Man kan inte vara en bra förälder

Ibland, när jag gör något utöver det mest nödvändiga med mina barn, till exempel när de är med mig och bygger och jag hjälper dem att skruva och spika något eget, så slår tanken mig: Jag kanske inte är en helt genomdålig förälder ändå. Det är den finaste komplimang jag kan ge till mitt eget föräldraskap. Jag tänker aldrig att jag är bra, bara att jag inte är maximalt dålig på det.

Vid en första anblick låter det hårt. Som om föräldraskap vore en mycket otacksam uppgift som man bara kan bli mer eller mindre dålig på. Men vid en närmare anblick så är det inte alls otacksamt att det förhåller sig så. För när föräldraskap inte är dåligt, så blir det frågan om en relation snarare än en prestation. Och man kan inte vara bra på att vara en del av en relation. Man kan bara vara tacksam över att få vara en del i en relation och förvalta det privilegiet med ödmjukhet.

Det är något vi vet när det gäller den äktenskapliga kärleken. ”En god hustru” är ett förlegat uttryck, för hustru är inte främst en roll längre utan en del av en personlig relation. Medan det råder viss överensstämmelse om hur man gör för att vara otrevlig i ett äktenskap (otrohet, lögner, våld, egoism…) så är uppfattningen om hur en bra make/maka är mycket vagare. Avvisa en person kan man göra oavsett vem den personen är. Bygga upp en relation kan man bara göra utifrån (minst) två individers speciella personligheter.

Det är möjligt att man kan råka få barn som har en personlighet som är inkompatibel med ens egen. Då kommer man inte att vara en bra förälder, hur mycket man än strävar efter att inte vara dålig. Man kan inte veta om relationen man försöker bygga upp till sina barn blev en lyckad relation förrän barnen är vuxna nog att själva kunna bestämma sig för att bekräfta den eller avvisa den. Till dess kan man inte göra annat än att anstränga sig hårt för att inte vara en dålig förälder.