En punkt som vår tid inte tar upp är möjligheterna till och
meningen med asketiskt leverne och asketiska övningar. Jag har tidigare berört ämnet lätt i föregående inlägg och ett inlägg om Simone Weil. Weils historia var ganska sorglig. Trots att hon
levde under första halvan av 1900-talet och därmed borde haft något bättre
förutsättningar att ta hand om sin hälsa jämfört med sina föregångare inom den kristna mystiken, dog hon vid 34 års ålder av en
blandning av anorexi och tuberkulos. Var hennes asketism alltför måttlös? Var
det lättare för tidigare mystiker att vara asketiska på ett mindre
destruktivt sätt, eftersom de hade fullt av likasinnade omkring sig som
tillsammans hjälptes åt att balansera asketism och självdestruktivitet?
Det skulle kunna vara så. För den som idag kommer i kontakt
med askens dragningskraft finns ingen vägledning om hur man ska bete sig.
De enda officiella riktlinjerna är att man ska sträva efter att bli lycklig och
söka all möjlig njutning så länge man inte skadar andra. Så vill man komma i
kontakt med livets mer utmanande sidor måste man söka sig en ursäkt. Sport är
en, men idrottsvärlden är anpassad för ett antal människor med vissa fysiska
och psykiska egenskaper. Skönhet är en annan. Med ursäkten att man vill se bra
ut kan man komma undan med ganska genomgripande asketiska övningar. Men vill
man dra den askesen för långt i den riktningen flippar man ut i ätstörningar och liknande.
Idag finns
inget legitimt sätt att vara asketisk för askesens egen skull, vilket gör att
man alltid missar målet på något sätt. Vilket målet nu än är. Jag känner att
det finns någon form av mening i det och människorna på medeltiden kände att det fanns någon mening i det. Med tanke på
tendenserna till försakelse hos allra främst tonåringar tror jag att det finns betydligt fler som känner att en sådan mening finns. Men denna känsla förtrycks hos de flesta när de blir vuxna och talade tillrätta av majoritetskulturen. Kanske skulle en diskussion som tar askesen på allvar och i viss mån godkänner den kunna göra det lättare att leva ut sin asketiska sida på ett mer
meningsfullt och mindre destruktivt sätt. Men eftersom askesens idé är så främmande för vår tid vet jag inte ens var en sådan diskussion skulle börja.
Jag vet inte riktigt vad ordet askes innebär men om det även kan gälla konsumtion så var man ju mer åt det hållet på säg 60-70-talet (vet inte riktigt när), för då var man häftig om man återanvände och sydde om och köpte på loppis och gröna vågen och allt det här, som en reaktion mot slit och släng samhället som varit innan. Jag tycker det finns en poäng med det, för när man måste hugga sin ved tex för att få värme, så får livet en viss mening. Jag tror det är svårt för en nutidsmänniska (som ändå är en urtidsmänniska innuti på många sätt) att känna mening över livet när man inte gör något och pengarna bara rullar in på kontot. Jag tror man mår bra av att kämpa och slita för att få livet att gå runt.. Fast det får inte övergå i stress, för det mår man inte bra av, men att få kämpa lite mer.
SvaraRaderaJa, visst är det ganska konstigt? Jag kan själv inte förklara varför jag hellre vill fälla, släpa, såga, hugga, bära och elda ved än att låta en oförarglig liten värmepump surra i hörnet. Det skulle liksom kännas sterilt på något sätt. Som om grundläggande arbetsuppgifter typ vedhantering skapar bättre förståelse för tillvarons natur.
RaderaDet asketiska idealet är ju något som Nietzsche skriver massor om och är allmänt misstänksam mot, t ex Zarathustra 1.4, "On the despisers of the body". Hans kritik mot kristendomen är ju i hög grad grundad på misstänksamhet mot detta, och istället föreslår han vad han kallar "den stora hälsan", den överflödande hälsan. Vilket man kanske kan se som en sorts anti-askes, och kanske något minst lika svårt att utföra och upprätthålla som en ordinär askes.
SvaraRaderaMen askes för filosofer och spirituella, som du verkar tala om, är något annat än den masskultur av askes som kristendomen påbjuder, så associationen kanske haltar.
Detta får mig också att tänka på Foucaults "sexualitetens historia", del 2, som ju spårar "regimens" historia, dvs konceptet att leva enligt vissa normer och principer med diet, träning etc som anses hjälpa och rena det kroppsliga tillståndet så mycket som möjligt.
En traditionell askes tror jag säkert kan vara meningsfullt för många, kanske en upplevelse som gått förlorad och mer eller mindre saknas i vår tid. Jag tycker kanske att självkontroll i allmänhet är mer intressant, inte bara restriktiv/negativ utan även påbjudande/positiv kontroll.
Jo, Zarathustraboken har jag läst, men jag är osäker på hur denna "stora hälsa" ska tolkas. Är det detta svåruppnåeliga antiasketiska ideal som oräkneliga nutida hälsotidningar försöker saluföra? Frågan är hur ska man undvika att ett sådant ideal slår över i askes. Fysisk aktivitet är ju till exempel både tecken på hälsa och ett möjligt uttryck för askes. Löses den motsättningen av att Nietzsche inte syftar på människan, utan på Övermänniskan, som saknar den lättja som står i vägen för vanliga människors strävan mot ett hälsosamt leverne?
RaderaVad skulle Nietzsche förresten ha att säga om masochism? Om man råkar vara masochist, kan man lika gärna lägga sig ner och dö då eftersom man inte är i närheten av någon övermänniska eller ska man bejaka sitt begär till underkastelse? (Den enda ledtråd jag har här är det berömda fotot med Nietzsche och en vän poserandes framför en vagn med Lou Salomé hållandes en piska bakom dem.)
Menar du självkontroll i den bemärkelse som Foucault studerade den? Jag gillar Foucaults studier där, men tycker att han lägger en alltför social innebörd i självkontrollen för att beskrivningarna ska bli heltäckande. Den mesta självkontroll är antagligen av social natur, men också en form av självkontroll som kommer av introspektion. Och den tror jag inte att Foucault behandlade särskilt utförligt. Vet du någon annan som har gjort det?
Nej, jag tror att jag syftar på den askes som kristendomen stod för och som Nietzsche kritiserar. Åtminstone på ett grundläggande plan bör väl askes för filosofer och spirituella syfta på samma sak som askes för vem som helst? Det vill säga, ett avståndstagande från sinnliga och själsliga begär. Det är ju egentligen något som varenda människa ägnar sig åt, men vill man ägna sig åt det i högre grad än som förespråkas av huvudfåran har man ingen som helst vägledning.
Det blir ett sent svar här, jag har haft mycket att göra och tänka på de sista veckorna. Men filosofi får ta den tid som behövs, tycker jag.
SvaraRaderaDet är inte alldeles klart vad som menas med Nietzsches stora hälsa. Först och främst tror jag att det har ganska lite att göra med det ideal som finns i moderna hälsotidningar. Jag tror att det är något mer abstrakt än en specifik kost och en specifik livshållning. Något som innefattar både kroppen och psyket (dvs kroppen i vid bemärkelse).
Min tolkning (kanske helt felaktig!) är att Zarathustra uppnår den stora hälsan. Han har ett verk att utföra, dvs de läror han vill predika och dela med sig av. Han lyckas ta sig igenom otaliga frestelser och problem och ser diverse tragiska saker, men tappar inte fattningen, han bevarar sin vilja och sin kapacitet att ge och att skapa. Han lyckas "bevara sig själv" även under svåra omständigheter. Så jag ser det som att den stora hälsan är ett tillstånd som leder till att man kan skapa ett stort "verk", eller att man kan leva ut alla sina kapaciteter till högsta möjliga grad.
Därför tror jag inte att Nietzsche talade om en universell stor hälsa, utan snarare att alla måste hitta den utifrån deras egen kunskap om världen och om sig själva. Jag kan också tänka mig att masochism, lättare alkoholism eller något liknande kan ingå i en "stor hälsa" om de affekter som dessa medför är nödvändiga för att man ska kunna utöva de kapaciteter man värdesätter.
Om Nietzsche skulle förespråka specifik kost och levnadsvanor för alla, så skulle det kanske gå ganska tvärtemot vad han vanligtvis säger om individuella värderingar och moral.
En explicit analys av masochism har jag inte sett i Nietzsche, men jag är säker på att fantasifulla tolkare skulle kunna hitta stöd för något :-)
Kanske kan man sammanfatta det genom att säga att den askes Nietzsche vänder sig mot är den som attackerar kroppen, som vill reducera och förneka kroppens olika kapaciteter och möjligheter. Kristendomen kan ju till exempel vara en negation av lust, styrka, allmän hälsa.
Men jag märker att jag inte har tänkt igenom detta helt. T ex med masochism, som förefaller vara en negation som kan leda till affirmation. Behöver läsa mer om detta.
Jag tror inte heller att det är tal om att alla som inte är "övermänniskor" är värdelösa. Jag ser idealet "övermänniska" mest som ett sätt att understryka att människan alltid är i förändring och bör vara i förändring, röra sig mot något mer än hon är. Mål slutar ha betydelse när de har uppnåtts.
(Relativ) tidlöshet är en av filosofins stora fördelar : )
SvaraRaderaOm jag förstår dig rätt så fokuserar Zarathustra inte så mycket på den kroppsliga hälsan i sig, utan mer på att använda sig av sin hälsosamma kropp. Det får mig att tänka på de gamla grekernas moral så som Foucault beskrev den i Sexualitetens historia (del 2 tror jag). Enligt den boken gick de gamla grekernas ideal inte enbart ut på att bygga upp en bra fysik, utan även på att lyfta fokus från något så världsligt som mat. Står inte Zarathustra, och övermänniskans generellt sett, över det världsliga? Därför undrar jag om övermänniskan egentligen är väsensskild från asketen. Asketens målsättning är att försaka begären till den grad att hen frigör sig från dem. Övermänniskans målsättning är, om jag förstår det rätt, att bejaka begären på väg mot något mycket viktigare. Oavsett om man bryter ner eller bygger upp sin kropp för att komma vidare mot vad som är viktigt på riktigt, strävar man kanske mot samma mål ändå? Till skillnad från de enkla hedonisterna som inte strävar alls.