Det finns ingen kvinnlig sexualitet som inte är undergiven

Det har jag konstaterat efter myckna studier. Men alla dessa bestämda damer som tänder på att dominera män med piskor och stilettklackar och strap-ons? Visst, det är kvinnlig dominans. Men det är något skumt med det. För det tycks vara mer eller mindre underförstått att en dominant kvinna bör dominera i termer av sin kvinnlighet. Gärna förstärkt med fetischistiska attribut som korsetter, höga stövlar, kraftig make-up och så vidare. En klädsel som inte signalerar något annat än underordning i större sociala sammanhang. Varför skulle det annars ses som förnedrande för män att gå omkring på stilettklackar? Det är inte som att det är förnedrande för kvinnor att klä sig i manskläder (det brukar jag göra och det värsta folk säger om det är att jag är ovårdad).

Så för att vara sexuell som kvinna så måste man antingen degradera sig på det sociala området eller på det rent sexuella området. Det är bara att välja. Jag tror att alla kvinnor under en viss ålder belastas av detta på något sätt. Men överbevisa mig gärna. Tills jag har blivit överbevisad kommer jag att tro att möjligheterna att nå ett mer jämställt samhälle är mer eller mindre uttömda innan vi har funnit en väg runt detta. Jag kommer att tro att min dotter kommer att ställas inför mer eller mindre exakt samma problem som jag en gång ställdes inför.

(Det här är en explicitare och mer kortfattad version av detta inlägg).

Den sociala driften

Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.

Slöjdebatten handlar om sexualmoral

I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

Att vara en frigjord kvinna eller att vara frigjord från kvinnligheten

Den kvinnliga frigörelsen har erbjudit två möjligheter för kvinnor: Att ta sig in på männens traditionella områden och att agera fritt inom det specifikt kvinnliga. Tyvärr är de två inte helt enkla att kombinera, eftersom den ena förutsätter okroppslighet medan den andra förutsätter medveten kroppslighet.

De traditionellt manliga områden som kvinnor numera har likvärdigt tillträde till är till sin natur okroppsliga. För förnuftet, vetenskapen, tänkandet, religionen och så vidare spelar det ingen roll hur ens kropp ser ut, inte heller vilket kön den har. På så sätt är det enkelt att frigöra sig från kvinnorollen om man är beredd att frigöra sig från (kvinno)kroppen. Om man däremot vill vara både frigjord och kroppslig kan man inte på samma enkla sätt frigöra sig från sin könsbestämda position, eftersom kroppen till sin natur är könsbestämd. Speciellt är den det på de områden där den är socialt viktig, det vill säga reproduktionen och, i synnerhet, sexualiteten. I det kroppsliga kan man inte frigöra sig från det kvinnliga, utan bara i det kvinnliga.

En feministisk skola förespråkar det ena och en förespråkar det andra.  De är mer eller mindre oförsonliga sinsemellan. Ingen av dem förmår ge kvinnor makt på alla plan i verkligheten. En förnekar oss makt i det kroppsliga genom att uppmuntra oss att ignorera de kroppsliga dimensionerna av tillvaron. En förnekar oss makt i det okroppsliga genom att uppmana oss att anpassa oss efter vad som fungerar i den kroppsliga dimensionen.

Varför kan vi inte ha båda? För en man verkar det inte finnas någon motsättning mellan att ha makt i det sexuella och att ha makt i den okroppsliga dimensionen. Men medan en man kan ha makt i det sexuella genom vad han gör, det vill säga vad han gör någon annan till, har en kvinna det i högre grad i vad hon gör sin egen kropp till. Hur hon är formad, hur hon klär sig, hur hon rör sig, hur hon tittar…I den grad som en kvinna har bestämt sig för att ta makten över dessa faktorer, har hon erkänt sin kroppslighet (medan den sexuelle mannen egentligen bara behöver erkänna någon annans kroppslighet). Och precis i den grad hon medvetet erkänner sin kroppslighet, blir hon malplacerad i den okroppsliga dimensionen.

De flesta löser problemet genom en kompromiss. Skaffar sig lite makt över sin kroppsliga uppenbarelse, och lite makt i det okroppsliga. Ett fåtal blir porrstjärnor, strippor och lyxprostituerade: De får då så stor makt i det sexuella att de kan få män att stirra dumt och betala en halv veckolön för några enkla tricks, men blir så olämpliga i det okroppsliga att det blir pinsamt att alls se dem där. Och ett fåtal satsar allt på det okroppsliga och avsäger sig alla maktanspråk i det sexuella. Hur vi än gör, kommer vi aldrig att ha den lika makt som vi har blivit uppfostrade att kräva.

Sanningen om den rena sexualiteten

I rätt sammanhang är sexualiteten uppbygglig. Fel använd är den katastrofal. Vanligtvis menar man att det är den egentliga sexualiteten som är uppbygglig och god, medan de potentiellt katastrofala användningarna är perversa förvrängningar av den egentliga sexualiteten. Men är det inte i själva verket tvärtom? Det är i sin renare form som sexualiteten blir destruktiv och farlig. Den goda sexualiteten blir god just genom att modifieras av och döljas av externa faktorer.

Den avskalade och ohöljda sexualiteten symboliseras närmast av pornografin: Den utgör en samling visuella och konceptuella allegorier för av mänsklig sexualitet, men bortom de specifika relationer som människor vanligtvis ingår i dessa sammanhang. Och av pornografin att döma går det som blir kvar när man skalar av allt icke-essentiellt i stort sett ut på förnedring och objektifiering i olika former. Det ger en hint om vad den rena sexualiteten egentligen består av.

I verkligheten går det inte att nå sexualiteten i sin rena form. Den är som Platons idévärld, fast lite tvärtom: Den blir inte sämre av blandas upp med övriga delar av verkligheten, utan bättre. I tillräckligt oblandad form är den mer eller mindre outhärdlig. Därmed har vi i vårt samhälle (och i alla andra samhällen) ingått en pakt om att inte låta sexualiteten framträda i sin rena form. I stället måste den bäddas in i ett skyddande täcke av sociala relationer. Det kan röra sig om ett klassiskt parförhållande eller det kan röra sig om individens förhållande till samhället, om att definiera sig själv som man, kvinna och så vidare i förhållande till en större helhet. Det viktiga är att det är en för individen meningsfull social relation. Inom sådana relationer leker man med elden genom att anspela på den rena sexualiteten. Man vet egentligen inte vad den är, och man vill inte fullt ut veta det. Vet man det, har man förstört den gemenskap som går ut på att sträva mot den utan att någonsin ta sig dit. Om man har varit på andra sidan och kan tala om hur den kittlande farlighet som normala människor strävar efter är i verkligheten, platsar man inte i den leken. Speciellt inte om det man har att berätta är att den inte var trevlig, utan fullständigt outhärdlig. Då är man en förrädare.

Förrädarna är alltså dem som har sett hur sexualiteten framträder då den inte modereras av acceptabla sociala relationer. I vårt samhälle innebär det att man har varit involverad i incest eller någon form av sexuellt övergrepp. Vad som saknas vid incest, våldtäkt och så vidare är just ramverk av meningsfulla relationer. Incestuösa relationer är en återvändsgränd på det sociala planet. Så den enda anledningen att trots allt upprätta dem är den rena sexualiteten, som i sig är outhärdlig. Samma sak riskerar att ske vid en våldtäkt. I bästa fall kommer både våldtäktsmannen och hans offer att klara sig från att se något de inte borde se. Han genom att han såg det som en del av en relation och hon klarade av att hålla alla sexuella känslor på avstånd. Men om hon uppfattar situationen som sexuell på minsta sätt, har hon kommit alltför nära den rena sexualiteten. Då har hon i klart ljus sett en sanning som man enligt vår samhällsomspännande pakt bara bör se i filtrerad, inbäddad form. Då är hon utesluten från den pakten, för hon har sett för mycket för att platsa där.

Finns det någon väg tillbaka? Kan den som har känt sanningen om den rena sexualiteten glömma den igen? Kanske om det går tillräckligt lång tid och tillräckligt många försöker övertyga en om att man inte alls har sett den. Men det finns också de som hanterar sitt ovälkomna möte med den rena sexualiteten på motsatt sätt. I stället för att förneka den, konfronterar de den. Eftersom de har känt den är de ändå förstörda. Då kan de känna den igen. Och igen. Och igen. Antingen av uppgivenhet och cynism: Har man ändå känt den kan man ju lika gärna tjäna pengar på den. Eller av en ambition att förstå den: Har man känt sanningen om den rena sexualiteten är det lika bra att känna in den ordentligt, så att man lär sig att hantera den. Är man flera som har känt den kan man alltid skapa en alternativ, bräcklig gemenskap. Under ständiga, milda attacker från det sanningsförnekande majoritetssamhället.

Om kvinnor började tänka rationellt…

…och faktiskt började utvärdera om de ansträngningar som de lägger på att vara kvinnor är värda sitt pris. Skulle de då konstatera att det är värt att ha obekväma underkläder med spets som kliar för att se sexiga ut de fåtaliga minuter om dagen som någon ser dessa underkläder? Skulle de med berått mod hävda att de verkligen vinner tillräckligt mycket på att vara sminkade för att det ska vara värt tjugo minuter om dagen att måla på det och tvätta bort det? Skulle de konstatera att de fördelar de får av att raka av allt hår på hela kroppen är värda vad det kostar i tid och pengar och arrangemang att bli alldeles ”len”? Och skulle de bestämma sig för att det är fullt rimligt att de varje dag, varje timme är påverkade av främmande hormoner för att några gånger i veckan kunna bli knullade utan ytterligare arrangemang, vilket Katrine Kielos skriver om här?

Det vet jag inte, för sådant beteende brukar inte förklaras med rationella skäl. ”Jag gillar att känna mig fräsch” eller ”kondom förstör känslan” är typiska argument. Men hur kan det vara att dessa argument är så starka att ingen rationalitet rår på dem? Kanske för att kvinnan trots allt lever stora delar av sitt liv för mannen. Man kan inte kvantifiera nyttan med att göra sig vacker, för det är en del av en kvinnas själva existensberättigande att vara vacker. Och av samma anledning kan man inte kvantifiera nyttan med att äta p-piller, för det är en del av en kvinnas existensberättigande att vara knullbar. Varje timme, varje minut. Även om det inte är något man gör i praktiken mer än  några minuter varannan dag eller varannan vecka.

Blir du kåt av att skämmas för helt osexiga saker?

Nu tänker jag skriva ett riktigt snuskigt inlägg. Det snuskiga ligger i att jag tänker berätta om mina egna kroppsliga upplevelser och ställa frågan om ni andra också känner likadant. Jag ser inget självändamål i sådan snuskighet, utan jag skriver det här för att jag tror att det kan vara intressant ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Alla varnade?

Det händer ganska sällan att jag skäms riktigt mycket över något. Men det har hänt. Jag kan av ren klantighet ha missat ett möte, inte ansträngt mig tillräckligt inom ett arbete, eller brutit mot en trafikregel. Helt osexiga grejer alltså. Trots detta uttrycker sig skamkänslor hos mig som fysisk kåthet. Alltså de sätter sig i fittan. Som en stark fysisk längtan efter penetration eller åtminstone någon form av stimulans. Skamkänslor som sköljer över mig har till och med få mig att stöna av kåthet då jag har varit ensam. Men det är inte skönt eller trevligt på något sätt. Även om det är exakt samma nerver som aktiveras som när jag har sex, så är det inte trevligt. Och jag tror inte att jag skulle vilja ha sex i en sådan situation. Det enda som gör situationen sexuell är att nerverna i min fitta gör sig påminda på ett ytterst tydligt sätt. Tydligare än någon annan gång, nästan. De få gånger jag har drabbats av denna känsla har jag bara önskat att denna absurda gudomliga bestraffning ska vara över så att jag kan återgå till mitt vanliga tillstånd.

Jag har inte upplevt detta många gånger. Fram tills nyligen bara när jag var i tonåren, från trettonårsåldern ungefär. Antagligen för att ganska få saker kan få mig att skämmas riktigt starkt. Men fenomenet fyller mig med förundran. Är det vanligt att reagera på det viset? Är det något specifikt kvinnligt? Är det frågan om en koppling mellan ”normala” människor och de som utsätter sig för grovt förnedringssex? Har vi trots allt det i oss allihop, med skillnaden att vissa kan, och vill, utnyttja kopplingen mellan skamkänslor och sexualitet medvetet? Är sex av det behagliga slaget ett slags trevligt, kontrollerat misslyckande?

Det här är ett typexempel på vad man inte pratar om: En kroppslig upplevelse som inte har någon plats i något officiellt system av betydelser. Även om jag har reagerat på detta sen mina tidiga tonår så har jag inte berättat om det, eftersom det framstår som en så futtig och meningslös upplysning som inte leder någonvart. Dessutom påverkar det mig inte personligen på något väsentligt sätt. Om andra har upplevt samma sak gissar jag därmed att de också har valt att inte nämna det av de skälen. Men om det finns någon form av generalitet i det här, så tror jag att det är mycket intressant och en aning skrämmande ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Så för det rent vetenskapliga intressets skull: Kan inte ni som läser det här posta en (anonym) kommentar om huruvida ni har varit med om något liknande?

Breivik varje dag och vi låter det hända

I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.

Är pornografi en konstart?

Konsten ska väcka känslor. Konsten ska skildra det svårgripbara i tillvaron. Konsten förstorar upp det väsentliga på det mindre väsentligas bekostad. Att bara måla av ett landskap som man råkar ha framför sig räknas väl inte riktigt som stor konst. Att däremot ta fram vissa aspekter av detta landskap, ett visst skimmer och så vidare, gör en målning till verklig konst.

Sexualiteten kan inte beskrivas dokumentärt. För i sin essens är den ju främst sensuell. Och hur beröring känns på det sensuella planet kan bara mottagaren veta. Därmed är pornografin en samling allegorier för något som inte kan förmedlas direkt. Pornografin måste isolera vissa principer ur sexualiteten, typ subjekt-objekt, överordnad-underordnad och så vidare för att förmedla en bild av en mycket svårbeskrivlig verklighet. 

Lyckas man? Man lyckas i alla fall väcka känslor. Och man lyckas allra oftast väcka starkare och mer komplexa känslor än den ”fina” konsten. Officiell konst som ska väcka känslor brukar mest göra folk arga eller äcklade, åtminstone den delen av den som verkligen når fram till allmänheten. Pornografin gör också folk arga och äcklade, men också upphetsade (i en eller annan grad vid ett eller annat tillfälle) och får antagligen betydligt fler människor att känna igen sig själva än den konst som räknas som konst.

Genom att kalla pornografi för konst så antas jag gilla pornografi, eftersom ”konst” ska vara ett positivt laddat begrepp. Konst är det som fångar det svårgripbara, väcker känslor och får oss att se andra sidor av verkligheten. Men bara progressiva sidor av verkligheten? Bara politiskt korrekta sidor av verkligheten? Inte det som får oss att se det reaktionära och politiskt inkorrekta i oss själva och som väcker känslor som gör oss till sämre människor i stället för bättre? Ligger då konstens själva definition mer i dess politiska innehåll än i vad och hur den avbildar? 

En strukturalistisk teori om könsskillnad

Inom könsrollsdebatten finns i princip två läger: Det ena som säger att alla skillnader mellan könen i sociala roller och beteende är biologiskt grundade och därmed måste få finnas så som de är eller värre. Det andra säger att könsskillnader är till större delen socialt grundade och bör därmed motarbetas.

En tredje linje, att könsskillnader är socialt grundade och därmed uppenbart socialt meningsfulla, är det inte många som framför på det teoretiska planet nu för tiden. Men varför inte? Historien är full av artificiella skillnader mellan människor: Adel, präster, borgare och bönder, eller mer generellt, adel (blåblodiga, kanske var det biologiskt ändå?) och allmoge. Det var inga särskilt biologiskt grundade skillnader. Men de fungerade likförbaskat för att hålla ihop ett samhälle under vissa omständigheter.

Antag att man delade upp världens befolkning i blåa laget och röda laget. Blåa laget skulle ta initiativ till kontakt. Röda laget skulle locka blåa laget att ta kontakt. Röda laget skulle även ansvara för att hålla ihop relationer. Blåa laget skulle knulla medlemmar ur röda laget. Röda laget skulle låta sig knullas av medlemmar av blåa laget. Hur skulle det fungera? Antagligen skulle en bra social ingenjör med ett tomt papper framför sig kunna tänka ut en bättre samhällsordning. Men om världens befolkning inte var uppdelade i några som helst lag, utan bara bestod av okategoriserbara individer, skulle det antagligen fungera sämre.

Så könsroller behöver inte alls vara en biologisk nödvändighet. De kan lika gärna vara en social nödvändighet. Man hade, åtminstone till viss del, kunnat byta ut skiljelinjen mellan män och kvinnor mot andra kategorier. Men så länge som det fungerar att göra upp sociala kategorier efter biologisk könstillhörighet så kommer man att fortsätta med det. Visst, en kategori kanske vinner mer och en kanske förlorar mer, men det viktigaste är att vara en del av ett socialt sammanhang över huvud taget. Hellre är man en del av en social situation där man är underlägsen än utanför varje social situation. Så precis som empirin visar så tycks könsrollerna vara här för att stanna för överskådlig tid. Som individ kan man inte göra mycket annat än att sträva efter att skapa privata relationer som representerar individer mer än kategorier.

Perversion är att älska systemet så mycket att man bejakar även dess sämre sidor

Eftersom jag har erkänt mitt teoretiska beroende av snusk så kan jag lika gärna dela med mig av en av mina teoretiska slutsatser av mina myckna studier på ämnet. Disclaimer: Min ambition med texten nedan är inte att nämna alla tänkbara perversioner som kan uppstå hos alla tänkbara personer. Det är heller ingen statistiskt grundad faktatext om perversioner. Det är en beskrivning av vilka slutsatser jag har dragit och på ett ungefär på vilka grunder jag har dragit dem.

Perversion är att älska systemet så mycket att man även dyrkar dess sämre sidor. Man dyrkar även dess bieffekter. De mönster normala människor följer för att bilda relationer kan resultera i extrema uttryck som de flesta inte tycker är så trevliga. Det att män kan få för sig att utnyttja sin överlägsna fysiska styrka till att dominera kvinnor i deras närhet är en bieffekt av att intima relationer tenderar att ske mellan den starkare och den svagare delen av befolkningen. Det att vissa kvinnor har stor makt över män genom den attraktionskraft de besitter är en bieffekt av att kvinnor anses vara mer åtråvärda objekt än män.

Officiellt sett så fördöms manlig dominans grundad i styrka och historisk auktoritet. Och de flesta män beklagar att vackra kvinnor kan få dem att tappa förståndet till den grad att de börjar fjäska och göra sig till. Men systemet som sådant vill vi ha kvar, för det lever vi i. Systemet som sådant för oss samman. Systemet där män dominerar kvinnor utifrån historisk auktoritet, styrka och sin sexuella position. Systemet där kvinnor dominerar män genom sin sexuella attraktionskraft och genom sin rätt att kontrollera vem som får närma sig dem. Vi tackar artigt nej till de avarter som det kan resultera i, men fortsätter att skapa relationer enligt dessa system.

Men det finns de som älskar systemet till den grad att de säger ja till vad andra betraktar som avarter. Det finns män som älskar det system där kvinnor dominerar genom sin skönhet till den grad att de önskar utsätta sig för dess mer extrema uttryck. De vill låta sig trampas på, förminskas och förnedras, låta sig väljas bort för en manligare, mer välutrustad och dugligare man. För de älskar det system där kvinnor har makt att göra så och då vill de se verkliga prov på den makten.

Och det finns de som älskar det system där män dominerar kvinnor genom sin styrka och historiskt grundade auktoritet. Som vill känna detta system på riktigt och inte i den urvattnade form som de flesta praktiserar det. För de älskar systemet så mycket att de älskar dess bieffekter. De vill bli utsatta för iscensatta våldtäkter. De vill bli hänsynslöst knullade och utnyttjade. De vill bli bestraffade av den fysiskt och moraliskt överlägsna mannen när de har gjort fel.

Drar man dessa extremer alltför långt så kommer man utanför de flesta människors självbevarelsedrift. Men drar man dem bara ganska långt, så att parterna kommer från det utan permanenta fysiska skador, så får man en betydligt klarare bild av det system som de flesta av oss lever enligt, men vars möjliga extrema konsekvenser vi skyr. Det är de perversa som allra mest älskar de som system som ligger till grund för det normala.

Pervers i teorin

Jag har under nästan hela mitt vuxna liv hyst en ganska ovanlig form av avvikelse: Jag är teoretiskt besatt av sex och perversioner. Jag hyser stark lust att teoretiskt ta mig an handlingar av sex och våld och förvandla dem till knastertorr teori. Och det värsta är att jag skämtar inte. Det är verkligen en lust som återkommer, gång på gång. Ibland är jag fri från den i månader och halvår i taget, men den återkommer alltid.

Det finns ett fåtal historiska personer som jag tror att jag kan känna igen mig i. George Bataille allra främst, men jag gillar bara hans teoretiska böcker. Ögats historia tänker jag inte läsa igen, vad skiljer den från alla mängder av perversa berättelser man kan hitta på Internet? Kanske att internet inte fanns 1929 vilket faktiskt gjorde det berättigat att trycka det i bokform…

Var Michel Foucault också på det viset? Förhoppningsvis. Jag tror nämligen att det är hans fel att jag är som jag är på det området. Innan jag läste alla hans mest kända böcker i tjugoårsåldern minns jag inte att jag hade särskilt uttalade teoretiska intressen för sex och våld. Foucault pratade om internaliserade maktstrukturer, om hur de förtryckta upprätthåller makten lika mycket som förtryckarna. Och då är inte tanken på sex och sexualiserade maktrelationer långt borta. Vilken roll spelar sexualiteten i förtryck, i de förtrycktas villighet att acceptera förtrycket? Den frågan verkar inte ställas särskilt ofta. Idag googlade jag termen ”erotiserat förtryck” och upptäckte att den inte fanns. Inte på engelska heller. ”Sexualiserat förtryck” var det några som använde, men det tycktes inte betyda det jag vill undersöka: Förtrycker man bättre om man lägger in en sexuell aspekt i det?

Egentligen borde jag kanske inte beskriva denna min teoretiska böjelse som en perversion, utan som ett teoretiskt intresse i stil med den fria viljans problem och annat oklanderligt. Och det är det också i grunden, det är det teoretiska som gör det intressant (jag förstår precis vad Foucault menade med sitt uttalade om att sexualiteten egentligen är något ganska tråkigt). Men jag kan inte bläddra igenom mängder av porrnoveller och bilder och filmer och berättelser om intimt våld utan att känna något. För jag är inte bara teoretisk, jag är en människa med sexualitet och med empati och diverse andra känslor. Det går inte att undvika att de blandas in. Så i stället använder jag mina egna känslor som en språngbräda för teorin: Eftersom jag är ganska normal och känner såhär inför detta, då kanske det är en någorlunda generellt giltig känsla. Hur påverkar den då våra relationer till varandra och vårt samhälle?

Är mitt tillvägagångssätt vetenskapligt? Nej. Men hur gör man annars för att få reda på något om dessa frågor? Man ignorerar dem, tycks standardsvaret vara. Detta är den andra faktorn som får mitt teoretiska intresse för sex och kommunikativt våld att kännas som en perversion: Att jag aldrig har träffat eller ens hört talas om en nu levande person som tycks dela det intresset (tips mottages tacksamt). Nästan alla som är intresserade av sex verkar vara det antingen ur ett rent praktiskt perspektiv eller utifrån en eller annan politisk övertygelse. Jag har till exempel aldrig träffat någon som har ens i närheten av samma förhållande till pornografi som jag. Antingen runkar folk till det, eller undviker de det, oftast utifrån idén att det är något föraktligt, eller åtminstone något mycket, mycket trivialt. Den senare idén kan förresten hysas även av den runkande kategorin. Så att betrakta pornografiska framställningar som en övertydlig symbolik över mycket viktiga faktorer människliga relationer framstår antagligen som lite…perverst.

Om någon vill kommentera på detta så vill jag bara påpeka att ofina frågor är tillåtna. Om man ska vara så hemskt taktfull så kommer man inte långt inom dessa frågor. Vilket kan vara anledningen till att de nästan aldrig undersöks på allvar.

Intellektuell otro

Jag är gift. Det betyder att jag har bestämt mig för att vara lojal med en person på bekostnad av andra. Detta arrangemang utesluter alltså att jag ger mig in på nya romantiska äventyr för att jag skulle känna för det. Även om jag till exempel skulle få möjlighet att lära känna någon ny intressant och attraktiv person genom intensivt och kroppsligt umgänge under några månader så har jag på förhand bestämt mig för att inte göra det. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av sex och romantiska relationer i allmänhet för att det ska vara värt det. I ett äktenskap bygger man upp ett sätt att leva och ett sätt att vara tillsammans så att man skapar något som bara finns lokalt. Börjar man bygga upp något vid sidan av med någon annan så lämnar man det man först byggde upp att förfalla.

Så resonerar jag emellertid inte alls på det intellektuella området. Där låter jag alltid min egen lust, nyfikenhet och tro gå först. Där är min individuella frihet viktigare än några relationer. Man behöver förstås inte säga allt man tycker till alla, men jag är inte villig att låta någon gruppering bestämma vad jag ska intressera mig för. Fram tills precis nyligen har jag aldrig tvekat om det riktiga i detta. Man måste väl få tänka själv? 

Jo, men om man har åsikter som i stort stämmer överens med vissa individers eller vissa grupperingars och sen helt plötsligt säger något som går rakt emot någon av deras grundsatser, så slutar de lita på en. Och alla har några röda skynken som fullständigt får dem att tappa förtroendet för en människa. Själv hoppas jag att jag inte har så många sådana, men jag har ändå några: Jag tappar lätt förtroendet för politiskt korrekta människor (alltså folk som säger det ena eller det andra bara för att det låter fint, inte folk som delar en eller annan åsikt med den politiska korrektheten) och jag tål heller inte vissa kvinnoföraktande åsikter om exempelvis abort och barnafödande, typ idén att den kroppsliga kvinnan bara är ett redskap för arten som arten kan använda lite som den vill.

När man pratar med folk var för sig kan man ju vara taktisk nog att inte vifta med röda skynken framför dem. Men när man pratar med alla samtidigt, som genom en blogg eller en bok, måste man bestämma sig för att tillhöra en eller annan gruppering för att inte vara illojal mot alla på något sätt. Hellre vara komplett illojal mot en grupp och komplett lojal mot en annan grupp, än att vara lite illojal mot alla. Eller? När frihet tycks stå mot gemenskap, vad är mest värt?

Det beror helt på vem man är och vad man verkligen är intresserad av. På det sexuella planet har jag inget emot att sätta den äktenskapliga gemenskapen över min sexuella frihet. Jag är ändå inte särskilt intresserad av sex, så det är en mycket liten uppoffring. Så det breda ifrågasättande av den sexuella troheten som finns på sina kanter idag i form av polyrörelsen helt ointressant för mig på ett personligt plan. Däremot skulle jag gärna se en motsvarighet på det intellektuella planet. En gruppering som anser att relationerna måste anpassa sig efter tänkandet i stället för tvärtom. Som det är nu så går i stort sett alla organiserade intellektuella sällskap som finns ut på att visa trohet med en eller annan idé. Liksom att de sexuellt intresserade håller på att utveckla former för att både ingå civiliserade relationer och få behålla sin sexuella frihet, borde vi intellektuellt intresserade utveckla former för att både ingå civiliserade relationer och behålla vår intellektuella frihet.

Ojämlikhetens stabilitet

I mitt förra inlägg så antydde jag att könsroller även kan ha vissa positiva sidor. Eftersom det är ett lite vågat påstående, tänker jag att en förklaring kanske skulle kunna vara på plats:

Olikhet (ojämlikhet) tycks vara den generella basen för varaktiga relationer: Det är till exempel vanligt att skaffa husdjur. De flesta som kan får någon gång ett eller flera barn. Det beror inte på att de inte kan skaffa sig vänner. De vill ha djuren och barnen som komplement till vänner. Relationer mellan jämlikar är, trots vårt samhälles egalitära retorik, något relativt perifert och instabilt. För jämlikar har bara något att ge varandra så länge som de råkar intressera sig för det som den andre har att komma med. Med betoning på råkar: De förblir bara vänner så länge de hyser gemensamma intressen vid en given tidpunkt. Men om samhället är så ordnat att en grupp har något som en annan grupp saknar men saknar någonting som den andra gruppen har, finns förutsättningar för relationer som håller för även längre förändringar i sinnestämning och intressen.

Förälskelse är att kasta sig in i något som man inte överblickar på ett intellektuellt plan. Två förälskade personer bygger trevande upp ett gemensamt lokalt system på känslomässiga, snarare än enbart rationella grunder. Det vill säga, de går bortom det rationella och formar en gemenskap även på områden som de inte har utvecklat något tankemässigt system för. Ett sånt känslomässigt grundat bygge gör en sårbar för den andres lojalitet. Eftersom man inte är helt medveten om gemenskapens grunder, så kan man inte enkelt byta ut den andre om hen skulle tröttna och vilja göra någonting annat i stället. Så trots kärlekens spontana och känslomässiga natur krävs det en viss grad av stabilitet och säkerhet för att andra än de mest oförvägna ska våga sig in i det. De flesta har inte råd att bli förälskade i en som inte har något som man själv behöver och behöver något som man själv har. Så ett samhälle eller en familj eller ett par som vill skapa stabilitet och nära relationer ser till att skapa skillnad mellan dess individer, så att ingen har riktigt allt som hen behöver.

Man skulle kanske kunna få liknande resultat om man delade in folk i ”röda laget” och ”blåa laget” från första början och lärde dem att bli bra på vissa saker och dåliga på andra och tvärt om. Inte ens när det gäller sexualiteten, som ändå är väldigt fysisk till sin karaktär, har de kompletterande rollerna alltid utgjorts av kvinnor och män. Det gamla grekland tolererade och tidvis även högaktade relationer av homosexuell karaktär bland män. Men bara så länge som det fanns en betydande åldersskillnad mellan de båda parterna på så sätt att den ene inte skulle ha nått fullvuxen ålder (står i Sexualitetens historia volym 2 av Michel Foucault). Bakgrunden till denna uppdelning var att olika sociala grupper förväntades anta olika sexuella roller. Vuxna män kunde bara anta en aktiv roll, medan kvinnor och halvvuxna män kunde anta en passiv roll.

Idag är idealet för homosexuella däremot likhet i ålder, precis som för heterosexuella. I stället förekommer det att man skapar komplementaritet genom att dra mer direkta analogier mellan förhållandet man-kvinna, där den ena tar en mer manlig och den andra en mer kvinnlig roll. Men det vet jag inte så mycket om.
Så jag tror att rollindelning är ett nödvändigt ont för att individer ska våga investera i djupa och varaktiga relationer. Det kan förstås hända att folk råkar komplettera varandra bra ändå, men chanserna minskar om man inte delar in befolkningen i två delar som se till att begränsa sig på varsitt sätt. Frågan är hur omfattande dessa roller måste vara. Om rollerna blir alltför tongivande kommer de också att bli ett hinder för nära relationer, eftersom två roller snarare än två individer med kompletterande drag kommer att gifta sig med varandra. Det tror jag har varit ett stort problem historiskt sett och är det fortfarande. För att kunna skapa en relation som verkligen är en relation, får rollerna inte bli mer än ett yttre ramverk för att hålla samman två individer.

Idealiskt sett så skulle inte ett sådant ramverk behövas, eftersom individer skulle kunna hitta fram till varandra med bara genom matchande och kompletterande personligheter. Men frågan är om det finns personer som passar så bra ihop. När personer med kompletterande roller bygger en relation, så bygger det delvis på passande personligheter, men också på att man ser till att utvecklas tillsammans. Och för att våga göra det, så tror jag att de flesta vill ha någon form av löfte (om än brytbart) att relationen kommer att finnas där i morgon också. Det finns de som argumenterar att det begränsar en att anpassa sig så mycket till en enda person. Men det begränsar en att inte bygga någon riktigt djup relation tillsammans med en annan människa också. Hur man än gör, blir man begränsad åt något håll. Lyckligtvis finns idag ganska goda möjligheter att själv välja vilket.

Anatomi och könsroller

Veckans Vecka 6 handlar om manligt och kvinnligt. Det gör det här inlägget också.

I dagens debattklimat finns i princip två förklaringar till könsroller: De som är mot iden om könsroller hänvisar till sociala strukturer. De som är för hänvisar till skillnader i miljön för tusentals år sedan. Men ganska få tycks leta efter kroppsliga skillnader här och nu som en anledning till de båda könens olika villkor. Det är vad jag har tänkt skriva om här. Jag tror att dessa skillnader skulle behöva belysas bättre, eftersom likhetsfeminismen så länge har ignorerat dem. Lika prestation, lika rätt har varit likhetsfeminismens princip. Med denna princip har den nått stora framgångar. Så stora, att det i princip inte finns något område kvar där män och kvinnor kan prestera lika där de fortfarande inte har samma rättigheter. Åtminstone inte på det officiella planet. Om likhetsfeminismen förnekar kroppsliga skillnader motarbetar den sitt syfte, att skapa så likvärdiga villkor som möjligt mellan könen. Om den erkänner kroppsliga skillnader så öppnar den för särbehandling på grund av kön, vilket är mot likhetsfeminismens principer. Så man har bara låtit frågan vara, i stort sett. Det finns med andra stora teoretiska och praktiska luckor i jämställdhetsarbetet på dessa ”naturligt ojämställda” områden där män och kvinnor är kvalitativt olika.

Ett av dessa naturligt ojämlika områden är reproduktion. Män kan inte få ett barn bara genom att gå till krogen och ligga med många nog, å andra sidan kan de, om de har normalt mycket tur, få barn utan att riskera att dö i havandeskapsförgiftning (ovanligt, men det händer) eller få bestående men av graviditet och förlossning (mer eller mindre vanligt). Män kan inte göra abort om de vill, men är å andra sidan garanterade att slippa gå igenom aborter rent fysiskt. Och så vidare. Ett annat naturligt ojämlikt område är arbete: Även om män och kvinnor har exakt samma formella rättigheter på arbetsmarknaden så har unga friska män i praktiken mer att välja på än unga friska kvinnor, eftersom det fortfarande finns en del jobb där fysisk styrka är en stor fördel (om någon undrar varför pojkar anstränger sig mindre i skolan än flickor så kan det bero på det, att det fortfarande finns fler hyfsade jobb för lågutbildade män än för lågutbildade kvinnor, av både traditionella och anatomiska skäl).

Men nu skulle det ju handla om sex. Vårt samhälle föreskriver olika sexuella roller för individer med olika kön. Dessa sexuella könsroller har Tanja Suhinina redan beskrivit på ett föredömligt sätt här. Så i stället för att upprepa vad hon har sagt, tänker jag förklara varför jag tror att dessa roller beror på kvinnans och mannens olika anatomi.

Mannen har ingen klitoris. Kvinnan har ingen penis. Detta innebär att det krävs olika metoder för att förse en man respektive en kvinna med intensiv sexuell stimulans. Åtminstone för dem som inte har så avancerat sex att de kan använda sig av mer otippade kroppsdelar. Även om det finns många sätt för män att söka sensuella nöjen, så är det mest traditionella, och antagligen fortfarande det vanligaste, penis-vaginalt samlag. För detta behöver mannen i grunden, på det rent sensuella planet, en kvinna som ger honom tillgång till sin fitta. Så på det rent sensuella planet är det viktigare för en man att hans älskarinna har en fitta och att hon upplåter den, än exakt vad hon gör med den. Atminstone så länge som de sysslar med den typen av sex.

En man har inte någon motsvarande enkel väg att erbjuda en kvinna en hög sensuell upplevelse bara genom att upplåta någon del av sin kropp åt henne. Medan en man tekniskt sett kan få sexuell tillfredsställelse ifrån en fysiskt sett helt passiv kvinna, har en passiv man inget att erbjuda en kvinna som söker klitorisbaserad sexuell tillfredsställelse. (Ifall kvinnan hade varit en inverterad version av mannen och fått orgasm av vaginala samlag på samma enkla sätt som männen, såsom freudianerna ville tro, skulle det heterosexuella samlivet ha varit betydligt mindre komplicerat och haft betydligt bättre förutsättningar att bli jämställt.) Vad har då män att erbjuda kvinnor? Service. Klitoris kräver aktiv beröring med något spetsigt som fingrar eller tunga för att stimuleras. Och i gengäld är den en ganska lättstimulerad punkt. Medan många män skulle se smekningar eller en avrunkning av kuken som något ooptimalt jämfört med ett samlag, så tycker många kvinnor att smekningar är det bästa som deras klitoris kan utsättas för. Så på det rent sensuella planet har den kvinnliga anatomin en del att vinna på att passivt låta sig tillfredsställas av en man. Och den manliga anatomin har en del att vinna på att vara aktiv genom penetrationssex.

Ovanstående påstående är i sig rätt självklara och behandlar bara det allra mest grundläggande. Men i förlängningen bekräftar de flera kontroversiella idéer. Till exempel tesen om den promiskuöse mannen. Och den förklarar varför män köper betydligt mer sex än kvinnor. Eftersom de flesta män på det rent sensuella planet kan få sexuell tillfredsställelse av en mer eller mindre passiv kvinna, så innebär det att de kan få ut något även av mindre perfekta knull, på det sensuella planet. Sex är visserligen betydligt mer än det sensuella. Men om de andra delarna, till exempel relationen till partnern, partnerns utseende, beteende eller upplevelse inte är riktigt som mannen i fråga önskar, kan han, om han är det minsta lilla benägen till självbedrägeri på det sexuella planet, blunda och tänka på något annat under tiden. Den rent fysiska känslan blir ändå densamma. En kvinna kan däremot inte blunda och tänka på något bättre medan någon överförfriskad halvklant smeker henne. För att en man ska kunna erbjuda henne smekningar av acceptabel kvalitet så krävs det att han i någon mån förstår henne. Antingen hon ger honom order eller han bestämmer sig för vad hon vill, så räcker det inte att han är man, utan han måste i någon mån begripa vad hon önskar sig. Gör han inte det, varseblir hon det genom sina känsligaste delar. Hur benägen till självbedrägeri hon än är i övrigt, kan hon inte blunda och föreställa sig att hon är med någon som passar henne bättre.

Därmed inte sagt att sex måste vara sämre för kvinnor än för män. Män och kvinnor går in i det sexuella med olika anatomiska förutsättningar. I vissa fall blir det bättre för män i genomsnitt, till exempel vid betalsex och tillfälliga förbindelser. Inom en fast relation blir det kanske bättre för kvinnor i genomsnitt, det är svårare att avgöra eftersom det finns många andra skäl att ingå fasta relationer. Hur som helst är det svårt att få någonting exakt jämlikt när det bygger på olika förutsättningar. Kanske är det inte heller viktigt. Det viktiga är att alla, både män och kvinnor, är nöjda med den roll som de har tagit på sig. De traditionella sexuella könsrollerna, där mannen ser till att kvinnan är tillfredsställd och tar sin tillfredsställelse på köpet, är ett sätt att göra alla någorlunda nöjda. Inte nödvändigtvis det bästa. Inte heller det optimala för alla individer. Det är möjligt att en bättre kompromiss mellan mäns och kvinnors olika anatomi kan uppnås. Men då behöver man bygga vidare på uppfattningen att män och kvinnor bör få ut ungefär samma nöje av sex på det sensuella planet, hellre än på uppfattningen att de bör vara lika aktiva med att tillfredsställa sin partner.

Kroppen i offentlig och privat version

Inspirerad av Tanja Suhininas bloggutmaning Vecka 6 http://vecka6.blogspot.com/, tar jag mig an det föreslagna ämnet "fräscht och äckligt".

Jag tror att det vackra är det som vi kan få till att betyda någonting. Medan det fula är det som misslyckas med att vara vackert, någonting tråkigt, som har försökt men inte nått ända fram, är det äckliga det som helt faller utanför ramen för vad vi uppfattar som meningsfullt. Därmed är det det äckliga och inte det fula som väcker lika starka känslor som det vackra. Medan det vackra är det som vi kan få till att betyda någonting, är det äckliga det som betyder absolut ingenting. Det utgör ingen form av tecken eller koncept, bara naken realitet. Och det är obehagligt att se världen utan att kunna tolka den. Så det obegripliga, okategoriserbara blir frånstötande.

På det offentliga planet tillhör våra nakna kroppars exakta utseende det obegripliga och okategoriserbara. Hur de ser ut har ganska lite med våra sociala roller och intentioner att göra. Vem som har fläskvalkar på magen eller blonda hårstrån på ryggen är inte väsentligt på ett affärsmöte eller under en politisk diskussion. Så vi täcker över dem för att kunna koncentrera oss på det väsentliga. I offentligheten har nakna kroppar bara betydelse i den mån de framstår i helt standardiserad form. Det finns en naken, eller nästan naken kropp som utgör (den unga) kvinnans, och i viss mån mannens, idé. Allt utöver detta blir meningslöst, eller med andra ord äckligt, på det offentliga planet. Kroppar får visas offentligt i den mån de stämmer med kvinnans, eller mannens idé. (Den senare är inte lika utvecklad och därför finns en norm om att män bör vara mer påklädda oavsett hur de ser ut.)

Det som händer när man lär känna en person på ett sexuellt plan är att man börjar lägga betydelse i den personens specifika utseende. Ens partners kropp är inte en biologisk enhet som råkar se ut på ett visst sätt, utan en symbol för den personen. Och då blir inte den personens kropp äcklig, utan meningsbärande, det vill säga vacker på ett eller annat sätt. Det är förstås lättare att skapa mening utifrån en kropp som är lik de offentliga skönhetsidealen än en som avviker stort ifrån dem. Men det senare tycks fungera för dem som är motiverade, till exempel de som inte själva är unga och bildsköna, vilket får mig att hoppas att jag själv också kommer att kunna göra det om jag får leva så länge.

När man har sex med någon som man inte känner så fungerar det inte på samma sätt. En kväll på krogen är ganska lite tid för att vänja sig vid någons utseende. Så då kommer man att leta efter en partner enligt den offentliga bilden av hur en människokropp bör se ut, eller möjligtvis efter någon specifik, personlig fetisch. Och då måste alla sträva efter att likna ett offentligt skönhetsideal i så hög grad som möjligt, även i naket tillstånd. Eller åtminstone så bör man flytta betraktaren fokus från ens kropps faktiska utseende till att man har uppfyllt en slags checklista för sexighet eller fräschhet: Rakad fitta, färgat eller åtminstone välvårdat huvudhår, ett slätt pudrat ansikte med svart runt ögonen och målade läppar, push-up-behå som gör brösten så runda att de ser opererade ut, och så vidare med vissa variationer. Det finns antagligen något motsvarande, men mindre uttalat, för män också, men det är inte lika synligt. Om alla kvinnor som ser någorlunda hyfsade ut antar ovanstående attribut, så kan män som ser dem välja att fixera sig på de konstgjorda attributen i stället för kvinnornas egentliga, fysiska kroppar. Utan dessa artificiella fixpunkter så blir man verkligt naken. Det vill säga opassande klädd för offentligheten. Och tillfälliga knull sker inte inom ramen för en privat relation, utan i ett undanskymt hörn av offentligheten.

PS.Jag tycker förresten att det flashbackmässiga ”En fräsch brud” är ett vidrigt uttryck. Det antyder att det finns ett minimum av kroppsvård som alla kvinnor måste underkasta sig. Upp till denna nivå ska de inte raka sig och noppa sig och måla sig för att bli vackra, utan bara för att alls kunna kvalificera sig för en plats bland de kvinnor som alls räknas. Det gör om kroppsvård från en potentiellt kreativ syssla till en monoton plikt som alla måste underkasta sig, som städning typ.

Vad ska sex vara bra för?

Tanja Suhinina http://ablativ.blogspot.com/2011/03/sex-som-hobby.html skrev en gång om att man kan ha sex som hobby på samma sätt som man kan ha mat som hobby. Och det har hon förstås rätt i. Jag tror att de flesta som skriver om sex har sex som intresse på det sättet. Liksom att de flesta som skriver om mat har mat som intresse. Jag har det däremot inte. Mitt intresse för sex ligger allra mest på det teoretiska planet. På det praktiska planet är jag mycket vanlig, tror jag. Inte mer frigjord än någon annan. Gift, monogam och inte alltför fantasifull. Och helt nöjd med det. Liksom att jag inte tycker att det är värt att lägga två timmar på att laga en middag, tycker jag inte att det är värt att ha alltför avancerat sex. Mat kan inte vara så gott och sex kan inte vara så skönt att det är värt mer än en begränsad mängd ansträngning. Tycker jag, alltså. Det är inget moraliskt omdöme, utan en presentation av den utgångspunkten från vilken jag analyserar sex.

Jag tror nämligen att man kan få ett lite annorlunda perspektiv på sex om man inte har det som hobby. Har man sex som fritidsintresse är det lätt att man ser det som ett självändamål. Man tenderar att se olika företeelser från sexualitetens perspektiv, i  stället för att se sexualiteten ifrån ett utifrånperspektiv. Och jag tror att båda perspektiven behövs för att förstå sexualiteten, både utifrån och inifrån. Filosofiska Rummet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=1716736 på radion för ett par veckor sedan handlade om sex i nutiden. På slutet fick de tre gästerna Jonna Bornemark, Carl Mikael Edenborg och Edda Manga svara på frågan vad vi ska ha sexualiteten till egentligen. De svarade alla att den är ett mål i sig, ingenting annat. Det var inte mycket till analys, för att vara ett filosofiskt program. Men ser man allt från sexualitetens perspektiv så kan man inte sätta den i ett sammanhang. Då bör ju allt annat sättas i ett sammanhang kring sexualiteten i stället.

Vad ska då sex vara bra för? Jag tror att det är en form av kommunikation. Kommunikation mellan två människor eller mellan alla i ett helt samhälle och allt däremellan. Jämfört med andra former av kommunikation, till exempel talad och skriven symbolbaserad kommunikation, har sexualiteten både vissa för- och nackdelar. Nackdelarna är att den inte är särskilt tydlig, den medför vissa risker, förmågan att kommunicera sexuellt avtar ofta fortare än förmågan att kommunicera verbalt fullt ut, och så vidare. Fördelen med den är att den är sann. Man kan inte ljuga på ett språk som man själv inte riktigt förstår. Som dessutom bara till delar är baserat på symboler. Man kan säga katt när man menar hund. Men en smekning är som den är. Den går inte att ljuga med. Den är som den känns och den känns som den är. Så sexualiteten är genuin på ett annat sätt än det talade och skrivna språket. Och därför behöver vi den. Mer om detta senare.