. Och av samma anledning kan man inte kvantifiera nyttan med att äta p-piller, för det är en del av en kvinnas existensberättigande att vara knullbar. Varje timme, varje minut. Även om det inte är något man gör i praktiken mer än  några minuter varannan dag eller varannan vecka.

Ett nytt sätt att vara jude

En oproportionerligt stor del av de intellektuella under första delen av 1900-talet var av judisk börd. Varför var det just judar som tenderade att bli framstående tänkare vid denna tid? Vid den tiden fanns två möjligheter för dem: Antingen en mer eller mindre religiös, traditionsbunden livsstil inom den judiska samhället-i-samhället. Eller sekulär roll i majoritetssamhället. De som valde det senare blev samhällsmedborgare, men ändå inte. De saknade helt eller delvis den religion, den historia och de traditioner som det moderna samhället byggde på. Som även den intellektuella majoritetskulturen till viss del byggde på. Så personer av judisk börd var antagligen inte fullt integrerade i den intellektuella majoritetskulturens sätt att tala. De hade inte socialiserats in i samma invanda uppfattningar om hur man skulle föra ett någorlunda bildat samtal och vilka frågor som var viktiga att tala om. Så för att alls kunna föra ett bildat samtal med icke-judar blev de tvungna att finna ett nytt sätt att tala, stött av observationer av den materiella verkligheten. I stället för att fortsätta en jargong, var judarna i större utsträckning motiverade att ta sin utgångspunkt i det allmänmänskliga, det som alla kunde se och känna. Och i stället för att omärkligt socialiseras in i uppfattningar om vad som var viktigt att tala om, tvingades de själva avgöra vad som betydde något, vilket emellanåt ledde dem in på helt nya spår. Judarnas relativt starka ekonomiska position gav dem en plats i de bildade medelklassen. Men deras traditionella utanförskap bör i en eller annan grad ha bidragit till att de blev så överrepresenterade bland framstående tänkare.

Detta har fått mig att dra paralleller till kvinnors situation idag. I det officiella samhället, det vill säga både det ekonomiska och politiska livet, är kvinnor relativt välintegrerade. Men ändå är män och kvinnor uppvuxna på olika sätt och i olika kroppar. I synnerhet tenderar olika slags spel att vara ganska könsspecifika: Det finns ett spel mellan könen och fullkomligt könsseparerade spel. Fotboll är ett uppenbart exempel på det senare, men även helt okroppsliga sporter tenderar att vara relativt könsseparerade, från dataspel till ordpingis. Och det är svårt att behandla svåra frågor i större intellektuella sammanhang utan att det resulterar i ordpingis, speciellt i en intellektuell miljö som den nutida där något nytt sällan händer. Och i grenen filosofisk ordpingis dominerar männen stort. Åtminstone är det min erfarenhet både från diskussioner på internet och paussamtal mellan filosofiföreläsningarna.

Skulle inte detta utanförskap från en i grunden rätt meningslös verksamhet kunna provocera fram en oproportionerlig andel kvinnor bland nästa generation intellektuella? Det har inte hänt i någon större skala än. Men intellektuella kvinnor borde kunna göra samma sak som intellektuella judar gjorde för hundra år sedan: Utnyttja utanförskapet från etablerade sätt att tala till att skapa nya, och relevanta, sätt att tala. Sätt att tala som bygger på den gemensamma verklighet människor möter och de problem som är verkligt relevanta för mänskligheten här och nu. De som utesluts ur grupper tvingas ut mot det allmänmänskliga. Så även inom tänkandet.

Breivik varje dag och vi låter det hända

I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.

En strukturalistisk teori om könsskillnad

Inom könsrollsdebatten finns i princip två läger: Det ena som säger att alla skillnader mellan könen i sociala roller och beteende är biologiskt grundade och därmed måste få finnas så som de är eller värre. Det andra säger att könsskillnader är till större delen socialt grundade och bör därmed motarbetas.

En tredje linje, att könsskillnader är socialt grundade och därmed uppenbart socialt meningsfulla, är det inte många som framför på det teoretiska planet nu för tiden. Men varför inte? Historien är full av artificiella skillnader mellan människor: Adel, präster, borgare och bönder, eller mer generellt, adel (blåblodiga, kanske var det biologiskt ändå?) och allmoge. Det var inga särskilt biologiskt grundade skillnader. Men de fungerade likförbaskat för att hålla ihop ett samhälle under vissa omständigheter.

Antag att man delade upp världens befolkning i blåa laget och röda laget. Blåa laget skulle ta initiativ till kontakt. Röda laget skulle locka blåa laget att ta kontakt. Röda laget skulle även ansvara för att hålla ihop relationer. Blåa laget skulle knulla medlemmar ur röda laget. Röda laget skulle låta sig knullas av medlemmar av blåa laget. Hur skulle det fungera? Antagligen skulle en bra social ingenjör med ett tomt papper framför sig kunna tänka ut en bättre samhällsordning. Men om världens befolkning inte var uppdelade i några som helst lag, utan bara bestod av okategoriserbara individer, skulle det antagligen fungera sämre.

Så könsroller behöver inte alls vara en biologisk nödvändighet. De kan lika gärna vara en social nödvändighet. Man hade, åtminstone till viss del, kunnat byta ut skiljelinjen mellan män och kvinnor mot andra kategorier. Men så länge som det fungerar att göra upp sociala kategorier efter biologisk könstillhörighet så kommer man att fortsätta med det. Visst, en kategori kanske vinner mer och en kanske förlorar mer, men det viktigaste är att vara en del av ett socialt sammanhang över huvud taget. Hellre är man en del av en social situation där man är underlägsen än utanför varje social situation. Så precis som empirin visar så tycks könsrollerna vara här för att stanna för överskådlig tid. Som individ kan man inte göra mycket annat än att sträva efter att skapa privata relationer som representerar individer mer än kategorier.

Utklädd till kvinnans idé

Ännu en studie som visar vad vi redan visste, rapporterar DN. Både män och kvinnor ser kvinnor på samma sätt som de ser på saker, det vill säga som föremål bestående av olika delar. Män uppfattas däremot som helheter. Oavsett hur väl genomförd eller dålig studien är så är dess resultat ganska väntat. Inte på grund av några evolutionspsykologiska subtiliteter, utan på grund av hur män respektive kvinnor klär sig. Män klär sig i löst sittande kläder som syftar till att ge ett atletiskt helhetsintryck men som tar blicken från detaljerna. Kvinnor klär sig ofta i åtsittande kläder eller kläder som lämnar mycket naken hud på strategiska ställen. Urringningar för att markera brösten. Korta shorts för att blickarna ska dras till deras ben. Åtsittande tröjor och linnen för att man ska lägga märke till deras midjor, åtsittande byxor och kjolar som framhäver rumpor och höfter.

Varför vill då kvinnor att vi ska veta hur olika delar av deras kroppar ser ut? Det vill de egentligen inte. Kvinnor klär sig inte i avslöjande kläder för att visa hur de egentligen ser ut under kläderna. De exponerar sina kroppar för att visa att de ser ut som något. Jag brukar inte prata om snygga tjejer i plural, utan om Snygga Tjejen i singular. För de som ger sig tusan på att vara riktigt snygga strävar alla efter att se ut som en och samma person. Eller inte som en person alls, utan som en kategori. Som en idé. Kvinnans idé. Ser en kvinna ut precis som vi tänker oss att en kvinna bör se ut, så har hon inga defekter att dölja. Då är hon på ett sätt påklädd även när hon exponerar nästan hela sin kropp. Exponerar hon kvinnans idé samtidigt som hon exponerar sin egen kropp, avslöjar hon inget om sig själv utan bara något om oss som hyser den idé som hon utgör ett fysiskt exempel på. Om hon är vad vi tänker oss, är det på något sätt vi som tänker det som är skyldiga.

Det är emellertid bara ett fåtal, riktigt unga kvinnor som har tillräcklig ork och självförtroende att förkroppsliga kvinnans idé i sin helhet även i nästan naket tillstånd. Det tar tid och energi, det är svårt att lyckas helt och kan man inte slå mynt av att vara en idé så har man inte mycket för det. Så de flesta kvinnor nöjer sig med att i stället mer eller mindre för att antyda att kroppen under kläderna faktiskt ser ut exakt som den kategori som hon har valt att tillhöra (smal kvinna, kurviga kvinna och så vidare). Hennes kläder och kroppsmodifierande ansträngningar syftar till att minska gapet mellan våra föreställningar och den verklighet vi ser, så att verkligheten blir behagligare för oss. En fräsch brud framhäver det som stämmer överens med föreställningen om hennes kategori och döljer det som inte stämmer. Har hon välformade bröst men är lite för tjock i övrigt kan hon kombinera en djup urringning med i övrigt löst sittande kläder. Har hennes höfter en form som inte stämmer överens med föreställningen om hennes kvinnokategori tar hon på sig byxor, kjolar och bälten som på bästa sätt lurar ögat till att ändå uppfatta det så. Och så vidare. I den mån hon ser ut som vi föreställer oss denna kategori, exponerar hon sin kropp. I den mån hon inte gör det, döljer hon den. Så kvinnor drar blickarna till delar av sina kroppar, för att betraktaren ska få se det allra mest förutsägbara och med andra ord mest behagliga. Då kan hen förledas att tro att hela hon är lika förutsägbar och därmed behaglig som den mest synliga delen av hennes kropp.

Varför pojkar klarar sig sämre i skolan

Nu har SVT visat hur mycket sämre pojkars betyg är jämfört med flickors på slutet av högstadiet. DN skriver också om det. Vad beror skillnaderna på? Diskriminering av en feminin lärarkår, säger vissa. Det är sant att lärare på låg- och mellanstadiet är oftast är kvinnor och det kan hända att flickor har lättare att identifiera sig med dem. Men på högstadiet, där är en hel del lärare dessutom fortfarande är män, beror ens resultat mindre på lärarens pedagogiska kvalitéer och mer på vilken mängd arbete man själv är beredd på att lägga ner. Om pojkarna ville skulle de flesta av dem relativt lätt kunna ta igen vad de eventuellt har missat genom att anstränga sig lite. Men det tycks de inte göra i någon större utsträckning. Och varför skulle de? Medan kvinnor utan utbildning tenderar att hamna på dåligt betalda arbeten inom äldrevården, affärer och restauranger, har många män med enbart gymnasieutbildning fortfarande relativt kvalificerade och relativt välbetalda jobb inom industrin, hantverksyrken och transportsektorn.

Att hoppas på en framtid som kvalificerad arbetare är förstås inte en helt vattentät lösning. En ganska stor del av dem som väljer att inte bry sig om skolan blir arbetslösa som vuxna. Men det blir en del av dem som försöker sig på högre utbildning också, och ännu fler får inte de jobb som de hade hoppats på efter studierna. Så för pojkars del framstår en framtid som arbetare som ett tillräckligt säkert och ett tillräckligt attraktivt alternativ för att de ska ha råd att strunta i skolan.

Det finns inga formella hinder för kvinnor att även de bli industriarbetade, hantverkare, bilmekaniker och lastbilschaufförer. Men det är inte direkt någon som uppmuntrar dem till det heller. För de flickor som vill slippa äldrevården och snabbköpskassan är det universitetet och bara universitetet som rekommenderas. Få niondeklassare är tillräckligt kaxiga för att gå emot sådana rekommendationer från det samhälle som de ämnar lyckas inom. Så de gör som samhället säger åt dem i hopp om att bli belönade med en bättre position än den som kvinnor tenderar att få om de inte är duktiga i skolan. Flickor är fortfarande mer oroliga för att inte lyckas, med viss rätt.

Jag tycker att ovanstående utgör en rimlig förklaring till åtminstone en viss del av betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor i de högre årskurserna. Ändå har jag inte hört den i debatten om pojkars sämre resultat i skolan. Kanske beror det på att den inte gynnar någon av sidorna fullt ut, varken feministerna eller antifeministerna: Den säger att (arbetar)män trots allt fortfarande har det bättre som vuxna. Men den säger också att kvinnor håller på att skaffa sig ett försprång inom yrken som kräver högre utbildning. Vad det är värt återstår att se.

Vem är kvinnor till för?

DN skriver att könsselekteringstekniker för spermier håller på att sprida sig. I stället för att gå igenom en relativt sett obehaglig abort, kan föräldrar som önskar sig barn av endera könet få spermier sorterade på ett sätt som ökar sannolikheten att få en flicka respektive en pojke. Som vanligt så tas det påstådda problemet med att föräldrar i Ostasien föredrar pojkar upp. De som är mot asiaters könsselektering menar att ett samhälle med för få kvinnor hamnar i obalans. Kvinnor måste födas för att männen ska ha någon att gifta sig med. Har de ingen kvinna som lugnar ner dem kanske de blir kriminella istället (står inte i artikeln men argumentet har framförts på alla stället, till exempel The Economist). Med andra ord så är kvinnor till för män. Argumentationen likar den typiska klassrumssituationen på 90-talet (det är den som jag har personlig erfarenhet av). Flickor placerades ut mellan pojkarna som stötdämpare, för att pojkarna inte skulle bråka och störa för mycket. Flickornas funktion var att hålla ordning (det gav dem antagligen bättre betyg, men det är inte säkert att det är en merit i arbetslivet att ha skaffat sig en ordningsam och därmed återhållsam personlighet. Betygen är ju helt irrelevanta så fort som man kommer ut i arbetslivet, hur pass framåt man är betyder däremot en hel del.)

Om könsselektion av foster, eller ännu hellre spermier tillåts, så kommer de flickor som ändå föds rimligtvis att få en bättre situation. Kommer jämställdhetsidéer i en eller annan form till Asien, vilket i viss utsträckning redan har skett (jag stödjer mig här på The Economists rapporter om att ostasiatiska kvinnor i stor utsträckning förblir ensamstående, åtminstone delvis på grund av att de inte accepterar den kassa situation som gifta kvinnor normalt sett har i dessa samhällen), så kommer dessa idéer att kunna slå igenom mycket snabbare om kvinnor har makt att välja bort de mest konservativa och kompromisslösa männen. De män som har vett att anpassa sig till en ny (om än artificiellt liten) generation kvinnor kommer att bli gifta. Övriga inte i samma utsträckning. Det som här hat tagit flera generationer skulle kunna gå betydligt snabbare i ett samhälle med könsmässig obalans.

I sämre scenarion så kommer de ekonomiska kraven på män som vill gifta sig att bli högre och fler kvinnor kommer att importeras från fattigare länder. I Kina sägs det redan ligga stor press på unga män att skaffa sig lägenhet och bil så att någon kvinna vill gifta sig med dem (Economist igen). Men sammantaget är det ändå svårt att se hur minskat utbud av kvinnor skulle kunna göra annat än att förbättra kvinnors situation, om det finns minsta tendens till idéer om bättre jämställdhet. Så motståndet mot könsselektion grundas inte på omsorg om kvinnor som personer, utan på idén att kvinnor är medel för andra snarare än som mål i sig själva.

Över huvud taget är den är upprördheten över att asiater gör abort av sådana världsliga anledningar som ekonomi och sociala konventioner en aning skenhelig. Vad gör vi själva abort för? Kanske för att det finns sociala konventioner om att unga människor utan inkomst inte bör ha barn, och ekonomiska incitament i form av en föräldraförsäkring under socialbidragsnormen för den gruppen? (De flesta aborter görs av kvinnor 20-24 år i stabila relationer). Så låt asiaterna göra sina aborter så gör vi våra. Och medan det finns farhågor för att spermieselekteringstekniken skulle kunna försämra barnens framtida hälsa, så är det klart bevisat att de svenska sociala konventionerna och bidragssystemet kring barnafödande försämrar barns hälsa en aning på befolkningsnivå genom att pressa kvinnor att få barn i högre åldrar, då man vet att risken för missbildningar är större.

Att förbjuda viss teknik är lika mycket biopolitik som att påbjuda viss teknik. Att stifta lagar och regler med målsättningen att det ska fortsätta födas 104 pojkar per 100 flickor och ett barn per 800 med downs syndrom och så vidare är precis lika mycket en biopolitisk målsättning som alla andra interventioner som syftar till att kanalisera familjers reproduktionsbeslut i samhällets tjänst.

Ojämlikhetens stabilitet

I mitt förra inlägg så antydde jag att könsroller även kan ha vissa positiva sidor. Eftersom det är ett lite vågat påstående, tänker jag att en förklaring kanske skulle kunna vara på plats:

Olikhet (ojämlikhet) tycks vara den generella basen för varaktiga relationer: Det är till exempel vanligt att skaffa husdjur. De flesta som kan får någon gång ett eller flera barn. Det beror inte på att de inte kan skaffa sig vänner. De vill ha djuren och barnen som komplement till vänner. Relationer mellan jämlikar är, trots vårt samhälles egalitära retorik, något relativt perifert och instabilt. För jämlikar har bara något att ge varandra så länge som de råkar intressera sig för det som den andre har att komma med. Med betoning på råkar: De förblir bara vänner så länge de hyser gemensamma intressen vid en given tidpunkt. Men om samhället är så ordnat att en grupp har något som en annan grupp saknar men saknar någonting som den andra gruppen har, finns förutsättningar för relationer som håller för även längre förändringar i sinnestämning och intressen.

Förälskelse är att kasta sig in i något som man inte överblickar på ett intellektuellt plan. Två förälskade personer bygger trevande upp ett gemensamt lokalt system på känslomässiga, snarare än enbart rationella grunder. Det vill säga, de går bortom det rationella och formar en gemenskap även på områden som de inte har utvecklat något tankemässigt system för. Ett sånt känslomässigt grundat bygge gör en sårbar för den andres lojalitet. Eftersom man inte är helt medveten om gemenskapens grunder, så kan man inte enkelt byta ut den andre om hen skulle tröttna och vilja göra någonting annat i stället. Så trots kärlekens spontana och känslomässiga natur krävs det en viss grad av stabilitet och säkerhet för att andra än de mest oförvägna ska våga sig in i det. De flesta har inte råd att bli förälskade i en som inte har något som man själv behöver och behöver något som man själv har. Så ett samhälle eller en familj eller ett par som vill skapa stabilitet och nära relationer ser till att skapa skillnad mellan dess individer, så att ingen har riktigt allt som hen behöver.

Man skulle kanske kunna få liknande resultat om man delade in folk i ”röda laget” och ”blåa laget” från första början och lärde dem att bli bra på vissa saker och dåliga på andra och tvärt om. Inte ens när det gäller sexualiteten, som ändå är väldigt fysisk till sin karaktär, har de kompletterande rollerna alltid utgjorts av kvinnor och män. Det gamla grekland tolererade och tidvis även högaktade relationer av homosexuell karaktär bland män. Men bara så länge som det fanns en betydande åldersskillnad mellan de båda parterna på så sätt att den ene inte skulle ha nått fullvuxen ålder (står i Sexualitetens historia volym 2 av Michel Foucault). Bakgrunden till denna uppdelning var att olika sociala grupper förväntades anta olika sexuella roller. Vuxna män kunde bara anta en aktiv roll, medan kvinnor och halvvuxna män kunde anta en passiv roll.

Idag är idealet för homosexuella däremot likhet i ålder, precis som för heterosexuella. I stället förekommer det att man skapar komplementaritet genom att dra mer direkta analogier mellan förhållandet man-kvinna, där den ena tar en mer manlig och den andra en mer kvinnlig roll. Men det vet jag inte så mycket om.
Så jag tror att rollindelning är ett nödvändigt ont för att individer ska våga investera i djupa och varaktiga relationer. Det kan förstås hända att folk råkar komplettera varandra bra ändå, men chanserna minskar om man inte delar in befolkningen i två delar som se till att begränsa sig på varsitt sätt. Frågan är hur omfattande dessa roller måste vara. Om rollerna blir alltför tongivande kommer de också att bli ett hinder för nära relationer, eftersom två roller snarare än två individer med kompletterande drag kommer att gifta sig med varandra. Det tror jag har varit ett stort problem historiskt sett och är det fortfarande. För att kunna skapa en relation som verkligen är en relation, får rollerna inte bli mer än ett yttre ramverk för att hålla samman två individer.

Idealiskt sett så skulle inte ett sådant ramverk behövas, eftersom individer skulle kunna hitta fram till varandra med bara genom matchande och kompletterande personligheter. Men frågan är om det finns personer som passar så bra ihop. När personer med kompletterande roller bygger en relation, så bygger det delvis på passande personligheter, men också på att man ser till att utvecklas tillsammans. Och för att våga göra det, så tror jag att de flesta vill ha någon form av löfte (om än brytbart) att relationen kommer att finnas där i morgon också. Det finns de som argumenterar att det begränsar en att anpassa sig så mycket till en enda person. Men det begränsar en att inte bygga någon riktigt djup relation tillsammans med en annan människa också. Hur man än gör, blir man begränsad åt något håll. Lyckligtvis finns idag ganska goda möjligheter att själv välja vilket.

Anatomi och könsroller

Veckans Vecka 6 handlar om manligt och kvinnligt. Det gör det här inlägget också.

I dagens debattklimat finns i princip två förklaringar till könsroller: De som är mot iden om könsroller hänvisar till sociala strukturer. De som är för hänvisar till skillnader i miljön för tusentals år sedan. Men ganska få tycks leta efter kroppsliga skillnader här och nu som en anledning till de båda könens olika villkor. Det är vad jag har tänkt skriva om här. Jag tror att dessa skillnader skulle behöva belysas bättre, eftersom likhetsfeminismen så länge har ignorerat dem. Lika prestation, lika rätt har varit likhetsfeminismens princip. Med denna princip har den nått stora framgångar. Så stora, att det i princip inte finns något område kvar där män och kvinnor kan prestera lika där de fortfarande inte har samma rättigheter. Åtminstone inte på det officiella planet. Om likhetsfeminismen förnekar kroppsliga skillnader motarbetar den sitt syfte, att skapa så likvärdiga villkor som möjligt mellan könen. Om den erkänner kroppsliga skillnader så öppnar den för särbehandling på grund av kön, vilket är mot likhetsfeminismens principer. Så man har bara låtit frågan vara, i stort sett. Det finns med andra stora teoretiska och praktiska luckor i jämställdhetsarbetet på dessa ”naturligt ojämställda” områden där män och kvinnor är kvalitativt olika.

Ett av dessa naturligt ojämlika områden är reproduktion. Män kan inte få ett barn bara genom att gå till krogen och ligga med många nog, å andra sidan kan de, om de har normalt mycket tur, få barn utan att riskera att dö i havandeskapsförgiftning (ovanligt, men det händer) eller få bestående men av graviditet och förlossning (mer eller mindre vanligt). Män kan inte göra abort om de vill, men är å andra sidan garanterade att slippa gå igenom aborter rent fysiskt. Och så vidare. Ett annat naturligt ojämlikt område är arbete: Även om män och kvinnor har exakt samma formella rättigheter på arbetsmarknaden så har unga friska män i praktiken mer att välja på än unga friska kvinnor, eftersom det fortfarande finns en del jobb där fysisk styrka är en stor fördel (om någon undrar varför pojkar anstränger sig mindre i skolan än flickor så kan det bero på det, att det fortfarande finns fler hyfsade jobb för lågutbildade män än för lågutbildade kvinnor, av både traditionella och anatomiska skäl).

Men nu skulle det ju handla om sex. Vårt samhälle föreskriver olika sexuella roller för individer med olika kön. Dessa sexuella könsroller har Tanja Suhinina redan beskrivit på ett föredömligt sätt här. Så i stället för att upprepa vad hon har sagt, tänker jag förklara varför jag tror att dessa roller beror på kvinnans och mannens olika anatomi.

Mannen har ingen klitoris. Kvinnan har ingen penis. Detta innebär att det krävs olika metoder för att förse en man respektive en kvinna med intensiv sexuell stimulans. Åtminstone för dem som inte har så avancerat sex att de kan använda sig av mer otippade kroppsdelar. Även om det finns många sätt för män att söka sensuella nöjen, så är det mest traditionella, och antagligen fortfarande det vanligaste, penis-vaginalt samlag. För detta behöver mannen i grunden, på det rent sensuella planet, en kvinna som ger honom tillgång till sin fitta. Så på det rent sensuella planet är det viktigare för en man att hans älskarinna har en fitta och att hon upplåter den, än exakt vad hon gör med den. Atminstone så länge som de sysslar med den typen av sex.

En man har inte någon motsvarande enkel väg att erbjuda en kvinna en hög sensuell upplevelse bara genom att upplåta någon del av sin kropp åt henne. Medan en man tekniskt sett kan få sexuell tillfredsställelse ifrån en fysiskt sett helt passiv kvinna, har en passiv man inget att erbjuda en kvinna som söker klitorisbaserad sexuell tillfredsställelse. (Ifall kvinnan hade varit en inverterad version av mannen och fått orgasm av vaginala samlag på samma enkla sätt som männen, såsom freudianerna ville tro, skulle det heterosexuella samlivet ha varit betydligt mindre komplicerat och haft betydligt bättre förutsättningar att bli jämställt.) Vad har då män att erbjuda kvinnor? Service. Klitoris kräver aktiv beröring med något spetsigt som fingrar eller tunga för att stimuleras. Och i gengäld är den en ganska lättstimulerad punkt. Medan många män skulle se smekningar eller en avrunkning av kuken som något ooptimalt jämfört med ett samlag, så tycker många kvinnor att smekningar är det bästa som deras klitoris kan utsättas för. Så på det rent sensuella planet har den kvinnliga anatomin en del att vinna på att passivt låta sig tillfredsställas av en man. Och den manliga anatomin har en del att vinna på att vara aktiv genom penetrationssex.

Ovanstående påstående är i sig rätt självklara och behandlar bara det allra mest grundläggande. Men i förlängningen bekräftar de flera kontroversiella idéer. Till exempel tesen om den promiskuöse mannen. Och den förklarar varför män köper betydligt mer sex än kvinnor. Eftersom de flesta män på det rent sensuella planet kan få sexuell tillfredsställelse av en mer eller mindre passiv kvinna, så innebär det att de kan få ut något även av mindre perfekta knull, på det sensuella planet. Sex är visserligen betydligt mer än det sensuella. Men om de andra delarna, till exempel relationen till partnern, partnerns utseende, beteende eller upplevelse inte är riktigt som mannen i fråga önskar, kan han, om han är det minsta lilla benägen till självbedrägeri på det sexuella planet, blunda och tänka på något annat under tiden. Den rent fysiska känslan blir ändå densamma. En kvinna kan däremot inte blunda och tänka på något bättre medan någon överförfriskad halvklant smeker henne. För att en man ska kunna erbjuda henne smekningar av acceptabel kvalitet så krävs det att han i någon mån förstår henne. Antingen hon ger honom order eller han bestämmer sig för vad hon vill, så räcker det inte att han är man, utan han måste i någon mån begripa vad hon önskar sig. Gör han inte det, varseblir hon det genom sina känsligaste delar. Hur benägen till självbedrägeri hon än är i övrigt, kan hon inte blunda och föreställa sig att hon är med någon som passar henne bättre.

Därmed inte sagt att sex måste vara sämre för kvinnor än för män. Män och kvinnor går in i det sexuella med olika anatomiska förutsättningar. I vissa fall blir det bättre för män i genomsnitt, till exempel vid betalsex och tillfälliga förbindelser. Inom en fast relation blir det kanske bättre för kvinnor i genomsnitt, det är svårare att avgöra eftersom det finns många andra skäl att ingå fasta relationer. Hur som helst är det svårt att få någonting exakt jämlikt när det bygger på olika förutsättningar. Kanske är det inte heller viktigt. Det viktiga är att alla, både män och kvinnor, är nöjda med den roll som de har tagit på sig. De traditionella sexuella könsrollerna, där mannen ser till att kvinnan är tillfredsställd och tar sin tillfredsställelse på köpet, är ett sätt att göra alla någorlunda nöjda. Inte nödvändigtvis det bästa. Inte heller det optimala för alla individer. Det är möjligt att en bättre kompromiss mellan mäns och kvinnors olika anatomi kan uppnås. Men då behöver man bygga vidare på uppfattningen att män och kvinnor bör få ut ungefär samma nöje av sex på det sensuella planet, hellre än på uppfattningen att de bör vara lika aktiva med att tillfredsställa sin partner.

Fritiden har nått kvinnosläktet

Här är alltså artikeln som jag skrev i januari i år, när diskussionen om kvinnors (alltför) konservativa fritidsintressen hade varit igång ett tag:

Socialkonservatism har blivit ett nutida samtalsämne, med kvinnor i fokus. En våg av intresse för heminredning, kakbakning och inomhuspyssel har nämligen visat sig genom bloggar och traditonella massmedier. Även på klädfronten har en tydlig retrotrend anammats av vissa grupper av kvinnor, med klänningar inspirerade av 50-och 60-talens mode. Bekymrade röster höjs. Romantiserar dagens unga över gårdagens könsroller? Pressas dagens unga kvinnor att vara både moderna hemmafruar och lyckade karriärkvinnor? Är den jämställda och självständiga kvinnorollen hotad?

Inte alls. Att specifikt kvinnliga fritidsintressen utvecklas är helt enkelt ett symtom på att kvinnor ur de breda befolkningslagren för första gången i historien kan räkna med ett visst mått av fritid.

För männen kom denna rätt till fritid för ett ganska bra tag sedan. 50- och 60-talens snabba produktivitetsökning gav folkflertalet både en aning tid och en aning pengar att spendera på intressen utöver livets nödtorft. Eftersom männen inte förväntades delta i hushållsarbetet, blev arbetstidsförkortningar liktydigt med tid för dem själva. Så slog de manliga fritidssysselsättningarna igenom på bred front. Gärna med familjens bästa som tacksam ursäkt, som att pyssla med en bil som familjen skulle åka i eller att renovera ett extra hus för familjen att bo i på semestern.

Denna fritidsexpansion gav näring åt idén att män egentligen bara är stora pojkar. Inte i styrelserummet eller operationssalen eller i talarstolen, förstås. Men på fritiden blev mäns intressen i mångt och mycket en fortsättning på vad de hade lekt som små: När pojkar leker med små bilar leker män med stora bilar. När pojkar bygger kojor bygger män ett garage eller ett en farstukvist.

De små flickorna lyste däremot med sin frånvaro i de vuxna familjemödrarna, vars dagar fylldes med arbete. Först hushållsarbete och, när dagis och hushållsmaskiner minskade detta, både yrkesarbete och hushållsarbete. Det är först nu som vi på bred front får se även vuxna kvinnor plocka fram barnen inom sig. Med stor entusiasm tar vissa av dem sig för att ordna en fulländad tebjudning, att virka en liten, liten kofta alldeles själva eller att köpa hur många och hur excentriska prinsessklänningar de vill.

För fritiden, och därmed möjligheten och kravet att utveckla fritidssysselsättningar, har till slut även nått kvinnorna. Jämställdheten är fortfarande inte perfekt, men under de senaste 20-30 åren har dramatiska framsteg har skett när det gäller kvinnors tid för sig själva. Kvinnor med småbarn har i många fall lika mycket tid för sina egna intressen som män med småbarn. Och unga kvinnor behöver inte längre kämpa stenhårt för att undvika en förfördelad lott. Tidigare generationers unga, giftasvuxna kvinnor vårdade sitt yttre med sammanbitet allvar. Före de jämställda idealens genombrott kanske främst för att få gifta sig med någon som var trevlig och hyfsad och tjänade lite bättre med pengar. Sedan försköts konkurrensen gradvis till att gälla ett fåtal vettiga karlar som inte bara var hyfsade och trevliga, utan även fattade det här med jämställdhet och delat ansvar. Om man skulle få en av de vettiga männen gällde det att tävla i samma division som alla andra och se till att framhäva sin skönhet, stil, charm och goda smak.

Men något har hänt även här. År 1949 skrev Simone de Beauvoir i Det andra könet att den vuxna, fortfarande vackra kvinnans målsättning när hon klär sig är att framhäva sin egen skönhet, medan den lilla flickan och den gamla kvinnan låter kvinnligheten sitta i fantasifulla och ofta överdrivna kläder. Och nu verkar det som att även kvinnor på höjden av sin skönhet börjar ta sig friheter av samma art som små flickor. I stället för att lägga allt fokus på att omsorgsfullt paketera sin egen skönhet, väljer de kläder för klädernas egen skull. Kanske utifrån något speciellt intressant tema, som 50-60-tal. I stället för att bara visa att de är vackra och har stil, utvecklar de en estetisk subkultur.

Internets utbredning har underlättat skapandet av sådana specialiserade stilgrupper. Och när sådana gruppers betydelse har ökat, har betydelsen av mäns åsikter på området minskat. Det samma gäller för husligheten. 50-talets kvinnor bakade kakor till mannen och barnen och för att ha något att bjuda besökare på. Dagens entusiastiska kakbakare bakar kakor för att fotografera dem och visa dem på sina bloggar och kanske för att ordna en välplanerad tebjudning dit man bjuder in andra särskilt utvalda kakfetischister. Kvinnan lever inte längre i mannens skugga, ängsligt sneglande på vad han ska tycka om middagen och hennes nya klänning. Även om hempysslandet i sin konkreta form fortfarande sker inom hemmens fyra väggar, utvecklas det i ett nätverk av och för en större grupp människor.

Tyvärr kan alla fritidsintressen gå över styr och ta över ens liv. Precis som vissa män blir som besatta av tanken på att en dag få klart sommarstugan eller att trimma sin veteranbil till perfektion så har hushållsfetischismen blivit för mycket för vissa entusiaster. De goda nyheterna är att i stort sett ingen tar illa vid sig om man skalar ner sådana fritidsintressen när man tröttnar på dem. Visst, de andra grabbarna i veteranbilsklubben kommer kanske att titta snett på den som kommer med en rosthög till uppvisningsfärden och väninnorna som brukar samlas på fikastunder och middagar kommer antagligen att tycka att den som inte längre orkar leta upp nya recept är en tråkmåns. Men ingen utanför dessa hobbygemenskaper kommer att ha ett ont ord att säga om det.

Men, när det nu är så lätt att låta bli, varför väljer vissa kvinnor ändå att ägna sin fritid åt så traditionellt kvinnliga sysslor? Arv, miljö eller fri vilja? De kan förstås inte avgöras med någon säkerhet. Vad man kan konstatera är att många 70- och 80-talister har vuxit upp med en far med ett visst mått av utrymme för fritidsintressen och en mor utan något större utrymme för sådant. Vilka intressen och lustar var dessa kvinnor tvungna att undertrycka? Det vet vi inte. Men om de skulle ha velat ha lite mer tid till att ordna bjudningar, så köpte de antagligen gärna en dockservis till dottern. Om de gärna hade ägnat sig mer åt mode, så sydde de antagligen prinsessklänningar dottern med stor entusiasm. Så kanske gör dagens unga kvinnor helt enkelt verklighet av vad deras mödrar skulle ha gjort en generation tidigare, om de hade fått tid. Dagens kakbakande och klänningssyende mödrar är fria att öppet utöva sina intressen i sin egen rätt, precis som deras män redan har varit i någon generation. Och barnen av idag kan nyktert observera huruvida mammas, pappas eller någon annans fritidsintressen verkar vara de mest givande.

…och i år pratar vi om…

Det är som att man bara kan prata om en enda sak åt gången inom varje givet ämne i den svenska samhällsdebatten. Förra året kom en bok som hette Hemmafru 2.0 Då skulle alla kvinnliga kulturskribenter förfasa sig lite lagom över att kvinnor väljer så kvinnliga fritidsintressen. Vilka struktuuurer ligger bakom det här?, skulle en rättrogen muffinsbakande feminist fråga sig. I år har det däremot kommit ut en bok som heter Rosa – Den farliga färgen. Och liksom att man inte kunde tycka att Hemmafru 2.0 var dålig, det var ju en sån bok som man måste tycka om för att inte framstå som ond, så tycker alla att Rosa är en bra bok. Trots att hemmafruboken förfasade sig över att kvinnor är så traditionellt kvinnliga, medan Rosa-boken uppmanar till förfasande över att den traditionellt kvinnliga och flickiga nedvärderas, det vill säga totalt motsatta perspektiv med ungefär ett års mellanrum.

Så nu får hobbyhemmafrudebatten sig en känga ett år i efterhand av Salka Hallström Bornold i Expressen. Kunde hon inte ha levererat den för ett år sedan, då ett antal kulturdebattörer var så bekymrade över backlashen som hade drabbat över kvinnorna? Skulle inte det ha blivit intressantare? Nej, för Sverige är för litet för mer än en åsikt åt gången. Även inom mycket harmlösa frågor som den här, bevisligen. Kulturdebatt är inte till för att vara givande och intressant, utan för att en kulturelit ska få småprata med varandra. Liksom på en middagsbjudning väjer man skickligt undan för konfrontation. Man turas om att välja ämne och alla som inte håller med ser till att hitta någon form av positiv vinkling ändå eller håller åtminstone käften. Och man blir belönad med att andra säger snälla saker eller åtminstone håller käften efter att man själv har uttryckt en åsikt.

Denna mysiga samförståndspolicy har visserligen resulterat i dumhet, ensidighet och idétorka. Men det spelar ingen roll, så länge som alla inblandade är finkänsliga nog att inte påpeka det. Men nu bankar Pär Ström på porten och säger sig ha hört alltihop och det är dumt, dumt, dumt. Antifeministerna påpekar det som har varit uppenbart hela tiden, men som ingen inom samförståndet sa: Att det blir ganska ensidigt och intelligensbefriat när man är alltför hänsynsfull mot enskilda åsikter och perspektiv. Normalt sett är den stora synden inom media-feminismen inte att vara dum, utan att vara otrevlig. Nu har en demonstrativt otrevlig person som Pär Ström brutit mot det tabuet och kommit undan med det. Och då blir det kanske aldrig riktigt som förr igen.

När hemmafruskriverierna hade hållit på ett tag då förra vintern så gjorde jag slag i saken och skrev en tidningsartikel om varför de hade fel. Jag skickade den till alla större tidningar. Karin Olsson på Expressen var den enda som var vänlig nog att tacka nej. Övriga svarade inte alls. Jag har funderat lite på om jag skulle försöka i år igen med Karin Olsson, jag menar, i år när Expressen försvarar de kakbakande kvinnorna från fula angrepp från förra året. Men jag orkar inte. De kan få ha sin kulturdebatt för sig själva. Jag publicerar artikeln här i nästa inlägg i stället:

Tidningar som har recenserat Rosa - Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson och tycker mer eller mindre exakt samma sak som Expressens recensent: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Smålandsposten