I de senare två blogginläggen har jag antytt att det ena och
det andra bör vara sant eftersom det känns så. Ett antagande som vid en första anblick framstår som naivt. Här kommer en lite mer utförlig förklaring till det antagandet:
Min utgångspunkt är att perception är vårt enda sätt att ta in
kunskap om världen. Tänkande är ett sätt att tolka denna kunskap, gissa oss
till relationer av orsak och verkan och så vidare, för att kunna agera efter
kunskapen. Men perceptionen är vad som ger oss kunskapen.
Då uppkommer frågan vilken form av perception som är riktig.
Man kan förstås som Descartes hävda
att det kan vara en demon som lurar oss till allt, men i praktiken tar vi det
vi ser och hör för sanning. Om inte annat så vilar vetenskapen på visuella och
auditiva intryck. Hade vi sagt att det vi ser och hör är ogiltigt så skulle
hela den experimentella vetenskapen vara ogiltig. Så den analytiska filosofin,
som är mest intresserad av att skilja sanning från osanning på ett filosofiskt
plan, har på grund av sitt beroende av vetenskapen svårt att
ogiltigförklara den visuella och auditiva perceptionen. Och ska visuella och
auditiva intryck anses giltiga, så följer väl automatiskt att lukt-, smak- och
känselintryck är det.
Däremot är vad som kallas introspektion mer eller mindre
värdelöst ur vetenskapens perspektiv. Det går inte att pröva via upprepade experiment.
Det går inte att fånga i formler. Det går inte att klassificera. Därmed så är
det inte något verkligt ur vetenskapens perspektiv. Anser man att vetenskapen har
monopol på att beskriva världen måste man därmed bortförklara introspektionen
som en villfarelse, neurologiska tillfälligheter, illusioner som evolutionen
har selekterat fram för att vi ska klara oss bättre…vad som helst, men inte en
källa till kunskap om världen.
Men vetenskapens överhöghet är också den enda anledningen att inte betrakta introspektionen som en giltig källa för kunskap. Det kan vara en demon, ett ögonfel eller någonting annat som lurar oss att vi ser det vi ser. Liksom bakom det vi hör och uppfattar med känseln. Det kan ligga diverse villfarelser bakom det vi erfar genom introspektion. Men vad annat kan ge oss kunskap om den värld som vi lever i än de intryck som den förmedlar till oss?
Men vetenskapens överhöghet är också den enda anledningen att inte betrakta introspektionen som en giltig källa för kunskap. Det kan vara en demon, ett ögonfel eller någonting annat som lurar oss att vi ser det vi ser. Liksom bakom det vi hör och uppfattar med känseln. Det kan ligga diverse villfarelser bakom det vi erfar genom introspektion. Men vad annat kan ge oss kunskap om den värld som vi lever i än de intryck som den förmedlar till oss?
Men om man samlar så pass många människors introspektion, att det kan anses som statistiskt representativt, då är det ju användbart. Eller menar du om jag tex bara hade analyserat allt i världen utifrån mina egna erfarenheter, utan att ta hänsyn till andras erfarenheter? Att det är det som inte fungerar?
SvaraRaderaAtt bara utgå ifrån sig själv fungerar såklart inte ur ett vetenskapligt perspektiv, men jag har upplevt (återigen ur mitt eget perspektiv :)) att så fort jag upplever något och inte uttalar den känslan (därför att jag lätt blir blyg bland mycket folk), så är det snart många andra som säger exakt de ord som jag hade sagt, så då vet man ju att man inte är ensam om känslan i alla fall..
Jag tycker att man ska ta allt man erfar på allvar, även om det bara verkar vara man själv i hela världen som uppfattar det så.
SvaraRaderaNär det gäller att sammanfatta det som folk erfar genom introspektion så tror jag att religionen har spelat en nyckelroll. Idag avfärdar man religionen som meningslös eftersom man avfärdar introspektionen som meningslös.