Homo sacer uppdaterad

Jag har tidigare gnällt lite på Giorgio Agamben på grund av hans del i den alarmistiska tanketradition som urvattnar alla begrepp. Men medan jag slöläste en kristen bok om bioetik ( Bioetics - A Primer for Christians av Gilberg Meilaender) kom jag ändå att tänka på Agambens tolkning av homo sacer-begreppet. Meilaender skriver uttryckligen att det finns vissa människor vi måste undvika att hjälpa trots att vi kan: Barnlösa par, ofrivilligt gravida, par som önskar sig ett friskt barn hellre än ett sjukt barn och sjuka personer som önskar att dö. Med andra ord så kräver den kristna moralen betydligt större uppoffringar av viss personer än andra. Den kräver, som författaren flera gånger påpekar, att vi upphäver vårt normala individualitetsperspektiv.

Vad innebär det att upphäva individualitetsperspektivet? I ett samhälle som vårt, där det sociala kontraktet är skrivet individer emellan, innebär det att samhällskontraktet upphävs. För dagen civila samhälle bygger på relationer mellan individer. Men på vissa områden upphävs denna mellan-individualitet till förmån för något annat. Och eftersom detta andra bara gäller mindre delar av tillvaron, där de flesta, i synnerhet friska män, inte har något att göra, innebär det ett samhälleligt undantagstillstånd. Allt som beskrivs som heligt står utanför vårt i grunden profana nuvarande samhälle. Medan det under Romarriket var den som hade brutit en ed med gudarna som var utanför, så är det i vårt samhälle tvärtom de som på något sätt står i förbindelse med det gudomliga som är utstötta. Så i nutiden är det allt etiskt, heligt, annanvärldsligt och överjordiskt som skapar homo sacer. Här, mitt bland oss. Personer som förvissas till den heliga sfären står utanför det skydd som vårt sekulära samhälle normalt sett erbjuder. I stort sett vad som helst kan krävas av dem, eftersom deras åtaganden inte längre begränsas av samhällskontraktet. Precis som Romarrikets homo sacer kan de inte offras, eftersom de redan har offrats en gång, från det normala samhället till det obestämbart heliga. 

Vem är då denna moderna homo sacer? För det första en fertil kvinna. Det är svårt att beskriva abort som något annat än moraliskt tveksamt, om inte annat eftersom det inte finns någon absolut gräns mellan livet och icke-livet. Men att undvika att hjälpa en medborgare i en besvärlig situation trots att man kan, inte med hänvisning till en annan nu existerande medborgare utan med hänvisning till livets abstrakta princip, är att göra om henne från medborgare till homo sacer. Hjälper vi inte henne är det för att hon nu tillhör de abstrakta principerna snarare än det konkreta samhället. Och att neka en lidande medborgare smärtlindring eftersom de rör sig om en förlossning, det vill säga något som är relaterat till det heliga livets princip, är också att reducera henne från medborgare till homo sacer. Enligt samma princip, men något mer komplicerat, att kräva av en familj att de ska göra om sig från en familj till en vårdinstitution för ett gravt handikappat barn och älska det under tiden de gör det, är också att göra om den familjen från en del av samhället till homo sacer. Medan andra arbetar, roar sig och älskar om vartannat så ska de älska, älska och älska livet igenom. Och älskar gör man utanför samhällskontraktet. I stället för att som solidariska samhällsmedborgare hjälpa dem, förväntar vi oss inget mindre än att de ska offra sig heroiskt och leva ett liv uppfyllda av helighet. Åtskilda från oss. Här är en text som beskriver den saken.

Men vad är alternativet till att låta ett fåtal aspekter av tillvaron vara heliga? Nazisterna visade hur det blir om man inkorporerar precis allt i det moderna samhället, om man inte låter några aspekter alls tillhöra en förmodern, mystisk aspekt. Även i Kina jobbar de på den saken. Kanske behöver en liten del av tillvaron undantas från det moderna kontraktet för att barbariet ska hållas på avstånd. Men eftersom sådana undantag utesluter vissa kategorier människor ur samhällsgemenskapen skapar det andra former av barbari: Att stöta ut de mest heliga från samhället är också barbariskt.

Så vad gör ett civiliserat samhälle? Kompromissar mellan medborgartanken och det heliga. Ett samhälle som inte förmår ständigt stå och tveka mellan de två, men med medborgartanken fast förankrad i lagen, kommer att bli barbariskt åt det ena eller andra hållet.

Pretention är ett sätt att vara tillsammans

Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.

På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.

Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.


*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.

En av oss

När Anders Breivik blev känd över hela världen var jag lika intresserad av honom som jag hade varit ointresserad av Taimour Abdulwahab ett halvår tidigare. Och så fort som tragedin hade beklagats på ett anständigt sätt, började anklagelser om rasism och fördomar falla på oss som hyste ett sådant intresse för Breivik utan att hysa motsvarande intresse för Abdulwahab. Men jag tycker fortfarande inte att vi gjorde fel. Hade vi bara avfärdat Breivik som en ospecificerad galning, skulle det betyda att vi inte kände någon samhörighet med honom. Hade vi avfärdat honom som obegriplig, hade vi inte erkänt att han var en av oss. Nu försökte vi i stället utröna exakt vad som kan driva en person som ser ut som oss, har växt upp som oss, talar som oss och dessutom till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som ganska många av oss till att utföra en mycket välregisserad mordisk enmansshow.

Jag skulle gärna vilja förstå Taimour Abdulwahabs och Mohammed Attas och Usama bin Ladins psykiska karaktärsdrag också. Men jag försöker inte särskilt intensivt, eftersom jag vet att jag ändå kommer att misslyckas. Om jag nu inte förstår deras psykiskt friska och normala landsmän och trosfränder särskilt bra, hur ska jag då förstå ovanliga och uppenbart störda individer från denna miljö? Men kanske försöker några som ser ut som dem, har växt upp som dem, talar som dem och till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som dem sig på det. Det vore bra om de gjorde det.

I nationalekonomin använder man ofta termen ceteris paribus, allt annat lika, för att kunna isolera en princip. Och det är just vad det handlar om här. Det enda som skiljer Anders Breivik från diverse ganska vanliga personer som man kan läsa små texter av på Flashback är graden av ondska. Alla som hade något som helst intresse av att se en syntes av det vi själva är och ondskan, kunde titta på honom.

Ensamhet och ångest

När jag tillbringade två dagar i ensamhet blev jag alltmer obeslutsam. Eftersom jag inte hade med någon annan människa att göra, så kunde jag göra precis vad som föll mig in. Cyklade jag till brevlådan för att hämta posten, kunde jag lika gärna cykla till sjön sex kilometer bort för att se hur den ser ut på hösten och kanske bekämpa den där ensamhetsinducerade känslan av svaghet. Vad var det för mening med att bara cykla iväg sådär? Ingen alls. Men det var ju ingen mening med att jag cyklade tillbaka hem direkt heller. Jag skulle kunna ha tagit en kniv och skurit mig själv också. Vad hade det varit för mening med det? Ingen alls. Men det hade ju inte varit någon större mening att jag inte gjorde det heller. Det var ju inget annat jag skulle göra, som stod i konflikt med att skära mig med en kniv. (Nej, jag gjorde det inte och det rekommenderas inte heller, men ni fattar kanske resonemanget om hur bristen på yttre mening kan få en att tappa perspektivet på vad som är meningsfullt att göra.)

Kierkegaard sa det. Sartre sa det: Vi har ångest inför friheten. Sartre syftade då på de stora frågorna (de stora frågor som var aktuella under brinnande världskrig) och sa uttryckligen att han inte kan påstå att man får ångest av att välja mellan två sorters bakelser (sidan 55 i Existentialismen är en humanism).

Varför får man inte det? Kanske för att man inte är ensam bland bakelserna. De stora besluten är det ingen som kan ta åt en, men det vore nästan pinsamt att insistera på att beslutet mellan två bakelser ska vara ens eget fullt ut. När sådana små beslut däremot måste vara ens egna eftersom man inte har några andra människor omkring sig, blir de extremt ångestframkallande. Ångesten de framkallar är bottenlös på ett helt annat sätt än ångesten över stora frågor. Är det något viktigt man funderar på så finns det oftast något att ta fasta på, som säger en varför det är viktigt och hur man bör fundera vidare. Har man däremot ångest över små, obetydliga frågor kan man inte komma till något annat svar än att det är betydelselöst och att ens tillvaro därför är meningslös.

Beror det på att det trots allt ligger någon form av mening i de större frågorna, medan de vardagliga bekymren i sig är meningslösa? Eller beror det på att man aldrig är lika ensam i de stora frågorna eftersom de avhandlas i böcker? I så fall så skulle all känsla av mening kunna bero på ett kollektivt självbedrägeri. Är vi meningssökande varelser placerade i en meningslös värld, som generation efter generation lurar varandra att tillvaron är meningsfull?

Eller så är ångesten över de stora frågorna mindre bottenlös eftersom det trots allt finns någon form av mening i dem. En sådan mening som bara finns är väl vad som brukar kallas för Gud, i bredare bemärkelse. Så panteister kan tolka in en sådan högre mening i varenda kastrull med snabbnudlar. Men för dem som tror på en gud åtskild från världen, som den klassiska kristendomen, bör meningen finnas närmast där allt ställs på sin spets och längst bort i vardagligaste situationerna. Därmed skulle den mindre hopplösa karaktären på ångesten över det verkligt allvarliga kunna bero på att Meningen eller Gud faktiskt vägleder en där. Kanske är det därför som de värsta religiösa asketerna också har varit eremiter. Att vara ensam i kontemplation är ingen större utmaning, eftersom det ligger nära meningen som sådan. Att däremot vara ensam i mer basala aspekter av livet kräver en betydligt större viljestyrka, eftersom det kräver att man konstant upprätthåller medvetenheten om en högre verklighet trots det materiellas dragningskraft ner mot det jordiska. Vi som inte besitter den koncentrationsförmågan behöver i stället vara där och ge varandra order för att hindra att frågan om meningen ställs vid tillfällen då den bara kan besvaras negativt.

Den sociala driften

Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.

Slöjdebatten handlar om sexualmoral

I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

PK-utmaningen: Gilla islam

Politisk korrekthet handlar liksom andra former av fromhet ofta mer om lydnad och enträgenhet än om analytisk förmåga. Och eftersom det ofta är relativt intelligenta människor som att man måste vara politiskt korrekt för att komma någonstans inom det offentliga livet, så bör strängt utövande av politisk korrekthet kunna leda till viss intellektuell överskottsenergi hos denna grupp.

Och det finns ett område där de kan få utlopp för sådana överskottsenergi, och på köpet dessutom framstå som mer politiskt korrekta: Att anta utmaningen ”Gilla islam”. Den är faktiskt något att bita i. I övrigt går ju den politiska korrektheten ut på att mänskligheten inte får delas upp i grupper, att homosex och sex i allmänhet är bra, att kvinnor och män inte bara är lika mycket värda utan även helt utan olikheter och, inte minst, att religion är dåligt: Att hitta misogyna och homofoba drag i kristendomen och att förespråka sekularism i förhållande till denna religion har länge varit en av den politiska korrekthetens perifera uppgifter.

De politiskt korrekta och muslimerna har egentligen betydligt mindre gemensamt än de politiskt korrekta och de kristna, som i vårt land alltmer börjar gå upp i de förra. Men till skillnad från de kristna är muslimerna fiendens fiende. Som invandrare är de fiender till traditionalister, och traditionen är en konkurrent till den politiska korrektheten. På det internationella planet är de fiender till USA, som vänstern sedan länge ogillar. Så att gilla muslimer har blivit en utmaning för PK-ismen. En intellektuell utmaning som ett antal av dem har tagit sig an med stor entusiasm.

Hur lyckas de då med uppgiften att få ihop islam och övriga delar av den politiska korrektheten? De vänder blicken mot den egna gruppens tillkortakommanden: I stället för att säga ”islam är bra” säger man ”vi själva är inte så bra som vi tror”. Och sen så skriver man om hur kvinnoförtryckande och allmänt intoleranta vi själva var för inte alls längesen och antyder att detta tar ifrån oss rätten att döma över några andra. Denna argumentation innehåller den politiska korrekthetens själva essens: Det handlar egentligen inte om hur världen utanför är och inte är. Det handlar om att själv framstå som en from och ödmjuk person. Detta uppnår man genom att vända blicken mot sig själv, med omvärlden enbart som en tacksam förevändning.

Breivik varje dag och vi låter det hända

I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.

Sökandet efter renhet

Idag började, och slutade, jag läsa Undantagstillståndet av Giogio Agamben. Agamben verkar egentligen vara en ganska sympatisk tänkare, men Undantagstillståndet framstår inte som någon vidare bra bok. Som titeln antyder bygger den på idén att det nuvarande samhället befinner sig i ett mer eller mindre konstant undantagstillstånd. Som om inte alla samhällsordningar var en tunn fernissa av civilisation ovanpå (nästan) allas krig mot alla? Vad jag inte förstår är varför man förväntas ta avstånd från denna fernissa av civilisation bara för att den visar sig vara operfekt och ibland motsägelsefull. Nej, vi vet inte vad vi ska göra med krigsfångar i ett krig som inte förväntas ta slut och därför har tveksamma institutioner som fängelset på Guantanamobasen skapats. Underkänner detta hela vår civilisation? Nej, det visar bara att den inte har svar på riktigt alla problem. Vilket inte någon civilisation någonstans någon gång har haft.

Vad Agamben verkar kritisera är bristen på renhet i juridikens principer. I detta sökande efter renhet är han inte ensam. I båda det intellektuella livet och det verkliga livet finns ett utbrett sökande efter renhet. Den politiska korrektheten är ett ivrigt sökande efter renhet: Inte någon gång, inte någon stans inom vårt lands gränser ska något ske som kan störa vår bild av oss själva som verkligt goda människor, kosta vad det vill. De som protesterar behandlas som orena. På föräldraforum på internet berättar mängder av småbarnsföräldrar om sin strävan att visa sitt barn gränslös kärlek genom att till exempel bära barnet konstant under ett år. Föräldrar som på ett eller annat sätt gör avsteg från de principer om det oantastliga föräldraskapet som entusiasterna har satt upp döms hårt av den virtuella mobben. Det finns folk som försöker uppnå absolut renhet genom att äta rätt, antingen genom att bli veganer av etiska skäl eller genom att följa en eller annan diet av hälsoskäl.

I själva verket tror jag att dessa renhetssträvanden gör oss opragmatiska. Ingen tycks ha lyckats skapa ett fullständigt logiskt sammanhängande och helt oantastligt samhällssystem, föräldraskap, ätande eller något annat hittills. Varför skulle då vi göra det? Vår värld tycks vara full av olösliga motsättningar, men vi kan hantera dem på ett sämre eller bättre sätt. Kanske kunde kristendomen eller någon annan valfri religion vara ett föredöme här. Ser man det jordiska som ett medel blir det naturligt att göra sitt absolut bästa av det, utan att kräva att det ska vara absolut perfekt för att alls vara värt något. Paradoxalt nog skulle religionen kunna hjälpa oss att agera på ett verkligt pragmatiskt sätt i världen.

Religion och PKism

Jag läser just nu en självbiografi som heter Kallad till tystnad, skriven av den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton, som levde mellan 1915 och 1968. Han levde först ett utsvävande liv, men omvändes till katolik när han var några och tjugo. Det mest slående i boken är ett kapitel om en period då han planerade att gå i kloster och satt i sin lilla lägenhet och funderade på hur han skulle göra sig av med allt han ägde, om han nu hade ägt något. Då ringde det på dörren och en för honom okänd man stod utanför och förde ett invecklat resonemang som Thomas förstod gick ut på att han behövde pengar till att resa hem dit han bodde. Thomas fick då ingivelsen att mannen kunde vara en utsänd ängel och det hela slutade med att han gav bort två tredjedelar av sitt likvida kapital, vilket i och för sig inte var särskilt mycket.

Thomas minnen av händelsen fokuserar inte på den tiggande mannen, vem han var och vad Thomas pengar kan ha gjort för nytta för honom. Han fokuserar nästan uteslutande på sin egen vilja att ge bort dem. Att han var beredd att ge bort sina pengar till vem som helst som råkade komma i hans väg var viktigare än var pengarna hamnade. Tvärtom så tycks Thomas likgiltighet inför pengarnas fortsatta öde varit ett bevis för hans begynnande fromhet. Att känna ägande och vilja kontrollera är ur den religiösa fromhetens perspektiv fel. Frivillig självutplåning är däremot rätt.

Jag tror att Thomas Merton i denna berättelse fångade upp en grundläggande motsättning i all välgörenhet. Välgörenheten syftar både till att välgörarna ska bevisa sin frigjordhet från ägandebegär och att göra så mycket nytta som möjligt hos mottagarna. Det finns en uppenbar motsättning mellan dessa två syften. Att följa upp var pengarna hamnar och vilken effekt de får är trots allt tecken på en slags ägandebegär. Att med någon form av social ingenjörskonst försöka bygga upp ett bättre samhälle för de behövande är en utvidgning av egot snarare än en utplåning av det. Vill man styra vad som händer med pengarna man ger har man inte släppt taget från dem. Då är man inte fri från girighet. Så fort en givare försöker styra vad pengarna ska användas till förvandlas välgörenheten från något nobelt till något mer åt det affärsmässiga hållet. Vilket kan vara en förklaring till att det är Bill Gates, en känd affärsman, som ligger bakom en av de mest affärsmässiga, och effektiva, välgörenhetsorganisationerna.

Inom nationens gränser kommer denna motsättning allra mest upp i dagen när det gäller invandringspolitiken. Liksom den tiggande mannen i Mertons bok så kommer människor hit och bildligen knackar på vår dörr. Även om de inte är de mest hjälpbehövande i hela världen så har de det sämre än vi. Är vi goda människor så gör vi som Thomas och ger bort större delen av vad vi har till dem. Utan att fråga mer om vad de vill, vilka de är och vad de ämnar göra med det vi ger dem. Än mindre utan att fråga om våra resurser skulle kunna användas bättre på något annat sätt. Sådana frågor visar på bristande ödmjukhet. Enligt uppfattningen om alla människors lika värde så har ju inte vi mer rätt till de där resurserna bara för att de har råkat hamna i våra händer. Därmed så har vi egentligen inte heller någon rätt att rationellt styra över hur de kan användas. Det enda rätta vi kan göra är att visa att vi är fromma människor genom att frånsäga oss dem så fort en hjälpbehövande visar sig i vår närhet. Kanske finns det också någon slags spelteoretiskt argument bakom. Om alla var så fromma och gav bort sitt överskott så fort någon som hade mindre, även om det bara var lite mindre, så skulle världen vara en jämlik plats. Ett sånt resonemang bygger inte på rationalitet, utan handlar om en idealistisk kallelse att följa en viss religion, kanske med någon slags hopp att även andra ska hitta till denna religion så att den räddar världen. Många PKister verkar tänka att denna religion är det enda som kan rädda världen. Varenda gång någon underlåter att handla i enlighet med den kommer vi ett steg länge från världens räddning.

Av ovanstående anledning är jag ganska pessimistisk när det gäller möjligheterna att överbrygga klyftan mellan PKister och antiPKister. Vi har helt enkelt olika religioner. Vad de ena tycker att man ska hantera religiöst tycker de andra att man ska hantera rationellt. PKisterna tenderar att behandla antiPKisterna som en slags orena, så som många religioner har behandlat sina motståndare. AntiPKisterna tycker att PKisterna är ena skenheliga jävlar som egentligen inte bryr sig om världens tillstånd, utan bara är ute efter att få känna sig som goda, renläriga människor till vilket pris som helst. 

Eftersom jag personligen lever efter devisen att även frivillig dumhet är en grov synd, så sällar jag mig till antiPKismen på det politiska planet. Inte mindre så beundrar jag Thomas för hans spontant osjälviska handlande. PKismens religiösa rötter saknar inte värde, utan är något vi behöver lika mycket som vi behöver rationaliteten. Men vi skulle behöva en öppen och seriös diskussion om när fromhet respektive rationalitet bör tillämpas.

Manual för askes efterfrågas

En punkt som vår tid inte tar upp är möjligheterna till och meningen med asketiskt leverne och asketiska övningar. Jag har tidigare berört ämnet lätt i föregående inlägg och ett inlägg om Simone Weil. Weils historia var ganska sorglig. Trots att hon levde under första halvan av 1900-talet och därmed borde haft något bättre förutsättningar att ta hand om sin hälsa jämfört med sina föregångare inom den kristna mystiken, dog hon vid 34 års ålder av en blandning av anorexi och tuberkulos. Var hennes asketism alltför måttlös? Var det lättare för tidigare mystiker att vara asketiska på ett mindre destruktivt sätt, eftersom de hade fullt av likasinnade omkring sig som tillsammans hjälptes åt att balansera asketism och självdestruktivitet?

Det skulle kunna vara så. För den som idag kommer i kontakt med askens dragningskraft finns ingen vägledning om hur man ska bete sig. De enda officiella riktlinjerna är att man ska sträva efter att bli lycklig och söka all möjlig njutning så länge man inte skadar andra. Så vill man komma i kontakt med livets mer utmanande sidor måste man söka sig en ursäkt. Sport är en, men idrottsvärlden är anpassad för ett antal människor med vissa fysiska och psykiska egenskaper. Skönhet är en annan. Med ursäkten att man vill se bra ut kan man komma undan med ganska genomgripande asketiska övningar. Men vill man dra den askesen för långt i den riktningen flippar man ut i ätstörningar och liknande. 

Idag finns inget legitimt sätt att vara asketisk för askesens egen skull, vilket gör att man alltid missar målet på något sätt. Vilket målet nu än är. Jag känner att det finns någon form av mening i det och människorna på medeltiden kände att det fanns någon mening i det. Med tanke på tendenserna till försakelse hos allra främst tonåringar tror jag att det finns betydligt fler som känner att en sådan mening finns. Men denna känsla förtrycks hos de flesta när de blir vuxna och talade tillrätta av majoritetskulturen. Kanske skulle en diskussion som tar askesen på allvar och i viss mån godkänner den kunna göra det lättare att leva ut sin asketiska sida på ett mer meningsfullt och mindre destruktivt sätt. Men eftersom askesens idé är så främmande för vår tid vet jag inte ens var en sådan diskussion skulle börja.