Det nya klassamhället

Jag hade lätt för mig i skolan. Dessutom hade jag redan då ett brett allmänintresse, så jag var intresserad av de flesta av skolämnena. Eftersom mina föräldrar dessutom är halvbildade typer, så var det en självklarhet att jag skulle läsa naturvetenskapligt program på gymnasiet och sedan läsa vidare på universitetet. Praktiskt program? Alternativet nämndes bara en gång, av en lärare som menade att det vore ett pinsamt utryck för lättja om jag skulle välja något annat än Natur.

På universitetet började konfrontationen med den hårda verkligheten. Det räckte inte längre att vara intelligent, nyfiken och någorlunda arbetsam. Man var tvungen att vara fokuserad, pragmatisk och någorlunda konformistisk också. Det var inte jag, så jag blev ingenting. På grund av breda språkkunskaper och en hel del tur lyckades jag få ett jobb med att översätta och sammanfatta nyheter på ett omvärldsbevakningsföretag (låter mer avancerat än det är) och jobbade med det på distans på typ halvtid i fyra år. Men jag hade hela tiden känslan av att den verksamheten inte var hållbar. Det var inte heller lätt att skaffa andra distansjobb. Eftersom jag under tiden höll på att renovera ett hus och trivdes riktigt bra med det, började jag mer och mer leka med tanken att försöka byta bana och bli hantverkare i stället. Kanske hade jag inte vad som behövdes för att kvalificera i medelklassen utan skulle passa bättre som arbetare? Jag tänkte att VVS-tekniker kunde passa mig fint, eftersom det både är teoretiskt och praktiskt på samma gång.

Sedan denna insikt nådde mig har hindren hopat sig. När jag sökte efter grundläggande vuxenutbildningar inom VSS hittade jag bara en eller två i hela landet, i Katrineholm och Uppsala tror jag. Huruvida jag skulle vara kvalificerad att söka dem vet jag inte, för jag ser det inte som rimligt att flytta iväg från min familj i ett år. Hade jag däremot velat skaffa mig en högre utbildning till ingenjör eller hundra andra saker skulle jag lätt kunna hitta en på pendlingsavstånd, dessutom börjar en och annan sådan utbildning på distans dyka upp. När jag nästan hade gett upp så snubblade jag in på lokala Komvux hemsida och upptäckte till viss förvåning att en grundläggande VVS-utbildning faktiskt finns bara fyra mil från där jag bor. Bingo. Komvux sa att visst fick jag söka, det fanns visst en chans att Kommunala Godtycket skulle låta mig gå den utbildningen. Jag skulle få besked i slutet av maj, sa de. Tror ni de har orkat skicka mig något papper med ja eller nej? Nej, det har de inte. Med mina kompletta och löjligt höga gymnasiebetyg tycker de antagligen att jag bör klara mig ganska bra här i världen. Vilket jag också gör (man måste ju faktiskt inte ha ett formellt arbete för att ha det bra).

Jag har också försökt bli industriarbetare. Det stod i tidningen om en 20 veckors utbildning inom industrin en gång, så jag ringde Arbetsförmedlingen och frågade vad som krävdes för att få gå en sådan. De kopplade mig vidare till någon central professionell pratkvarn som upplyste mig i syrlig ton att det faktiskt var skattepengar som bekostade en sådan utbildning. Hade han inte varit så tränad i att prata på folk utan pauser så att de inte kan svara och uppta hans viktiga skattefinansierade tid så hade jag flikat in att det är skattepengar bakom nästan alla utbildningar i det här landet, även de i mikrobiologi och Harry Potters världar. Men han fick in sin poäng: Till arbetarklassen kommer man inte utan att förtjäna det.

Samhället gör allt för att precis alla ska ha rätt att bli medelklass. Alla ska kunna komma dit och konkurrera och jobbcoachas och bli utbrända på lika villkor. Men arbetarklassen tycks vara ett reservat för dem som på grund av sin bakgrund, bristande motivation eller bristande studieförmåga hamnade där. Där kan de som av börd eller val tidigt i livet uppfyller villkoren ta det relativt lugnt, skyddade av fackföreningar till en grad som lägre tjänstemän bara kan drömma om. Inte för att arbetarklassens liv är alltigenom avundsvärt, men fortfarande verkar den vara en kategori skyddad från yttre konkurrens i jämförelse med medelklassen. Är det bara för att ingen förväntas vilja bli arbetarklass, eller finns det också en underförstådd politisk vilja att arbetarklassen ska vara skyddad från alla som har en teoretisk att någon annanstans? Kanske är det inte längre överklassen, utan arbetarklassen som är ett skyddat habitat för en politiskt viktig kategori människor?