En desperat hemmafrus bekännelser

På tal om Gilles Deleuze är något jag beundrar med honom att han sa sig leva ett tråkigt liv. Kanske just av den anledningen har jag inte orkat leta upp någon biografi för att bekräfta eller dementera det påståendet. Hur som helst så bodde han i samma del av Paris under större delen av sitt liv, reste sällan och pratade ogärna om sitt privatliv.

Så tråkig skulle jag också vilja vara. Jag skulle vilja vara en person med en så utvecklad perception och föreställningsförmåga att jag aldrig behövde ge mig ut på några äventyr. Jag skulle inte ens vilja behöva roa mig på något organiserat sätt, utan jag skulle föredra att få nya, avancerade vinklingar på verkligheten enbart av att läsa böcker. Helst skulle det teoretiska och praktiska vara så åtskilt, att jag kunde befinna mig på samma plätt och göra samma saker livet ut, men ändå tänka på vitt skilda sätt åren igenom eftersom olika böcker förde min tankevärld åt olika håll.

Men det är tyvärr ganska långt från verkligheten. I verkligheten behöver jag göra nya saker för att kunna tänka nya saker (och det måste jag av någon anledning göra, annars går min hjärna i spinn och det är obehagligt). Jag gillar böcker, men lyckas jag inte först skaffa mig något intryck av verkligheten som liksom triggar min förståelse av böckerna så kan jag inte begripa dem. Inga intryck, ingen filosofi.

Hur söker man då dessa nya intryck? Jag kan säga att det inte är så lätt. Vilket liv man än lever, så kommer det att börja upprepa sig, om man inte är beredd att avsäga sig vad folk brukar kalla ”ett liv”, det vill säga fast bostadsort, familj, fast arbete och så vidare. När jag var ung och inte hade något av detta var jag hela tiden på gränsen till ett psykiskt sammanbrott, men det var lätt att göra dumma saker bara för att något konstigt måste hända. Jag kunde åka till Kuba och studera spanska. Jag kunde ta jobb som hotellstäderska i Österrike bara för att komma fram till att jag hatade att städa och ge mig ut på tågluff i stället. Jag kunde lära mig arabiska och åka till Syrien bara för att bekanta mig med de där araberna. Kunde ta arbete som krokimodell eftersom halvoffentlig nakenhet innebär en absurd och därmed intressant situation. Kunde söka jobb på en strippklubb eftersom det var ännu absurdare (söka jobb, för att förtydliga, jag arbetade aldrig där).

När jag inte längre var lika plågsamt ung och hade bildat familj kunde jag förlägga det stillsamma livet till Frankrike och Tyskland. Utomlands var det lite av ett äventyr bara att gå till affären att handla. Även motgångarna, som svårigheten att skaffa ett internetabonnemang eller mötet med en sur tjänsteman på banken vars bankomat hade ätit upp mitt Visakort, var i alla fall något nytt. Så fort man gick utanför dörren kunde man få se något litet som inte var riktigt vanemässigt. Men med tiden insåg vi att det kanske inte var så lockande att förbli extremt ointegrerade invandrare, så vi åkte hem och skaffade oss ett liv. Åtminstone ett hus, dagisplats till barnen och lite ströjobb här och där.

Fyra år senare klättrar jag så smått på väggarna. Börjar göra upp desperata funderingar på att ta jobb på en städfirma bara för att kunna snoka hur folk har det hemma. Kanske kan man utläsa något ur deras smuts? Kanske ska jag försöka komma in på en militär grundutbildning? Visserligen skulle jag bli en kass soldat, men det skulle kunna finnas något nytt att se i det militära. Är det någon som behöver en nakenmodell? Inte för att jag är särskilt exhibitionistisk tror jag, men tar det mig till en ovanlig situation är jag med. Önskar att jag hade en utbildning värd namnet, då skulle jag kunna ta mig in i de fina salongerna av kontorslandskap och möten och tjänsteresor. Men det hade nog blivit tråkigt innan jag hade hunnit särskilt långt i den världen. 

Nästa månad tänker jag ge mig ut på en tiodagars tågluff till Portugal. Där har jag aldrig varit. Någon som vill följa med eller kanske träffa mig någonstans på vägen? Och jag tar tacksamt emot övriga förslag på hur en intellektuellt rastlös hemmafru kan leta upp annorlunda eller småabsurda situationer. Kanske är det fler än jag som ständigt letar efter dem? Vi skulle kunna bilda en klubb av på ytan vanliga människor som tipsar varandra om hur man kan se något annorlunda från insidan i detta till synes välordnade land.

Det är här det inte händer

Om vi nu ändå lever i en obetydlig tid. Varför skulle man då försöka befinna sig på en betydelsefull plats? När jag var ung såg jag det som en självklarhet att man skulle röra sig mot metropolerna. Varför skulle man vara någon annanstans än där det händer? Så småningom började jag misstänka att det inte händer över huvud taget, varken i metropolerna eller någon annanstans.

Känslan av att man lika gärna kan bo var-som-helst är en sak, kanske en av få, som vi som frivilligt har bosatt oss i avkrokar ute i landet har gemensamt. Till storstaden flyttar man för att man är ute efter det senaste, det bästa, det centralaste, det högsta (med arbetsmarknaden som mer eller mindre relevant förevändning). Man söker efter något som ska bevisa att livet är mer än att jobba och äta och sova. Och detta något söker man där alla andra söker det, för det måste ju vara där det finns. Och omvänt bör man kunna vara ganska säker på att det inte finns i Torsås, Lessebo, Hylte eller Markaryd, för folk vallfärdar inte dit för att leta efter det. Så vi som har bosatt oss på sådana ställen, söker inte efter denna högre innebörd. Vi bor här för att vi har kommit fram till att det vi ser är vad livet har att erbjuda. Befriade från strävan mot det bästa och viktigaste och senaste är vi fria att fokusera på precis det.

PS. En trevlig sång om Ljungby.

En av många.

Brikolage

Varför finns inte detta ord i svenska språket? Är det för att vi i denna ingenjörsnation brikolerar mindre än andra? I en svensk version av någon av Claude Lévi-Strauss böcker hade man översatt ”bricoleur” med ”tusenkonstnär”. Det gjorde hela boken oläslig. En brikolör är någon som utgår från det befintliga och fixar med vad som finns tillgängligt. Till skillnad från en ingenjör som konstruerar från grunden och skaffar precis vad hen behöver för sina planer. Så svenskan behöver detta ord. Inte bara för att vi ska kunna läsa Lévi-Strauss på ett vettigt sätt, utan för att vi brikolörer ska kunna beskriva vad vi sysslar med. Förresten är hela språket ett enda brikolage. Eller vem är ingenjören där?

En nockplåt kan bli ett ganska bra stuprör

Vedskjul byggt av lastpallar, hasselstolpar och uddaplåtar. När bättre ekonomiska tider anlände blev det kompletterat med sidor av köpebrädor.

Lampskaft lagat med tre metallskenor och två slangklämmor.

Innertak i uthus som har ruttnat av en vattenläcka. Endast en brikolör kan rädda det nu.

Driften till fattigdom

Jag är i hemlighet (fram tills nu alltså) egentligen ganska nöjd med att inte ha mycket pengar. Visst, det vore trevligt om det bara trillade in en tio-femtontusen i månaden så att jag inte hade behövt bekymra mig om något annat än att skriva böcker. 

Om det däremot trillade in en femtiotusen eller hundratusen i månaden hade det varit problematiskt på ett helt annat sätt. Då hade jag helt plötsligt haft makt att skaffa mig ett ståndsmässigt liv. Det som jag bara accepterar nu, typ att det är lite lågt i tak här (bokstavligen) och att det luktar lite svampigt från grunden när det är fuktigt ute hade helt plötsligt blivit något som stod i min makt att åtgärda. Det hade varit sunkigt att bo som jag och min familj gör då, lite som att inte torka upp brödsmulor från köksbordet trots att disktrasan hänger en meter därifrån. Även om jag hade kunnat anställa folk till att fixa och dona åt mig hade jag fortfarande haft pressen på mig att bestämma vad de skulle göra och hur allting skulle vara. Så att förfoga över begränsade resurser frigör mig från pressen att bestämma om hur världen ska vara och ger mig i stället frihet att uppskatta världen, inklusive min närmaste omvärld, som den är. Huset jag bor i måste inte hela tiden utvärderas ur alla vrår för att jag ska kunna avgöra om det är bra nog. Det är ett hus som jag bor i, ett hus som jag har råd med och dessutom ett riktigt hemtrevligt hus. Hade jag haft råd med något bättre så hade jag nästan varit förpliktigad att fixera mig vid dess negativa sidor.

Egentligen undrar jag om det inte är många som lever efter ett sådant fattigsdomsideal. Inte genom att avsäga sig pengar, men genom att söka sig till platser där deras pengar inte blir mycket värda. Ett par bekanta köpte just en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm för nästan fyra miljoner. Två rum och kök. Knarrande trägolv var pittoreskt, förklarade den nyblivne lägenhetsägaren. Den gängse förklaringen till att folk köper lägenheter i Stockholms innerstad är att de gillar att bo där. Visst, det gör de säkert. Men kanske gillar de också att acceptera världen som de är utan att själva behöva forma den. För sina inkomster skulle de i stället kunna anlägga en villa precis som de vill. Men de vill antagligen ingenting särskilt. De vill, liksom jag, vara nöjda med världen som den är. Så de bor liksom fattiga människor i en illa planerad tvårumslägenhet och i stället för att köpa tjugo väskor ser de till att leta bland så dyra väskor att de bara tycker sig ha råd med en, så att de behöver vara lika rädda om sin enda väska som fattiga människor om sin. Fattigdom i ordets vidare bemärkelse gör livet enkelt. Det ger en tid och energi till att fokusera på annat än det materiella (det sociala kanske, för innerstadsbornas del?) och det ger en frihet att se det som är bra som det är. Om de någorlunda välbeställda bara slår sig samma och ökar värdet på bostäder, kläder och annat nödvändigt så kan de få samma enkla liv som dem som inte har råd med mycket mer än vad de behöver.

Favela chic

För några år sen fick jag lära mig att det finns en inredningsstil som heter Shabby chic. Den går ut på att man ska ha inreda snyggt med nötta och matta detaljer. Sen fick jag lära mig att Shabby chic är ett varumärkesskyddat namn som bara en människa i England får använda. Och hon använder det betydligt mer i betydelsen chic än shabby. Vad jag tror är typisk traditionell fluffig engelsk inredning med något litet nött bord ellerså ditställt på någon kant, såhär typ.

Kan hon så kan jag. Jag är inte mycket för inredning, men jag gillar att fixa utomhus. Vad heter det? Utredning? Nej, exteriör. Så jag ska ta patent på konceptet Favela chic: Bo under plåttak med stil. Vem som helst med lite pengar kan köpa nya betongpannor till taket. Men korrugerad plåt med rost i kanten? Det tar lite tid och en del omsorg att framkalla, faktiskt. Jag hoppas att Favela Chic kommer att bli exteriörens motsvarighet till färdigslitna jeans.

Hängränna av högprofilerad plåt. Korrugerad plåt är en av hörnstenarna i Favela chic.

Aluminiumplåt är ocklå Favela chic. Ett lättskött fasadmaterial, här tillverkat av skyltar som har vänts med baksidan utåt. Parabolantenn som inte används är tyvärr nästan bara favela.

Detta nybyggda vedskjul/cykelgarage är byggt helt i enlighet med ställets övriga Favela chic-stil. Men det syns lite dåligt bakom buskarna.

Fångad i en tid

Det talas mycket om att man inte ska fixera sig vid sin egen geografiska hemvist, utan vidga sina vyer. Men det talas sällan om att man ska vidga sina vyer förbi sin egen tid. Tvärtom talas det om ”det senaste” i positiva termer, medan adjektiv som ”medeltida” och ”1800-tals” används om det man vill diskreditera. Det är politiskt korrekt att anta att alla kulturer är jämlika. Samtidigt är det politiskt korrekt att anta att vår tid är bättre än alla andra tider på alla områden. När det gäller skillnader över geografiska områden ska man vara oändligt öppensinnad, medan man kan och bör vara oändligt inskräkt när det gäller skillnader över tid.

Har man en unipolär syn på samhället så bör det senare vara ett riktigt antagande. Inget samhälle har varit bättre än vårt, vad vi vet, så det enda historia är bra för är att lära oss varför det blev så bra som det blev och underförstått hur vi kan göra det ännu bättre. Det kräver ingen förståelse för historien annat än på nutidens villkor. Den som tydligast bröt med detta synsätt var Michel Foucault. Eftersom han hyste en multipolär syn på samhället så antog han inte med automatik att vår tid var den bästa möjliga ur alla aspekter.  Och därför, antar jag, var det befogat att se historien så som den var i sig själv, för sin egen skull, och inte i förhållande till nutiden, så som han beskriver i Vetandets Arkeologi.

Foucaults multipolära synsätt har jag tagit till mig fullständigt. Om ett och samma samhälle består av en mängd strukturer eller system, så måste inte alla vara bästa möjliga samtidigt bara för att det sammanlagda resultatet blir ganska bra. Även om till exempel vårt samhälle är bra på att studera naturen och medla i konflikter mellan dess medborgare, har det kanske blinda fläckar på områden där man var betydligt mer avancerade i en svunnen tid. Till exempel i det religiösa. Kanske kan ett givet samhälle bara ta till sig en aspekt av sanningen åt gången. Religionen är inte en förelöpare till vetenskapen, utan talar om en helt annan aspekt av tillvaron. Vilken aspekt som är relevant eller irrelevant är en annan fråga, men religionen och vetenskapen har två helt olika sätt att vara sanna. Vetenskapen genom att överensstämma med den fysiska världen och religionen genom att överensstämma med våra viljemässiga uppenbarelser. Kanske är det något som blev bortglömt på väg till vår tid, som ändå är relevant?

Sådana hypoteser kan inte omedelbart avfärdas. Därmed försöker jag undvika att vara en fånge i vår tid. Jag undviker att  hålla reda på vad som är trendigt förutom i rent studiesyfte. Varför skulle det vara mindre inskränkt att följa det som råkar tillhöra en viss tid bara för att den tiden råkar infalla just nu än att slaviskt följa vad som hör samman med en viss kultur? Jag gör mitt bästa för att undvika att fylla mitt medvetande med den just-in-timetrafik av budskap som utgör nutiden. Bland annat därför har jag valt att bosätta mig på landet, där jag ägnar en ganska betydande del av min tid åt relativt tidlösa sysselsättningar som att bygga, gräva, röja gräs, ordna ved och så vidare. Det är inte det att jag skyr moderna verktyg (hade de haft elektriska motorsågar för hundra år sedan hade de nog tusan använt dem), men jag inbillar mig ändå att min frivilliga halvisolering gör mig mer mottaglig för eventuella bortglömda insikter från andra tider. Och som vanligt är allt Fockans fel. Han fick mig inte till att bli en homosexuell knarkande kosmopolit, men ändå tror jag att få har påverkat mig så mycket i mitt val av liv som han. Jag har även andra skäl att bo på landet, men min önskan att motbevisa Foucaults tes att vi alla är fångade i vår egen tids sätt att tänka är inte en oviktig faktor.

Om staten kunde ta och betala ordentligt någon gång

Jag misstänker att svenska staten är dumsnål. När konflikt mellan olika intressen uppstår bestämmer sig staten ibland för att betala kompensation till de som drabbas. När staten exproprierar mark eller fastigheter behöver den betala. Men viljan att betala så lite som möjligt tycks vara större än viljan att minska motsättningar i samhället. När staten till exempel ska köpa mark till infrastrukturbyggen eller naturreservat så beter den sig som om det var frågan om en offentlig upphandling där det stod mellan medborgarnas intressen å ena sidan och privata vinster å andra sidan. Men det gör det inte. De som drabbas är lika mycket medborgare. Ofta inte några särskilt privilegierade sådana. Det står mellan medborgarnas intresse av att få så mycket som möjligt för så lite som möjligt och enskilda medborgare som har haft oturen att drabbas. Nästa gång kan det bli man själv.

Hade inte staten kunnat minska konflikterna ytterst västenligt om den inte var så snål å majoritetens vägnar? Om fåruppfödare hade fått kompensation för hela kostnaden att sätta upp vargstängsel kring betena, även innan halva flocken har blivit riven? Om skogsägare hade fått betalt för att ha skött sin skog så bra att den duger till naturreservat, och inte bara ett fiktivt marknadspris. Hade man velat sälja skogen till marknadspris så hade man väl redan sålt den. I Maciej Zarembas senaste artikel om skogen står det om en skogsägare som av ren princip vill förstöra en vacker fjällnära skog eftersom staten har kränkt hans äganderätt på ett ytterst otrevligt sätt genom att expropriera en annan del av hans mark som naturreservat. På något absurt sätt förstår jag honom, även om jag inte gillar de medel som han tar till. Skog som duger till naturreservat har antagligen skötts med omsorg. Att få den exproprierad är inget vidare tack för lång och trogen tjänst i naturvärdenas intresse.

Men kanske är det så majoriteten av medborgarna vill ha det. Kanske är det så en effektiv stat gör, förtrycker minoriteter på majoritetens uppdrag. Kanske mår majoriteten bara bättre av att få känna på lite motsättningar som visar vem som bestämmer.

De som inte ser

Under ganska lång tid arbetade jag på uppdrag för ett stort skogsföretag. Stora Enso, faktiskt. Min uppgift var att sammanfatta alla tidningsartiklar som nämnde Stora Enso, Bergvik Skog och så vidare på något slags försök till affärsengelska. Dessa artiklar hamnade sedan i en rapport som skickades till Stora Ensos huvudkontor varje dag. (Är det någon som bevakar bloggar för deras räkning så kommer de att få sammanfatta det jag skriver nu på utrikiska och skicka till Stora Ensos huvudkontor). Syftet? Att Stora Enso skulle kunna fortsätta lura i allmänheten att de bryr sig om miljön och investerarna att det är ett företag med framtiden för sig.

Under arbetets gång så lärde jag mig förstås en del om skogsindustrin. Och om människors inställning till skogen. Det som förvånade mig mest var hur lite folk verkade bry sig om skogen som sådan. Å ena sidan var det skogsbolagen som såg potentiell pappersmassa i allt. Å andra sidan miljömuppar som pratade om antalet hackspättar och hur stor andel av skogen som var formellt skyddad. Siffror, siffror, siffror. Som om den enda som någonsin såg skogen var föraren till skördaren och miljömuppen som kanske någon gång gick ut i skogen för att leta hackspettar. Allts om folk brydde sig om verkade kunna kvantifieras från ett skrivbord var som helst. Både på förgörarsidan och bevararsidan.

Över huvud taget verkade svenska miljöorganisationer inte så hemskt intresserade av den svenska skogen. De var minst lika intresserade av den brasilianska skogen. Brasilianska aktivisters motstånd mot eukalyptusplantager fick i jämförelse relativt stort utrymme, speciellt i vänstermedia. En organisation bjöd in en brasiliansk aktivist till att tala om den ”gröna öken” som eukalyptusplantagerna utgjorde. Här hemma var vänstern och tidningarna överlag var mer intresserade av arbetstillfällena. En stor del av rapporteringen handlade om hur Stora Enso gjorde sig av med folk och stängde hela fabriker. Ofta beklagade både facket och företaget de höga virkespriserna. Det fick mig att undra över om de inte borde oroa sig mer över arbeten i ett fattigt land som Brasilien som trots allt till stora delar består av urskog och mer över naturen i ett rikt land som till stora delar består av granåker. Men det verkade inte så. Naturen tycks vara mer av en abstraktion än en realitet för de flesta människor. Ju längre bort, desto verkligare. Naturen är något man tänker på i form av termer och siffror (si och så mycket regnskog avverkas varje minut), inte något man ser framför sig i form av bilder.

Jag tror att det är så för de flesta människor. Det finns en stor minoritet av främst landskapsbor som faktiskt ser landskapet i egenskap av landskap. Men både industrin och miljörörelsen domineras av dem som inte ser. De vill alla använda landsbygden till ett eller annat syfte. Industrin vill exploatera den, miljörörelsen vill kunna konstatera att de har fyllt den med så många djurarter som möjligt. Vindkraftverk kan man också ställa där, tycker miljörörelsen, det ger en annan sorts fina siffror. Eftersom ingen etablerad organisation talar för oss som ser så har jag hittills sett det som en hopplös kamp att vinna. Men när en inflytelserik journalist nu har visat sig tillhöra dem som ser, kanske det finns lite hopp om att kunna övertyga dem som inte ser om att det vi ser är verkligt, trots att det inte kan malas ner i siffror. Inte för att vi som ser landskapet skulle vara bättre än de som inte ser det, utan för att förmå de senare att inse att det är verkligt för oss, kan bli verkligt för kommande generationer och är verkligt för många turister och besökare. Även om folk inte ser det, bör de veta att det finns. Maciej Zaremba har gjort en mycket stor insats för detta.

Länk till fjärde delen av Maciej Zarembas artikelserie om skogen. Ytterst läsvärd artikel.

Jag är uppvuxen i denna typ av landskap, men såg det egentligen inte förrän  jag hade lämnat det i flera år för olika storstäder.

Lagen kräver granåkrar - och vad mer som vi inte vet något om?

För alla med minsta lilla intresse av skogen kan jag rekommendera Maciej Zarembas artikel om skogspolitiken. Precis, precis det är det som grannbonden brukar säga (han gillar inte heller kalhyggen, vilket jag förstås är tacksam för): Det är pappersindustrin och fackföreningarna som styr Sveriges skogspolitik. Skogsägarna tvingas göra vad som anses gynna dessa på kort sikt.

Men det finns andra faktorer också. En stark lobbygrupp som inte riktigt tittades närmare på i artikeln är jägarna. Jägarna i artikeln gillade fin natur och det finns förstås fler som dem. Men det betyder inte att alla jägare har detta fokus. Att jägare tenderar att sätta upp sina jakttorn på kalhyggen tyder tvärtom på att de inte tycker så illa hemskt illa om dem generellt sett. Jägarnas främsta fråga, vid sidan av att slippa få sina hundar dödade av vargar, brukar vara att det ska finnas många djur för dem att jaga. Och gärna många sorters djur. Gärna stora djur. Hur påverkar det skogsbruket? Rådjur, älgar och hjortar äter betydligt hellre skott, toppar och bark på tall och lövträd än på gran. Så ju fler betande djur som skogsägarna tvingas hysa på sina marker, desto större incitament att odla granåkrar. Lantbrukare som vill odla något annat än jämnhög gran står således i motsättning till grupper vars intressen råkar få samma resultat i praktiken. 

Varför blir denna idiotiska lagstiftning aldrig en politisk fråga? För de flesta frågor blir aldrig politiska frågor. En fråga måste både beröra tillräckligt många och gå att tala om i tillräckligt förenklade termer för att kunna bli politisk. Och i alla frågor som inte blir politiska är vi utlämnade till olika tjänstemäns godtycke. Tjänstemän som är fria att låta sig påverkas av vem de vill av orsaker som vi inte vet något om. När det nu är så här illa på områden som man råkar veta något om, hur är det då på alla områden som man inte vet något om? Antagligen lika illa.

PS. En länk om viltets inverkan på skogens sammansättning

PS 2. Nu har jag skrivit brev till jordbruksministern också. Gör det ni också. Spelar nog ingen större roll vad man skriver, det viktiga är att man får regeringen att fatta att de får ta och göra något åt lagar som gynnas massaindustrin på böndernas bekostnad. Finns ett kontaktformulär på regeringens hemsida, här.

Utanför Panopticon

Fockan sa det. Institutioner i vårt samhälle är byggda enligt principen bakom Panopticion (Wikipedia). Känslan av att alltid kunna vara sedda får oss att bete oss som vi tror förväntas. Det får oss att internalisera ett samhälleligt rekommenderat sätt att vara i våra personligheter till den grad att det inte finns någon egentlig åtskillnad däremellan.

Så om vi i stället börjar från andra hållet och frågar: Finns det någon plats i vårt samhälle som ligger utanför Panopticon? Ingen geografisk plats, tror jag. Nästan överallt kan vi någon gång vara sedda. Kanske inte direkt av en representant för samhället i stort, men av en familjemedlem som har vissa länkar både till en själv och samhället.

Däremot så finns det aktiviteter som utförs utanför Panopticon och måste utföras utanför Panopticon. Det gäller i stort sett alla tekniska uppgifter. Det sämsta sättet att slå in en spik är att tänka ”hur se jag ut medan jag spikar?”. Flyttar man sin blick utanför sig själv kan man inte koncentrera sig på spiken. Kan man inte ta sig utanför Panopticon kan man inte fokusera på sitt objekt. Så skaffar man sig ett tillräckligt komplicerat praktiskt objekt att fokusera på så för det en ut från Panopticon under den tid som man arbetar med det. Och omvänt kan de som inte kan ta sig ut från Panopticon inte utföra alltför koncentrationskrävande praktiska uppgifter.

Panopticon är främst ett kvinnofängelse. Eller, rättare sagt, dess avdelning för kvinnor är betydligt snålare med permissioner än avdelningen för män. Kvinnor lär sig att alltid anta en potentiell åskådare, även om de är ensamma. Varför annars dessa påståenden om att de målar ansiktet och rakar benen för sin egen skull? Ja, för de känner sig sedda även när de är ensamma, och känner man sig sedd känner man sig obekväm om man inte kan kontrollera hur man framstår. Och eftersom kvinnor alltid är sedda så kan de inte fokusera tillräckligt på en spik för att inte slå den snett. Inte om de inte lyckas ta sig förbi de betydligt mer krävande barriärer för utträde som Panopticons kvinnoavdelning har satt upp.

Antikultur

Det har pratats om mångkultur ganska länge. Utifrån idén att alla kulturer är lika bra så ska alla tillåtas behålla sin egen särart i ett pluralistiskt samhälle. Det huvudsakliga motståndet mot denna idé säger att alla kulturer inte alls är lika bra. Främmande kulturer riskerar att försämra vårt samhälle, som ju faktiskt är ganska bra jämfört med mycket annat. Därför ska vi hållas oss till den kultur som är vår från början, menar de.

Det som kan betecknas som svensk kultur i form av midsommarfirande och skolavslutning i kyrkan och social försiktighet och jag vet inte vad är till absolut större delen harmlöst. Så ett samhälle som premierar den svenska kulturen före andra möjliga skulle just bli harmlöst. Men det harmlösa beror just på att vi inte tar vår kultur på något större allvar. Sen århundraden tillbaka har kultur i västerlandet ersatts av förnuft. Inte helt och hållet, men till så stor del att kultur mest symboliserar triviala saker. Allt som inte är trivialt strävar vi efter att inte bestämma utifrån tradition, utan utifrån förnuftiga överväganden om vad som är det bästa alternativet. Kanske väljer vi inte alltid rätt, men vi försöker välja medvetet.

Allt som är viktigt bör styras av förnuft. Det som inte kan styras av förnuft tenderar att vara mer eller mindre godtyckligt, som resterna av den svenska kulturen till exempel. Om något enbart är kulturellt betingat kan vi inte rationellt förklara eller försvara varför det är som det är. Det är bara som historien råkade forma det på ett visst sätt. Försvarar vi det kulturellt betingade, försvarar vi det godtyckliga.

Mångkultur innebär att alla håller på sin form av godtycke. Enhetlig kultur, som Sverigedemokraterna och kompani förespråkar, innebär att en form av godtycke sätts som norm framför andra typer av godtycke. Antikultur innebär att alla ser alla former av godtycke som just godtyckliga och kompromissar efter bästa förmåga. Jag tycker att det sistnämnda låter som det vettigaste alternativet och jag försöker leva efter det själv. Kan man förnuftsmässigt försvara luciafirande med att barnen tycket att det är roligt utan att det gör någon synbar skada så kan vi fortsätta fira lucia. Annars inte. Folkdräkt kan vara hur mycket svensk kultur som helst, men den är dyr, ful och har ingen social plats, så den åker ut. Är en präst verkligen den bäst lämpade att hälsa barnen god sommar på skolavslutningen? Tveksamt. Och så vidare.

Min mest kostsamma antikulturalistiska insats ligger i hur jag klär mig. Nu kommer jag inte utomlandsifrån, men där på landet där jag bor har vi en liten lokal kultur som säger att kläder bara är till för att skydda mot kyla, sol och skador och skyla vad som inte är socialt relevant. Jag skulle kunna bli en pionjär som manifesterar denna kultur vart jag än kommer. Men varför då? Vilka kläder som är socialt passande är en godtycklig fråga. Likaväl som jag anser att människor inte bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande enheter finns det de som anser att människor visst bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande. Och vem kan säga vem som har rätt? Så i de undantagsfall då jag befinner mig i ett socialt sammanhang med människor som hyser en annan godtycklig uppfattning om kläder än jag, klär jag mig i något jag tror de skulle finna acceptabelt. Varför ställa mig på avstånd från dem i en fråga av godtycklig karaktär?

Allt är som vackrast när man är för långt bort för att egentligen se det

En text om att vindkraft visst kan uppfattas som vacker i Dagens Nyheter. Jag säger inte emot, det finns mycket som är fulare än vindkraftverk sedda lite på håll. Problemet med artikeln är att den förutsätter att det bara finns ett sätt att betrakta ett landskap: Som åskådare. I själva verket finns en klass av åskådare och en klass av människor som lever i och interagerar med landskapet. De som skriver ner vad de ser, och de som alls kunde skriva på 1600-talet, tenderar att tillhöra den förstnämnda kategorin.

När själv jag antar den stadsmässiga distanserade blicken på landskapet så tycker jag inte att vindkraftverk är speciellt störande. När jag däremot kommer nära ett vindkraftverk, så är det inte längre en del av landskapet längre. Det dominerar landskapet och gör det till något helt annat än vad det var, ger det en helt annan funktion och innebörd. Vindkraftverket utgör inte längre en visuell bild som jag kan välja att ge en viss betydelse utifrån mina referensramar utan en stor, mycket stor, och starkt surrande realitet. Så även om man förändrar befolkningens estetiska preferenser till att tycka att vindkraftverk är snygga på lite avstånd genom att ge dem en viss abstrakt kodning i form av ekologi och hållbarhet, så kommer lokala protestgrupper ändå att dyka upp som svampar ur jorden. För på det lokala planet dominerar inte det abstrakta.

Författaren till artikeln nämner att energiskogsordlingar väcker starka känslor. Det har jag aldrig hört talas om. Vem tycker att pil, som grönskar tidigast av nästan alla träd och buskar och tappar bladen senast, skulle vara fult? Inte heller har jag mycket talas om att den granåker som en stor del av Sverige är täckt av skulle väcka några starkare känslor. Att industriskogen dominerar landskapet har jag fått konstatera själv, genom att se mig omkring. Däremot har jag hört talas en del om svenska skogsbolags eucalyptusplantager och den ”gröna öken” som sådant ensidigt skogsbruk resulterar i. Den svenska skogen, eller bristen på verklig skog, är så nära att man inte ser den. Man ser bara notiser om priserna på massaved, något hotad hackspett, miljövänligare kalhyggen, rådjurstammens inverkan på tillväxten. Den svenska skogen är bara praktisk på olika sätt för svenskarna, den representerar inte en enhetlig idé. Men ju längre bort från naturen man kommer, desto mer betydelsefull framstår den som, även på det estetiska planet. Ju längre bort objektet för våra blickar befinner sig, desto mindre beror vår bild av det på verkligheten och desto mer beror den på våra föreställningar. Vindkraft som regnskog. Och ju mer identiskt med våra föreställningar något är, desto vackrare är det. 

The South Butt

Humor är att relativisera våra uppfattningar och begrepp. Humorn hittar de inre motsättningarna i olika system och överdriver dem till den grad att vi ser det relativa i dem. Humorn låter ingenting vara helt och absolut. Den drar skoningslöst fram det absurda, motsägelsefulla och överdrivna i allt. Det är därför som humor passar så dåligt ihop med allt vars betydelse vi faktiskt vill upprätthålla. Unga vackra kvinnor, till exempel. De är betydelsebärande enheter. Skojar de så relativiserar de sin betydelse. Alltså ska de helst upprätthålla ett ganska stelt, nästan lite dött ansiktsuttryck för att inte avslöja något relativt och föränderligt i sin uppenbarelse. En kvinna som är vacker och rolig på samma gång är nästan en självmotsägelse. Man kan inte vara betydelsebärande och relativisera betydelser på samma gång. Åtminstone inte om man kommer i närheten av att relativisera sin egen betydelse.

Det samma gäller för märkesvaror. En väska från Louis Vuitton köper man för att man verkligen hatar att köpa ny väska. Man köper en väska av riktigt bra kvalitet så att man slipper gå in i en väskaffär igen på tio år. Eller? Nej, man köper den för att den betyder något. Det har kostat ganska mycket reklampengar att ge den en sådan betydelse. Därmed får inte heller reklamberoende märkesvarors betydelse relativiseras genom humor. Bara genom att skoja lite kan man få stora summor pengar som har investerats i varumärket att gå om intet.

Ett sånt hot som jag just läste om är The South Butt, ett klädmärke startat av en sextonåring år 2007. Klädmärket The North Face gjorde sitt bästa för att kväsa parodin på sitt varumärke, och verkar ha lyckats genom att betala en okänd summa med pengar (om jag tolkar Wikipedia rätt). Ett rätt fyndigt sätt att dra ner ett märke på jorden. Vart man än vänder sig har man ändan bak, liksom. Känner man till frasen The South Butt får The North Face för alltid en mindre bildlig och mer kroppslig betydelse. Vilket är rätt passande, det är ju ändå kläder det handlar om. 

Alla klädmärken vill hävda att de säljer mer än fodral för våra kroppar. Även det numera nedlagda The South Butt. Genom att köpa deras egentligen också relativt dyra kläder kunde man visa att man hade humor. Det enda vi kan göra för att på lång sikt bevisa att kläder inte är mer än så är att våga vara fula. Utan betydelse. Inpackade i format tyg, som inte betyder mer än just den funktion det har. Då har vi inte bara relativiserat den betydelse klädföretagen vill lägga i sina formade tygbitar, utan avskaffat systemet är det vi tar på oss förväntas betyda något. Men det fungerar kanske mest på landet.

Bullerfri vindkraft

Äntligen en god nyhet. Kan bullersnurrorna sluta vara bullersnurror så är ett väsentligt problem löst. Visst, de syns fortfarande, men det är mer hanterbart. Speciellt om tillverkarna kan hitta något alternativ till det röda, ständigt blinkande ljuset också. Det borde gå att ordna, om viljan finns. En radiosändare med en viss räckvidd som kommunicerar med flygplan som närmar sig, eller nåt? Hoppas nu att elpriset förblir relativt lågt ett tag till så att de hinner utveckla den här modellen innan de har hunnit fylla hela Sverige med den bullriga sortens vindkraftverk. Och att politikerna inte höjer subventionerna. Att fylla stora delar av det här landet med enerverande buller är verkligen inte smart, hur många utespan vi än kan värma med elektriciteten vi får.

Aborter och vargar - en fråga om makt

Politiken är en fortsättning på kriget med andra medel. Vem var det som sa det? I vilket fall som helst är det sant. Politiken går ut på att fördela makt i enlighet med befolkningens krigförande förmåga. Helst ska maktfördelningen vara så exakt att det blir onödigt att starta ett inbördeskrig, eftersom resultatet ändå hade blivit detsamma efter ett sådant krig. I moderna samhällen är den krigiska makten ganska jämnt spridd. Vi befinner oss utspridda på arbetsplatser där alla kan sabotera lite lagom på sitt håll. Moderna vapen gör fysisk styrka ganska irrelevant. För att göra demokratin mer exakt har den kompletterats med demonstrationsrätten och strejkrätten. Organiserade minoriteter har större makt att föra krig än oorganiserade grupper. Därför försvaras deras rätt att påverka utöver sitt faktiskt antal i form av demonstrationsrätten. Arbetare inom kapitalintensiva industrier har större krigisk makt än arbetare som inte hanterar kapital. Därmed försvaras och regleras strejkrätten, så att hamnarbetare och industriarbetare kan demonstrera sin makt under organiserade former.

Ibland blir den politiska makten och den faktiska makten ojämnt fördelad. Abortfrågan är ett sådant exempel. Även om samhället förbjuder abort, kan det inte göra något åt att den som befinner sig närmast ett oönskat foster är den som har störst makt över det, som en artikel dagens datum till ära rapporterar om. Så illegala aborter blir vanliga och aborter fortsätter att vara ett latent konfliktområde hur länge man än förbjuder dem. Ofrivilligt gravida kommer att veta att de kan göra abort, vad samhället än säger, och de kommer att fortsätta att göra det. Så även om man är emot aborter av moraliska skäl, så finns det ändå anledning att göra dem lagliga eftersom allt annat leder till en konstant, underliggande konflikt i samhället. Och till en massa sjukdom och lidande, förstås.

Samma sak gäller i vargfrågan, som Dagens Nyheter rapporterar om igår. De som lever med vargar runt husknuten och ett jaktvapen i skåpet har större faktiskt makt över vargfrågan än storstadsborna. Känner man denna faktiska makt blir det svårt att riktigt resignera för övermakten. Å ena sidan ligger makten i Stockholm, å andra sidan ligger den precis där människa och varg möts. Och så länge som uppfattningarna skiljer sig mellan den politiska makten och den faktiska makten, kommer de med den faktiska makten aldrig att resignera fullt ut. De kommer att påminna sig själva om vad de anser för att förbereda sig för den situation när deras makt kan komma att vara större än statsmakten i Stockholm. När en fåruppfödare står öga mot öga med en varg gör hen bäst i att veta vad hen anser. (På tal om vargar så är den politiska retoriken kring dem lite underlig. Samerna ska slippa vargar eftersom de är ursprungsbefolkning, trots att de befolkar den minst bebodda delen av landet. Men vem är inte ursprungsbefolkning? Jag föreslog för grannbonden, som har både kor och hästar, att bönder borde gå samman och kalla sig för södra Sveriges ursprungsbefolkning. De utgör nästan samtliga ättlingar till germanerna som har bott här sen urminnes tider och de gör det mest ursprungliga man kan göra, det vill säga brukar jorden och skogen och föder upp djur . Bonden sa att jag kan glömma den idén. Och det kan jag väl, i väntan på bättre tider.)

Bakgrund för tankar

I moderna, tätbebyggda områden bär allt man ser spår av mänskligt arbete. Av mänskliga beslut, av mänskliga åsikter, av mänskliga ideologier. Husen är byggda för att ge ett visst intryck. Eller ser man att de är de uppslängda utan någon större eftertanke, eftersom de som skulle bo där ändå inte räknades. Löpsedlar tävlar om att fånga ens uppmärksamhet, i skuggan av reklamplakat som inte skyr några medel i detta syfte. Människorna har klätt sig och målat sig för att kommunicera ett budskap till alla som ser. Allt och alla man ser har något att säga en, med mer eller mindre aggressiva metoder. Varenda minut ägnar man sig åt att ta in budskap från omgivningen. När någon pratar är det svårt att inte svara. Ännu svårare att inte höra och fundera på vad man skulle kunna tänkas svara. Så man är hela tiden involverad i en slags tyst konversation med omgivningen. Därmed blir utrymmet man har till egna tankar begränsat. Det är inte det att man inte kan tänka, men man avbryts ständigt av en eller annan frågeställning från den ständigt talande omgivningen. Gång på gång blir man påmind om i vilken tid och på vilken plats man befinner sig och vilka tankar som hör till denna tid och denna plats. Det är därför som den seglivade idén att man tänker bättre på landsbygden stämmer. För den talar inte på samma aggressiva sätt. Naturen är idealisk att vila ögonen på när man tänker, för den försöker inte säga någonting. Den är en helt ointellektuell bakgrund som tillåter vilka tankar som helst.

Träd säger inget. De är bara snygga.

Om vindkraft

Den vanligaste anledningen till att vara för vindkraft är med stor sannolikhet att man bor i en stad och aldrig kommer att störas av vindkraftverkens utseende eller ljud eftersom de kommer att placeras utom synhåll för en själv. En annan anledning att vara för vindkraft är att man äger mark på landsbygden och alltså skulle kunna tjäna pengar på vindkraft. Och den främsta anledningen att verkligen vara mot vindkraft är antagligen att man bor på landsbygden men inte äger mark. Det vill säga att man löper risk att störas av vindkraftverk utan att ha möjlighet att tjäna pengar på dem.

Folk som bor i städer förstår antagligen inte varför folk på landsbygden klagar så mycket på vindkraften. Landskapet är ju i stort sett detsamma även med en gråvit snurra med röda blinkande lampor där. Och vindkraftverk låter betydligt mindre än mycket annat. Någon hävdade att 500 meter ifrån ett vindkraftverk låter det inte mer än ett kylskåp (när min syster flyttade in i en etta och klagade på att kylskåpet lät hela tiden så tröstade jag henne följaktligen med att det inte lät mycket värre än ett vindkraftverk). Stadsborna har säkert rätt. Det låter mycket i en stad. Inte så att man får ont i öronen, men det är aldrig riktigt tyst. Och de flesta stadsbor, den majoritet som inte bor i vykortlika stadskärnor, kan bara drömma om att bo i en omgivning med bara vackra saker. I tätbebyggda områden har omgivningen behövt anpassas efter så mycket mer än de mänskliga sinnena.

Landsbygden behöver däremot inte anpassas så mycket efter de mänskliga sinnena. Åtminstone på sina ställen så är den vacker i sig själv. Och hälsosam och avstressande. Vilket innebär att landsbygdsbor kan tycka att de har det bra även om de konsumerar mindre än stadsbor. Stadsbor klagar inte över några 40 decibel, för de har vant sig att hantera en suboptimal livsmiljö genom konsumtion. De åker på semester för att koppla av. De äger ett sommarhus för att komma bort ifrån staden (hur många landsbygdsbor äger en liten lägenhet i en stad för att komma bort ifrån landsbygden på helgerna?). De behöver unna sig lite vardagslyx för att de jobbar så hårt. De behöver förnya sina hem. Kanske ett utespa som värms med el året om? Givetvis generaliserar jag en hel del. Det finns stadsbor med andra intressen än konsumtion. Det finns gott om landsbygdsbor som inte kan komma på något bättre att göra än att byta ut köket (furu är så 90-tal) för hundratusen spänn. Men jag tror att det är ganska svårt att vara antikonsumtionist i staden utan att känna sig fattig. I en stad har man mycket lite makt över sin fysiska omgivning annat än genom konsumtion. I en stad finns mycket lite att ägna sig åt förutom att konsumera varor och tjänster. På landsbygden kan man däremot plocka bär, måla hus med rödfärg, odla mat och prydnadsväxter, bygga skjul, hugga ved och så vidare. Det är inte många som väljer denna typ av livsstil. Antagligen skulle den inte passa alla. Men jag tror att betydligt fler än nu skulle kunna vara beredda att anta en mer resurssnål livsstil i utbyte mot landsbygdens lugn, skönhet och självbestämmande, om det blev ett socialt accepterat alternativ.

Några vindkraftverk kanske inte gör någon avgörande skillnad för de flesta. Men de är ett steg i fel riktning. Det blir lite fulare och bullrigare. Det vill säga lite otrevligare att vara ute och odla grönsaker eller hugga ved. Så relativt sett blir det lite trevligare att sitta inne och bläddra i postorderkataloger och drömma sig bort. Lite trevligare att vara på jobbet och tjäna mycket pengar så att man kan åka till Thailand eller köpa ett nytt bubbelbadkar än att vara i trädgården och gräva. Planerna för utbyggnad av den landbaserade vindkraften är ett bevis för att de styrande (och antagligen många fler) inte kan se något alternativ till en utveckling där alla lever i en lite halvkass miljö och konsumerar energikrävande varor och tjänster som kompensation. Om Sverige fylls av vindkraftverk, kommer möjligheten att inte konsumera annat än det nödvändigaste, vackra landskapsvyer och tystnad bli än mindre än vad den redan är.

Länk till DN: http://www.dn.se/ekonomi/farre-vindkraftverk-ska-stoppas