Den nutida skolastiken

Nu får det räcka med snusket för ett tag. Dags för lite torr filosofi igen.

Om det inte redan har framgått mellan raderna, så är jag en anhängare av den kontinentala filosofitraditionen. Alltså, den klassiska formen av filosofi där typ allt är tillåtet. Som namnet antyder så dominerar denna filosofiska inriktning den akademiska filosofin på den europeiska kontinenten. I Norden, Storbritannien, Australien och (med vissa variationer) i Nordamerika dominerar den analytiska traditionen däremot. Skillnaden mellan den analytiska filosofin och kontinentala ligger i stort sett i vad de tillåter sig att studera. Den kontinentala filosofin letar samband inom alla system, eller rättare sagt inom alla system som någon känner sig manad att leta samband i. Analytisk filosofi går däremot ut på att bara hitta samband inom ett fåtal på förhand godkända system: Vetenskapen och de system som är kompatibla med vetenskapen, som det dagliga talet och mänsklig perception.

I Tractatus Logico-Philosophicus utgår Ludwig Wittgenstein rent av från att det som inte är kompatibelt med vetenskapen, religion till exempel, inte går att tala om överhuvudtaget och benämner det ”det mystiska”. Wittgenstein hävdade egentligen inte att det som står utanför vetenskapen inte finns, bara att man inte kan tala om det på det enda språk han såg som möjligt, det vill säga det vetenskapliga. Men han ändrade sig lyckligtvis efter att ha tänkt över saken i några år. Och varför inte? Det finns bättre sätt att skilja bra tänkande ifrån dåligt tänkande än att på förhand ställa upp kriterier som måste uppfyllas. Man kommer nämligen både att slippa höra en del dumheter och en del nyskapande tankar om man antar det förhållningssättet.

Den analytiska filosofins förhållande till vetenskapen får mig att tänka på den medeltida skolastiska filosofins förhållande till kristendomen. Skolastiken var en filosofisk rörelse mellan 1100-talet och 1500-talet, med representanter som Thomas Aquinas. Liksom att den analytiska filosofin, åtminstone i sin extremare form, syftar till att förstå världen inom ramen för vetenskapen, syftade skolastiken till att förstå världen inom ramen för kristendomen. Och högmedeltiden har inte direkt gått till filosofihistorien (även om den saken förstås kan ändras). Generellt sett så är ett samhälles hegemoniska tankesystem antagligen det minst meningsfulla området att bedriva filosofi, antingen det rör sig om vetenskap eller religion. Det är så många som har betalt för att utnyttja och utveckla ett hegemoniskt systems potential att dess potential tenderar att utnyttjas ganska väl som det är. I dag är det till exempel så många som anstränger sig för att bedriva vetenskap och applicera vetenskap på allt, att vetenskapens möjligheter är ganska väl kartlagda. Visst, det finns luckor att fylla i, men utanför vetenskapens räckvidd finns hela teoretiska avgrunder.