Det talas mycket om att man inte ska fixera sig vid sin egen
geografiska hemvist, utan vidga sina vyer. Men det talas sällan om att man ska
vidga sina vyer förbi sin egen tid. Tvärtom talas det om ”det senaste” i
positiva termer, medan adjektiv som ”medeltida” och ”1800-tals” används om det
man vill diskreditera. Det är politiskt korrekt att anta att alla kulturer är
jämlika. Samtidigt är det politiskt korrekt att anta att vår tid är bättre än alla
andra tider på alla områden. När det gäller skillnader över geografiska områden ska man vara oändligt öppensinnad, medan man kan och bör vara oändligt inskräkt när det gäller skillnader över tid.
Har man en unipolär syn på samhället så bör det senare vara ett riktigt antagande. Inget samhälle har varit bättre än vårt, vad vi vet, så det enda historia är bra för är att lära oss varför det blev så bra som det blev och underförstått hur vi kan göra det ännu bättre. Det kräver ingen förståelse för historien annat än på nutidens villkor. Den som tydligast bröt med detta synsätt var Michel Foucault. Eftersom han hyste en multipolär syn på samhället så antog han inte med automatik att vår tid var den bästa möjliga ur alla aspekter. Och därför, antar jag, var det befogat att se historien så som den var i sig själv, för sin egen skull, och inte i förhållande till nutiden, så som han beskriver i Vetandets Arkeologi.
Foucaults multipolära synsätt har jag tagit till mig fullständigt. Om ett och samma samhälle består av en mängd strukturer eller system, så måste inte alla vara bästa möjliga samtidigt bara för att det sammanlagda resultatet blir ganska bra. Även om till exempel vårt samhälle är bra på att studera naturen och medla i konflikter mellan dess medborgare, har det kanske blinda fläckar på områden där man var betydligt mer avancerade i en svunnen tid. Till exempel i det religiösa. Kanske kan ett givet samhälle bara ta till sig en aspekt av sanningen åt gången. Religionen är inte en förelöpare till
vetenskapen, utan talar om en helt annan aspekt av tillvaron. Vilken aspekt som
är relevant eller irrelevant är en annan fråga, men religionen och vetenskapen
har två helt olika sätt att vara sanna. Vetenskapen genom att överensstämma med
den fysiska världen och religionen genom att överensstämma med våra
viljemässiga uppenbarelser. Kanske är det något som blev bortglömt på väg till
vår tid, som ändå är relevant?
Sådana hypoteser kan inte omedelbart avfärdas. Därmed försöker jag undvika att vara en fånge i
vår tid. Jag undviker att hålla reda på vad som är trendigt förutom i rent studiesyfte. Varför skulle det vara
mindre inskränkt att följa det som råkar tillhöra en viss tid bara för att den tiden råkar infalla just nu än att slaviskt följa vad som hör samman med en viss kultur? Jag
gör mitt bästa för att undvika att fylla mitt medvetande med den just-in-timetrafik av budskap som utgör
nutiden. Bland annat därför har jag valt att bosätta mig på landet, där jag ägnar en ganska betydande del av min tid åt relativt tidlösa sysselsättningar som att
bygga, gräva, röja gräs, ordna ved och så vidare. Det är inte det att jag skyr
moderna verktyg (hade de haft elektriska motorsågar för hundra år sedan hade de nog
tusan använt dem), men jag inbillar mig ändå att min frivilliga halvisolering
gör mig mer mottaglig för eventuella bortglömda insikter från andra tider. Och som vanligt är allt Fockans fel. Han fick mig inte till att bli en homosexuell knarkande kosmopolit, men ändå tror jag att få har påverkat mig så mycket i mitt val av liv som han. Jag har även andra skäl att bo på landet, men min önskan att motbevisa Foucaults tes att vi alla är fångade i vår egen tids sätt att tänka är inte en oviktig faktor.
Utan att säga emot alltför mycket så måste man väl ändå konstatera att rent generellt har de flesta betydligt större kronologiska än korologiska kunskaper. Bildade människor i vår tid och rum har måhända inställningen att andra kulturer är berömvärda men handen på hjärtat så vet de flesta av oss i princip ingenting om nordindiska sociala strukturer eller familjepolitik i afrikanska storstäder. Däremot har alla av oss en grundläggande förståelse för vårt eget samhälles historiska utveckling tack vare det offentliga skolsystemets historiska fokus och en del av oss har mycket goda kunskaper åtminstone om 1800- och 1900-talets sociala liv tack vare läsande av romaner skrivna under dessa perioder.
SvaraRaderaJo, det har du rätt i. Även om det värderas högre att ta intryck av andra kulturer så vet vi ganska lite om dem. För hade vi vetat något om dem så hade vi kanske inte lika lättvindigt kunnat säga "jag är beredd att ta intryck av främmande kulturer så fort de visar sig för mig". Historien är däremot inte politiskt laddad på samma sätt så den är mer av ett öppet fält för undersökning.
SvaraRaderaDärmed inte sagt att man inte skulle kunna undersöka historien mer. Romaner tenderar att beröra sånt som läsaren har möjlighet att förstå relativt enkelt, medan tankemönster och begrepp som verkligen är överspelade idag oftast lämnas därhän, enligt min erfarenhet. Det är lättare att låta sin huvudperson vara en stackars nutidsmänniska som har råkat hamna i en konservativ, misstänksam och vidskeplig omgivning än att förklara världen ur de konservativas och vidskepligas perspektiv. Det senare skulle vara betydligt mer till hjälp för dem som vill utöka sina möjligheter att tänka.
Det där har jag också varit inne på lite, att det kanske faktiskt fanns saker som var bättre förut, fast å andra sidan är det alltid en viss del av befolkningen som kommer i klämm när man har ett visst system. Som tex att förut "fick man inte" skiljas. Jag tror att det var bra för att sånna som idag skiljer sig trots att de säger att deras man är deras bästa vän, och de fortsätter att åka på semester med mannen efter, och de skiljer sig inte för att de träffat någon ny, bara att inte "gnistan" finns. Det tycker jag är att skiljas lite för lätt, för gnistan kommer alltid komma och gå. Men i det samhället kom de personer som faktiskt borde ha skiljt sig i kläm, de som hade det rikttigt jävligt i sitt äktenskap. Nu, idag, när det är så lätt och vanligt att skiljas tycker jag att en del barn kommer i kläm i familjer som eg inte skulle ha skiljt sig, för jag tror att det ändå är en trygghet att familjen är samlad.
SvaraRaderaOch angående religionen som nu nämnde med, jag tycker ibland att religiositet behandlad lite styvmoderligt, för det är helt ok att säga på fikarasten att man tror på horoskop eller tarotkort, eller att man varit och lyssnat på Mia Skäringer och nu ska börja följa hennes metod! Men man behandlas som ett UFO om man säger att man ska följa den "kristna metoden" vilken är ganska fin eg: att behandla andra som du själv vill bli behandlad, vända andra kinden till, sätta sig och prata med de utslagna i samhället, osv.
Nu låter jag som en kristdemokrat när jag pratar om religion och att inte skilja sig :)
Men jag menar bara att det har blivit icke PK att ens visa minsta lilla tecken på att tycka annat i de frågorna än att religon är fel och att skilja sig är bra, typ.
När det gäller det här med skilsmässor finns ett fenomen som jag brukar kalla för "den svenska hederskulturen". Den går ut på att individen måste upprätthålla sin heder genom att inte ta minsta lilla oförrätt från den som de lever tillsammans med utan att svara med skilsmässa. På diskussionsforum typ Familjeliv och Flashback är det nästan alltid någon som kommer med skilsmässa som förslag så fort som någon uttrycker besvikelse över sin make eller maka. Allra mest när det gäller otrohet. Den som inte skiljer sig trots vetskap om otrohet anses på något sätt inte respektera sig själv. Men även när det gäller diverse mindre förseelser så är det många som inte drar sig det minsta för att uppmana främmande människor att skilja sig.
SvaraRadera