fredag 16 december 2011

Ojämlikhetens stabilitet

I mitt förra inlägg så antydde jag att könsroller även kan ha vissa positiva sidor. Eftersom det är ett lite vågat påstående, tänker jag att en förklaring kanske skulle kunna vara på plats:

Olikhet (ojämlikhet) tycks vara den generella basen för varaktiga relationer: Det är till exempel vanligt att skaffa husdjur. De flesta som kan får någon gång ett eller flera barn. Det beror inte på att de inte kan skaffa sig vänner. De vill ha djuren och barnen som komplement till vänner. Relationer mellan jämlikar är, trots vårt samhälles egalitära retorik, något relativt perifert och instabilt. För jämlikar har bara något att ge varandra så länge som de råkar intressera sig för det som den andre har att komma med. Med betoning på råkar: De förblir bara vänner så länge de hyser gemensamma intressen vid en given tidpunkt. Men om samhället är så ordnat att en grupp har något som en annan grupp saknar men saknar någonting som den andra gruppen har, finns förutsättningar för relationer som håller för även längre förändringar i sinnestämning och intressen.

Förälskelse är att kasta sig in i något som man inte överblickar på ett intellektuellt plan. Två förälskade personer bygger trevande upp ett gemensamt lokalt system på känslomässiga, snarare än enbart rationella grunder. Det vill säga, de går bortom det rationella och formar en gemenskap även på områden som de inte har utvecklat något tankemässigt system för. Ett sånt känslomässigt grundat bygge gör en sårbar för den andres lojalitet. Eftersom man inte är helt medveten om gemenskapens grunder, så kan man inte enkelt byta ut den andre om hen skulle tröttna och vilja göra någonting annat i stället. Så trots kärlekens spontana och känslomässiga natur krävs det en viss grad av stabilitet och säkerhet för att andra än de mest oförvägna ska våga sig in i det. De flesta har inte råd att bli förälskade i en som inte har något som man själv behöver och behöver något som man själv har. Så ett samhälle eller en familj eller ett par som vill skapa stabilitet och nära relationer ser till att skapa skillnad mellan dess individer, så att ingen har riktigt allt som hen behöver.

Man skulle kanske kunna få liknande resultat om man delade in folk i ”röda laget” och ”blåa laget” från första början och lärde dem att bli bra på vissa saker och dåliga på andra och tvärt om. Inte ens när det gäller sexualiteten, som ändå är väldigt fysisk till sin karaktär, har de kompletterande rollerna alltid utgjorts av kvinnor och män. Det gamla grekland tolererade och tidvis även högaktade relationer av homosexuell karaktär bland män. Men bara så länge som det fanns en betydande åldersskillnad mellan de båda parterna på så sätt att den ene inte skulle ha nått fullvuxen ålder (står i Sexualitetens historia volym 2 av Michel Foucault). Bakgrunden till denna uppdelning var att olika sociala grupper förväntades anta olika sexuella roller. Vuxna män kunde bara anta en aktiv roll, medan kvinnor och halvvuxna män kunde anta en passiv roll.

Idag är idealet för homosexuella däremot likhet i ålder, precis som för heterosexuella. I stället förekommer det att man skapar komplementaritet genom att dra mer direkta analogier mellan förhållandet man-kvinna, där den ena tar en mer manlig och den andra en mer kvinnlig roll. Men det vet jag inte så mycket om.
Så jag tror att rollindelning är ett nödvändigt ont för att individer ska våga investera i djupa och varaktiga relationer. Det kan förstås hända att folk råkar komplettera varandra bra ändå, men chanserna minskar om man inte delar in befolkningen i två delar som se till att begränsa sig på varsitt sätt. Frågan är hur omfattande dessa roller måste vara. Om rollerna blir alltför tongivande kommer de också att bli ett hinder för nära relationer, eftersom två roller snarare än två individer med kompletterande drag kommer att gifta sig med varandra. Det tror jag har varit ett stort problem historiskt sett och är det fortfarande. För att kunna skapa en relation som verkligen är en relation, får rollerna inte bli mer än ett yttre ramverk för att hålla samman två individer.

Idealiskt sett så skulle inte ett sådant ramverk behövas, eftersom individer skulle kunna hitta fram till varandra med bara genom matchande och kompletterande personligheter. Men frågan är om det finns personer som passar så bra ihop. När personer med kompletterande roller bygger en relation, så bygger det delvis på passande personligheter, men också på att man ser till att utvecklas tillsammans. Och för att våga göra det, så tror jag att de flesta vill ha någon form av löfte (om än brytbart) att relationen kommer att finnas där i morgon också. Det finns de som argumenterar att det begränsar en att anpassa sig så mycket till en enda person. Men det begränsar en att inte bygga någon riktigt djup relation tillsammans med en annan människa också. Hur man än gör, blir man begränsad åt något håll. Lyckligtvis finns idag ganska goda möjligheter att själv välja vilket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar