Pretention är ett sätt att vara tillsammans

Pretention betyder anspråk. Eller mer precist, anspråk på att referera till något stort, högt eller djupt. Och oftast med en negativ underton, det vill säga att referera till något stort, högt eller djupt utan att egentligen lyckas annat än innanför begränsade sociala kretsar där man har gjort upp om vad som symboliserar det stora, höga eller djupa. Refererar man till något stort, högt eller djupt på ett opretentiöst sätt riktar man sig direkt till individer. Refererar till samma sak på ett pretentiöst sätt använder man i stället en form av socialt uppgjorda mellansteg. Det är en konvention att ett visst sätt att tala, rita, klippa/ljussätta en film och så vidare refererar till något större. Så efter ett tag lär man sig att om någon talar, ritar eller filmar på ett visst sätt så refererar det till något större. Man vet det utan att nödvändigtvis direkt känna eller begripa den högre verklighet som verket ifråga ska föreställa symbolisera. Därmed kan man prata om det med andra människor även om man inte råkar ha fått en uppenbarelse rent personligen.

På så vis liknar pretention organiserad religion. Varje kristen (jag tar det som exempel eftersom det är den religion jag vet mest om) känner inte gemenskap med Gud i varje ögonblick. Antagligen inte heller i varje ögonblick som hen befinner sig i närheten av religiöst laddade platser och symboler. Hen förstår antagligen inte det gudomliga i allt som prästen säger och hen känner antagligen inte länken till Gud i all religiös sång/tungotal/extaster som sker i hens närhet. Men hen vet att prästen, körsångarna och de extatiska också de strävar mot en högre verklighet. Även om de symboler som står för denna högre verklighet bara i undantagsfall verkligen leder individen dit, så symboliserar de själva strävan mot den. Därmed kan de samla dem som söker sig till en sådan verklighet. Den religiösa symboliken blir en plattform för gemenskap i sökandet.

Så jag anledningarna att vara för eller mot pretention är desamma som de för eller mot organiserad religion. Antingen anser man att det är en form av avgudadyrkan att fokusera på de symbolerna för något högre om de inte på ett omedelbart sätt leder individen till detta något.* Eller kan man vara för att symbolerna för något djupare eller högre får eget liv, eftersom detta över huvud taget ger sökande människor möjlighet att träffas. Det vill säga, i den mån de fortsätter att söka efter att ha kommit sig samman, i stället för att ersätta sökandet med en strävan att klättra i pretentionens/religionens hierarkier.


*Det var på ett ungefär detta som Simone Weil gav uttryck för i sina brev till företrädare för katolska kyrkan. ”Av naturen har jag en utpräglad hjordinstinkt. Jag är ytterligt lättpåverkad, i synnerhet i kollektiva sammanhang. Jag vet, att om jag i denna stund hade framför mig tjugu unga tyskar, som med liv och lust sjöng nazistsånger för mig, så skulle en del av min själ genast bli nazistisk.” (Väntan på Gud, sidan 19). Weil tydliggör att hennes tvivel när det gäller att låta sig döpas bottnar i att kyrkan har en social dimension och att denna dimension ofrånkomligt tillhör det världsliga.

Manual för askes efterfrågas

En punkt som vår tid inte tar upp är möjligheterna till och meningen med asketiskt leverne och asketiska övningar. Jag har tidigare berört ämnet lätt i föregående inlägg och ett inlägg om Simone Weil. Weils historia var ganska sorglig. Trots att hon levde under första halvan av 1900-talet och därmed borde haft något bättre förutsättningar att ta hand om sin hälsa jämfört med sina föregångare inom den kristna mystiken, dog hon vid 34 års ålder av en blandning av anorexi och tuberkulos. Var hennes asketism alltför måttlös? Var det lättare för tidigare mystiker att vara asketiska på ett mindre destruktivt sätt, eftersom de hade fullt av likasinnade omkring sig som tillsammans hjälptes åt att balansera asketism och självdestruktivitet?

Det skulle kunna vara så. För den som idag kommer i kontakt med askens dragningskraft finns ingen vägledning om hur man ska bete sig. De enda officiella riktlinjerna är att man ska sträva efter att bli lycklig och söka all möjlig njutning så länge man inte skadar andra. Så vill man komma i kontakt med livets mer utmanande sidor måste man söka sig en ursäkt. Sport är en, men idrottsvärlden är anpassad för ett antal människor med vissa fysiska och psykiska egenskaper. Skönhet är en annan. Med ursäkten att man vill se bra ut kan man komma undan med ganska genomgripande asketiska övningar. Men vill man dra den askesen för långt i den riktningen flippar man ut i ätstörningar och liknande. 

Idag finns inget legitimt sätt att vara asketisk för askesens egen skull, vilket gör att man alltid missar målet på något sätt. Vilket målet nu än är. Jag känner att det finns någon form av mening i det och människorna på medeltiden kände att det fanns någon mening i det. Med tanke på tendenserna till försakelse hos allra främst tonåringar tror jag att det finns betydligt fler som känner att en sådan mening finns. Men denna känsla förtrycks hos de flesta när de blir vuxna och talade tillrätta av majoritetskulturen. Kanske skulle en diskussion som tar askesen på allvar och i viss mån godkänner den kunna göra det lättare att leva ut sin asketiska sida på ett mer meningsfullt och mindre destruktivt sätt. Men eftersom askesens idé är så främmande för vår tid vet jag inte ens var en sådan diskussion skulle börja.

Simone Weil för anorektiker

Idag har jag ägnat mig åt två saker samtidigt: Läsa La pesanteur et la grâce av Simone Weil och vara hungrig. Det senare eftersom jag är lat och inte har orkat köpa mat och är lat och inte orkar flytta pommes frites från frysen till ugnen, ja, ni fattar nog den ungefärliga vidden av mina i-landsproblem. Hur som helst så ledde detta sammanträffade till tanken att man kanske begriper Simone Weil bättre om man svälter sig lite för ändamålet. Eftersom hon antagligen skrev hungrig så kanske man begriper bättre i hungrigt tillstånd?

Simone Weil var anorektiker. Man talade inte så mycket i de termerna på den tiden som nu och det finns ett tryck från flera håll att beskriva hennes självsvält som något annat än vad andra unga, relativt privilegierade människor utsätter sig för. Hennes far var läkare och eftersom psykiska sjukdomar innebar ett stigma på den tiden så vägrade han så länge han levde att erkänna att hans dotter hade lidit av anorexi. Även i min filosofibok från grundkursen, Filosofins historia av Svante Nordin beskrevs Weils alltför tidiga död vid 34 år ålder som att hon svalt sig till döds i solidaritet med sina judiska stamfränders tragiska öde under kriget. Denna form av beskrivning är begriplig. Varför förminska Simone Weils insats som filosof och mystiker genom att beskriva henne som en simpel anoretiker?

  

Kanske för att anoretiker inte alls är simpla. I stället för att se det som att vi förminskar Simone Weil genom att påtala att hon hade anorexi, skulle vi kunna ta anorektiker på större allvar genom att se likheterna mellan deras tänkande och Simone Weils. Vid en första anblick är det inte så enkelt. Weil skriver om självutplåning som enda vägen till Gud, om lidande som den enda tillåtna vägen till sanningen och om att försöka överbrygga åtskillnaden mellan det gudomliga och det materiella. En svenskpro-anasida skriver under rubriken ”Anledningar till att inte äta”: ”Du kommer bli fet om du äter idag, Du behöver INTE mat, Feta personer passar inte in överallt, Killar kan lyfta upp dig utan problem……”Ingen vill se en fet person dansa, Bara igenom att nå din dröm kan du nå ditt riktiga jag, Du slösar tid istället kan du städa, träna eller shoppa, Hunger är bara en kemisk reaktion”. Listan på hur man ska bestraffa sig själv för att man behöver mat är ännu roligare, den innehåller tips som ”Varje gång jag tänker på mat skall jag göra 15 situps/rygglyft/armhävningar och slutar med ”Jag skall alltid ha en gummisnodd runt handleden, och så fort jag tänker på mat ska jag snärta den”

Roligare, sa jag. Jag tycker verkligen att det är roligt. Pro-anoretikernas budskap är en grotesk blandning av gnosticism och modernitet som ser ut som en komisk parodi på sig själv. Trots att jag själv har haft anorexi och flitigt använt mig av idén ”Hunger är bara en kemisk reaktion” (liksom smärta, liksom utmattning) så ser alltihop ut som en komisk förvrängning av verkligheten. Jag skrattar, som Michel Foucault i förordet till Les mots et les choses skriver att han skrattade åt hur en gammal kinesisk encyklopedi klassificerade olika djur som tillhörande kejsaren, balsamerade, tama, digrisar, sirener, sagodjur, vildhundar, frenetiska, oräknebara…Kan man tänka så, liksom? Hunger är bara en kemisk reaktion.

När kineserna tänkte på djur såg de något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men de såg något. Anorektikerna och Simone Weil ser något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men lika väl något verkligt. På medeltiden framstod det som idealiskt att se det som anorektiker ser. Det var ett ideal att dra självutplåningen till sin spets. De som såg skillnaden mellan det jordiska och det idealiska och behandlade det jordiska, inklusive sina egna kroppar därefter högaktades, åtminstone på vissa platser vid vissa tider. Idag finns det som Simone Weil och övriga anorektiker uppmärksammar där bara ganska vagt. Vuxna människor vet i allmänhet att använda det med måtta. Men för vissa tonåringar kan det uppenbara sig med kraft och de gör sitt bästa för att formulera det i handling och ord. De formulerar sina teser efter bästa förmåga (vilket oftast inte är så bra när man är 15 år) och är ibland, i likhet med de medeltida martyrerna, beredda att riskera liv och hälsa för sina idéer. Ett inte helt ringa antal dör också för dessa utifrån sett komiska idéer varje år. De flesta som överlever inlemmas i vårt nuvarande samhälle och lägger sin tankeförmåga på i samhällets ögon mer fruktbara system. Så får vi aldrig veta mer om vad dagens anorektiker ser än vad en undernärd tonåring kan skriva ner.

Det vill säga, förutom från personer som Simone Weil. Hon blev inte botad. Hon förblev trogen detta system av självutplåning och bejakande av lidandet fram tills det, och tuberkulos, tog död på henne. Och hon beskrev det bättre än någon annan någorlunda nutida person. Simone Weil beskrev vad som drev henne så bra att det inte går att skratta åt. Vilket skulle kunna hjälpa oss att sluta skratta åt dem som beskriver något liknande fast på ett mindre bildat sätt. Att läsa Simone Weils texter skulle både kunna hjälpa oss att se vad hon såg och samtidigt att hantera det på ett bättre sätt än hon gjorde.

PS. Uppgifterna om Simone Weils liv och leverne kommer från biografin med titeln Simone Weil av Francine du Plessix Gray.

Jag tänker som en kristen men är det inte

Jag är uppvuxen som ateist. En gång i 20-årsåldern, på en filosofiföreläsning så slog det mig att man inte kan vara både ateist och poststrukturalist samtidigt. Poststrukturalismen behandlar alla utsagor om världen som relativa. De är bara försök att beskriva en komplex verklighet, försök som kan ändras och kommer att ändras. Därmed är poststrukturalismen oförenlig med absoluta påståenden om verkligheten som att Gud inte finns. Som poststrukturalist måste man behandla Gud som alla andra koncept. Frågan blir då inte om Gud finns, utan om begreppet Gud bör användas för att beskriva något vi upplever eller om det finns bättre koncept. Det är jag fortfarande inte helt säker på. Men jag tror att jag förstår vad de som pratade, och pratar, om Gud menade. Jag tror de menar samma sak som en ateist kan beskriva som vilja. Inte vilja i vardaglig bemärkelse som allt man känner för, utan vilja i kontrast till lust (har skrivit mer om det här). Eftersom jag tycker mig veta att viljan finns eftersom jag själv upplever den, så tror jag i viss bemärkelse på Gud. Dessutom tar jag viljan/Gud på stort allvar.

Det finns även andra kristna koncept jag tror mig förstå. Arvsynden är ett av dem. Alltså, jag tror inte bokstavligt. Men jag tror att vilja och lust står i motsättning till varandra, i högre och mindre grad. Och jag tror att vi måste följa vår lust för att alls kunna handla. Därmed så kommer vi aldrig att kunna vara helt och hållet som vi vill. Det vill säga, vi kommer alltid att bära på en högre eller lägre grad av synd, i kristna termer. Det är inte så att denna vetskap tynger mig, så som verkar ha varit fallet med många kristna. Tvärtom. Att man som människa inte helt kan leva utan synd betyder att en god människa inte är godheten personifierad, utan en person som anstränger sig för att handla rätt i en komplex verklighet. Med den vetskapen kan man arbeta konstruktivt för att minska sin synd och handla rätt efter all den förmåga man har, i stället för sjunka ner i självförakt över att man aldrig lyckas bli så moraliskt perfekt som man skulle vilja vara.

Så på minst två punkter tänker jag som en kristen. Jag tycker mig även känna igen mig i tidiga kristna asketers tillvaro. Min lantliga tillvaro upplever jag som lite klosterlik. Ändå så har aldrig fört en seriös diskussion med någon som verkligen är kristen. För jag klarar inte riktigt att diskutera i fasta terminologier så som kristna och många andra dogmatiker tenderar att göra. Det fungerar inte riktigt att tänka när koncept är heliga. Jag tänker som en kristen, men kan inte tala som en kristen, eftersom de grundläggande antaganden som kristendomen vilar på är oförenliga med de antaganden som jag är uppvuxen med och håller fast vid. Till exempel att naturvetenskapen ska användas för att tolka den fysiska världen. Så när kristna säger att ”Jesus dog på korset för våra synders skull” kan jag inte ta till mig det. Även om jag i viss mening tror, dessutom tror starkt, kan jag i princip bara tänka på religion i icke-religiösa termer.

Därmed har en stor del av mina religiösa insikter kommit genom en ateist som blev troende: Simone Weil. Weil var också uppvuxen i en ateistisk familj och var mycket väl bekant med vilka begrepp ateister inte kan tåla. Därmed beskriver hon den kristna tron liksom utifrån, med en ateists terminologi. Jag är inte beredd att gå så långt som Weil gjorde, till exempel så beskriver hon i Tyngden och Nåden hur dödsstraffet kan accepteras som frälsande av dömda om de bara ser dess gudomliga innebörd. Det för tankarna till inkvisitionen och dagens islamister och deras övertygelse om hur rätt de har när de dödar människor för vad sekulära människor skulle se som småsaker. Men även om Weil på det moraliska planet hade fel i just detta, är hennes insats ändå värdefull. Vilken annan religiös extremist har uttryckt sig så att en ateist faktiskt kan förstå tankegången?