Under en kort resa till Sri Lanka i vintras kom jag att
fundera på vad som utgör ett en bra samhällsorganisation. Jag tittade på de yttre tecknen hos
det lankesiska samhället och funderade på vilka oblida öden som kunde drabba människor
där. Egentligen ungefär samma saker som hemma hos oss, kom jag fram till: Man kan
drabbas av ond bråd död, för egen del eller hos familjemedlemmar. Man kan komma
dåligt överens med familjen och bli olycklig för det. Man kan drabbas av
ekonomiska bekymmer i bättre samhällen också, typ det tyska eller det
amerikanska. Skillnaden ligger egentligen främst i risken att ha riktig otur i
livet. På Sri Lanka löper yngre människor större risk att dö av sjukdom och
olyckor på grund av fattigdom och sämre samhällsorganisation. Därmed löper man
också större risk att bli av med en familjemedlem. Och att bli änka ska
fortfarande vara stigmatiserande på Sri Lanka. Har man otur blir man inte bara
ensamstående utan även föraktad av samhället och dessutom utfattig. Och på Sri Lanka löper man givetvis synnerligen
stor risk att få leva fattigt vad man än gör.
För dem som inte har otur tror jag att även dåliga samhällen
kan fungera ganska bra. Patriarkala familjestrukturer fungerar kanske ofta lika
bra som västerländska, mer jämlika familjer så länge alla bara gillar varandra
och behandlar varandra väl. Det är först när någon har oturen att hamna ihop
med människor som de inte gillar som samhället visar sin dålighet genom att
inte kunna göra annat än att beklaga dessa individers dåliga tur. Ett bra
samhälle försöker i stället efter bästa förmåga minska olyckan för
otursdrabbade individer, oavsett om det är kroppsliga olyckor eller dåliga
familjer de har drabbats av. Därmed inte sagt att samhället eliminerar oturen.
Individen är både utlämnad till naturen och familjen.
När till exempel muslimska kvinnor intensivt försvarar sina
traditioner och sin religions familjelagstiftning som betyder det inte nödvändigtvis att de
är hjärntvättade. De kanske bara har haft tur och verkligen har det bra. Bra
familjer behöver ju ingen familjelagstiftning över huvud taget, utan klarar upp
sina angelägenheter internt i all vänskaplighet. Kanske individer som inte har
otur kan ha det bättre i ett dåligt samhälle än ett bra samhälle? Kanske människor i Sovjetunionen eller någon annan totalitär stat som råkade ha tur såg sina liv som betydligt meningsfullare än folk gör vi vårt samhälle? Det
är svårt att avgöra. Långt ifrån alla i vårt samhälle är lyckliga,
uppseendeväckande många tar livet av sig rent av. Den stora kvalitativa skillnaden är att vårt samhälle genom årtionden av förfining drastiskt har kunnat minska sannolikheten att drabbas av olycka på grund av uppenbar otur.
Jag håller med dig. Jag tror tex att tvångsgifte, som finns i många länder, inte behöver vara fel, för i vårt samhälle där man måste drabbas av stor passion innan man kan bli ihop, blir många ensamma, trots att de mycket väl skulle kunna få starka känslor för en vän av motsatta könet. Men de försöker inte ens, utan väntar bara på den där stora fantastiska kärleken, som kanske aldrig kommer (nu menar jag de som väldigt gärna vill hitta någon, om man vill vara ensam är det ju inget problem). Ibland kanske kärlek kan växa fram och bli lika stark som om den startade med passion.
SvaraRaderaJa. Det finns de som har tur i ett system med arrangerade äktenskap och det finns de som har tur i ett system med kärleksäktenskap. Jag skulle gissa att fler har tur i det senare systemet, men det medför också att ett ganska stort antal personer som skulle kunnat ha bli mycket bra par- och familjemänniskor förblir ensamstående för att de inte har råkat "hitta någon". Vi ser det som att det måste vara så att några råkar bli över, men jag antar att folk som är vana vid ett system med arrangerade äktenskap ser det som en form av slöseri.
SvaraRadera