PK-utmaningen: Gilla islam

Politisk korrekthet handlar liksom andra former av fromhet ofta mer om lydnad och enträgenhet än om analytisk förmåga. Och eftersom det ofta är relativt intelligenta människor som att man måste vara politiskt korrekt för att komma någonstans inom det offentliga livet, så bör strängt utövande av politisk korrekthet kunna leda till viss intellektuell överskottsenergi hos denna grupp.

Och det finns ett område där de kan få utlopp för sådana överskottsenergi, och på köpet dessutom framstå som mer politiskt korrekta: Att anta utmaningen ”Gilla islam”. Den är faktiskt något att bita i. I övrigt går ju den politiska korrektheten ut på att mänskligheten inte får delas upp i grupper, att homosex och sex i allmänhet är bra, att kvinnor och män inte bara är lika mycket värda utan även helt utan olikheter och, inte minst, att religion är dåligt: Att hitta misogyna och homofoba drag i kristendomen och att förespråka sekularism i förhållande till denna religion har länge varit en av den politiska korrekthetens perifera uppgifter.

De politiskt korrekta och muslimerna har egentligen betydligt mindre gemensamt än de politiskt korrekta och de kristna, som i vårt land alltmer börjar gå upp i de förra. Men till skillnad från de kristna är muslimerna fiendens fiende. Som invandrare är de fiender till traditionalister, och traditionen är en konkurrent till den politiska korrektheten. På det internationella planet är de fiender till USA, som vänstern sedan länge ogillar. Så att gilla muslimer har blivit en utmaning för PK-ismen. En intellektuell utmaning som ett antal av dem har tagit sig an med stor entusiasm.

Hur lyckas de då med uppgiften att få ihop islam och övriga delar av den politiska korrektheten? De vänder blicken mot den egna gruppens tillkortakommanden: I stället för att säga ”islam är bra” säger man ”vi själva är inte så bra som vi tror”. Och sen så skriver man om hur kvinnoförtryckande och allmänt intoleranta vi själva var för inte alls längesen och antyder att detta tar ifrån oss rätten att döma över några andra. Denna argumentation innehåller den politiska korrekthetens själva essens: Det handlar egentligen inte om hur världen utanför är och inte är. Det handlar om att själv framstå som en from och ödmjuk person. Detta uppnår man genom att vända blicken mot sig själv, med omvärlden enbart som en tacksam förevändning.