Kravmärkta erfarenheter

För ett par inlägg sedan berättade jag om mina erfarenheter från en tre månader lång vistelse i Syrien sommaren 2005. Det är ganska sällan som jag pratar med folk jag inte känner mycket väl om vad jag såg, hörde och var med om där. Jag är rädd för att främmande människor ska tycka att det tyder på dåligt omdöme från mina sida att med berått mod åka till en plats där en ensam västerländsk kvinna knappast kan befinna sig utan att bli utsatt för en eller annan form av sexuella övergrepp. Om jag gav mig in i något sådant, dessutom målmedvetet, med två års halvtidsstudier i arabiska som förberedelse, så måste jag väl vara pervers på något sätt? Självdestruktiv? Inte riktigt tillräknelig?

Jag tror inte att det är av medkänsla som dessa tvivel på mitt omdöme dyker upp. Jag tror det är av rädsla för sanningen. Som ung förväntas man upptäcka världen. Men bara de aspekter av världen som går att få in i ett på förhand uppgjort teoretiskt ramverk. Man ska vidga sina perspektiv så att man ser samma sak som andra som har rest till samma platser på samma sätt. Då har man gjort sin pilgrimsfärd och är en fullvärdig medlem av medelklassen. Då kan man prata om världen på samma sätt som dem. Man gör en någorlunda behaglig resa med någorlunda behagliga upptäckter. Man drabbas av precis de insikter som det är klädsamt att drabbas av.

Gör man däremot en utstuderat obehaglig resa blir det ganska uppenbart att man söker något utanför det etablerade. Och sådana specifika erfarenheter finns det inget etablerat sätt att tala om. De kan bara framställas som ren fakticitet utan sammanhang, vilket ger dem en besvärande nakenhet på det sociala planet. Och det är här oanständigheten ligger. Liksom att vi föredrar vårdade och socialiserade kroppar, föredrar vi vårdade och socialiserade erfarenheter.