Den representativa demokratin är inte särskilt representativ

Representativ demokrati är tänkt fungera så att vissa personer ska representera ett större antal personer. Dessa representanter bör då inte vara dummare eller moraliskt sämre än de som de representerar. Men måste de vara så mycket bättre att de blir kvalitativt annorlunda? Jag tänker på sverigedemokraten Erik Almqvists snedfylla för ett par år sedan, som nu har blivit huvudnyhet i massmedia. Att döma av det som sägs om den verkar Almqvist verkar inte vara någon överdrivet trevlig person, åtminstone inte på fyllan. Å andra sidan finns det mängder av lika otrevliga personer, antagligen fullt nyktra, som dagligen uttrycker liknande saker på Flashback. Att säga ”lilla horan”, ”blatte-lover” och motsvarande är en del av deras kultur. Är det då inte rimligt att denna grupp låter sig representeras av en som tänker, och i sina sämre stunder även uttrycker sig på det sättet? Det är väl politisk representation, om något?

Men politikers jobb är inte enbart, eller ens främst, att representera sina väljares åsikter på ett särskilt autentiskt sätt. Deras jobb är mer att formulera folkets åsikter på ett civiliserat sätt. Allra mest skulle de kunna liknas vid diplomater. Diplomater ska inte bara representera sina hemländer. De ska göra det på ett, eh, så diplomatiskt sätt som möjligt. De ska formulera sina hemländers krav på ett civiliserat språk för att ta fram sina motståndares mest civiliserade potential. Oavsett hur ociviliserade människor som har sänt dem dit, så är det deras jobb. Politiker fyller ungefär samma funktion, men på inrikesplanet. Deras arbete är att så effektivt som möjligt avvärja ett ständigt hotande inbördeskrig. Delvis genom att representera alla som har potential att föra krig, delvis genom att göra det på ett så fredligt sätt som möjligt. Ibland vinner fredligheten över representationen, som när Sverigedemokraterna först valdes in i Riksdagen. Diverse tyckare menade att  de inte nådde upp till civilisationskraven i sina åsikter och sin framtoning och därmed skulle motarbetas med alla medel, trots att de representerade en ganska stor grupp med människor.

Att införa direktdemokrati, som i det antika Grekland, hade varit ett intressant experiment. Då hade civilisationskomponenten helt gått förlorad till förmån för betydligt bättre representation. Vad skulle hända då? Skulle vi döda Sokrates igen? Eller blir samhället mer civiliserat om alla, det vill säga även de som inte kan finna civiliserade representanter, kan uttrycka sina maktanspråk via det politiska? 

En av oss

När Anders Breivik blev känd över hela världen var jag lika intresserad av honom som jag hade varit ointresserad av Taimour Abdulwahab ett halvår tidigare. Och så fort som tragedin hade beklagats på ett anständigt sätt, började anklagelser om rasism och fördomar falla på oss som hyste ett sådant intresse för Breivik utan att hysa motsvarande intresse för Abdulwahab. Men jag tycker fortfarande inte att vi gjorde fel. Hade vi bara avfärdat Breivik som en ospecificerad galning, skulle det betyda att vi inte kände någon samhörighet med honom. Hade vi avfärdat honom som obegriplig, hade vi inte erkänt att han var en av oss. Nu försökte vi i stället utröna exakt vad som kan driva en person som ser ut som oss, har växt upp som oss, talar som oss och dessutom till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som ganska många av oss till att utföra en mycket välregisserad mordisk enmansshow.

Jag skulle gärna vilja förstå Taimour Abdulwahabs och Mohammed Attas och Usama bin Ladins psykiska karaktärsdrag också. Men jag försöker inte särskilt intensivt, eftersom jag vet att jag ändå kommer att misslyckas. Om jag nu inte förstår deras psykiskt friska och normala landsmän och trosfränder särskilt bra, hur ska jag då förstå ovanliga och uppenbart störda individer från denna miljö? Men kanske försöker några som ser ut som dem, har växt upp som dem, talar som dem och till en eller annan del hyser samma politiska åsikter som dem sig på det. Det vore bra om de gjorde det.

I nationalekonomin använder man ofta termen ceteris paribus, allt annat lika, för att kunna isolera en princip. Och det är just vad det handlar om här. Det enda som skiljer Anders Breivik från diverse ganska vanliga personer som man kan läsa små texter av på Flashback är graden av ondska. Alla som hade något som helst intresse av att se en syntes av det vi själva är och ondskan, kunde titta på honom.

Det som händer i Syrien nu kommer att vara fruktansvärt om fem år

The Economists ledarredaktion tycker att det är dags föromvärlden att agera militärt och upprätta en flygförbudszon i Syrien. Kommer det att bli så? Inte mycket tyder på det för tillfället. Om inte annat så märks det inte mycket opinion för det. I fallet med Libyen var det enklare, för där hann vi aldrig vänja oss. När det gäller Syrien har vi däremot levt i mer än ett år ganska nära en plats där man dödar något hundratal människor varje dag. Hur känns det? Jotack, vi har det ganska bra ändå, har vi hunnit upptäcka. Har vi redan låtit 30 000 bli dödade kan vi väl låta 60 000 till bli dödade? Och bestämmer vi oss för att vi inte kan det, så måste vi känna skuld för de 30 000 som vi redan har hunnit låta bli dödade. Och det är lite besvärande det också.

Det jobbiga är att kriget kommer att vara över någon gång. Då kommer det att åka dit filmteam och göra fruktansvärda dokumentärer och spelfilmer om den syriska slakten. Då kommer vi att tycka att det var så hemskt och förebrå oss själva för att vi inte gjorde något. Såhär i efterhand låter Srebrenicamassakern som något ofattbart. Då, när det hände, framstod en massaker då och då antagligen som en relativt normal del av nyhetsflödet från Balkan. Det är först när det redan är för sent som vi har möjlighet att verkligen gräva ner oss i skuldkänslor. Lika bra att börja förbereda sig redan.

Slöjdebatten handlar om sexualmoral

I en halvkass bok av Nina Power (Den endimensionella kvinnan) citeras på sidan 28 en passage av Alain Badiou där han raljerar över antagandet att beslöjade muslimska kvinnor skulle vara förtryckta. Vilket fick mig att tänka på 1. Att det där med universalintellektuella som ska uttala sig om allt kanske inte är så bra ändå och 2. Att slöjdebatten inte alls handlar om förtryck. Kanske handlar den inte ens främst om kvinnor. Utan den handlar om sexualmoral. Eller närmaste bestämt, bristen på sexualmoral hos män i vissa kulturer.

Att kvinnor förväntas vara mer påklädda än män beror helt enkelt på att det största ansvaret för att hålla sexualiteten på avstånd ute i samhället läggs på dem. Och det är detta mer än något annat som är provokativt. Det är inte bara en provokation mot moderniteten, utan även en provokation mot en lång historia av (manlig och kvinnlig) sexuell självkontroll. Som Foucault beskrev i Sexualitetens historia del 2 så har ideal om manlig självkontroll på det sexuella planet rötter som är äldre än kristendomen. Dessa ideal har idag modifierats ganska radikalt efter att ha upprätthållits av kristendomen under nästan två tusen år. Men en grundläggande uppfattning finns fortfarande kvar: Sexualiteten är något som kan, och bör, kontrolleras av individen. Detta innebär att alla individer, oavsett kön, tar lika stort ansvar för sexualmoralen. Kvinnor och män ansvarar gemensamt för att inte kopulera i stället för att arbeta, föra ett civiliserat samtal och så vidare. Kontrollen ligger hos subjektet, inte hos det potentiella objektet.

Islam delar varken kristendomens starkt individualistiska moralsyn och har inte heller något ideal om total sexuell avhållsamhet. Ett muslimskt samhälle bör vara ordnat på ett sätt så att sexualiteten bara uttrycks där den bör uttryckas, men ansvaret för detta ligger mer i själva samhällsorganisationen än på varje individ. Jag är inte helt bekant med den historiska bakgrunden och detaljerna kring detta, men jag har personligen noterat att sexualmoral är något frivilligt för arabiska män i dagens läge. Det är inte det att de saknar moral på andra områden. Men just när det gäller sexualiteten är arabiska samhällen i större eller mindre grad ordnade så att män inte ska behöva ha någon sexualmoral. Man separerar flickor och pojkar från relativt tidig ålder och efter det är kvinnor övertäckta, vaktade eller båda samtidigt. Stora delar av kvinnors vardag anpassas för att män ska slippa konfronteras med insikten att de faktiskt kan kontrollera sin sexualdrift. Kvinnor behöver täcka över sig eftersom de inte bara ansvarar för sin egen, utan även för männens sexualitet.

Så de som hävdar att slöjmotståndare inte bryr sig om huruvida de övertäckta kvinnorna är förtryckta eller självständiga eller någonting annat har rätt. Det handlar ganska lite om de beslöjade kvinnorna som personer och betydligt mer om den fördelning av sexualmoral som de symboliserar. När de med sina huvuddukar och kappor har tagit på sig ansvaret för sina manliga kulturfränders sexualmoral, så betyder det att ett underskott på sexualmoral går omkring någon annanstans. Och nej, man dör inte av att bli tafsad på (det kan jag personligen intyga efter tre månader i ett arabland). Och nej, man kan fortsätta att leva ungefär samma liv som en fri kvinna även om det står grupper av män och skriker på en när man cyklar till skolan (det kan jag också intyga efter en uppväxt i industrisamhälle med flyktingförläggning). Men det är bekymmersamt då ett bättre sätt att vara blir övertaget av ett sämre sätt att vara. Och är det egentligen någon som begriper sig på båda alternativen som tycker något annat än att den europeiska delade sexualmoralen är bättre än den arabiska kvinnocentrerade sexualmoralen? Vårt samhälles sexualmoral är allt annat än perfekt, men den har rätt så långt att den delar ansvaret lika mellan könen. Oavsett om man sedan är för en omfattande eller tillbakahållen sexualitet, oavsett om man anser att kvinnor bör agera som sexobjekt eller inte, så är denna grundläggande ansvarsfördelning en överlägsen utgångspunkt i ett modernt samhälle. De som anser att kvinnor behöver täckas över mer än män bevisar att de inte har tagit till sig den utgångspunkten.

PS. Den belgiska dokumentären Femme de la rue visar hur störande trakasserier-som-man-inte-dör-av kan bli. Tyvärr hittar jag ingen lättillgänglig fullständig version av den längre.

Aayan Hirsi Ali och varför rationella människor bör hålla käften offentligt

Nu har jag läst en bok igen: Mordet i Amsterdam av Ian Buruma. Den handlar främst om integrations- och invandringsdebatten i Nederländerna och, som titeln antyder, om mordet på Theo van Gogh. Men min idol, Aayan Hirsi Ali, var också med på ett hörn. Ni vet, hon som säger det som är så självklart och sant och egentligen oomtvistligt för den som tänker rationellt. Om det nu är så att en kultursfär är så mycket bättre på att ordna behagliga och fria liv för sina medborgare, i synnerhet för dem som råkar vara kvinnor, borde då inte alla ha rätt att leva enligt denna kultursfärs normer? Svårt att argumentera mot på ett rationellt plan.

Det är bara det att rationalitet är en provokation i sig. Den offentliga debatten styrs bara i mindre grad av rationalitet. Hade Hirsi Ali i stället varit en vit man så hade hennes uttalanden bara varit ytterligare ett irritationsmoment. Nu när hon i stället är en somaliskfödd kvinnlig före detta muslimsk fundamentalist blir hennes exempel i stället en appell till jordens alla människor: Sluta vara så puckade och var rationella som jag i stället. Titta på mig, vem som helst kan bli rationell. Men trots att Aayan helt klart har haft vissa faktorer emot sig när det gäller att bli rationell, så har hon också ett par faktorer för sig: Hon är lika intelligent som hon är modig. Och det är inte alla. Varken bland österlänningar eller västerlänningar. Och bland dem som inte är som hon är många beredda att betala ett ganska högt pris för att slippa vara rationella. Hirsi Ali har inget att erbjuda dem. Ingen försiktig medelväg, inget förslag om hur man kan få det lite bättre, men utan att mista tryggheten i sitt invanda tänkande. Bli rationell eller skyll dig själv.

Precis så tänker jag också. Jag orkar inte heller ta hänsyn till hur-folk-verkligen-är. Och därför har jag insett att jag inte bör uttala mig offentligt. De som trots allt väljer att stå bakom rationaliteten i det offentliga, bör helst hysa ett nästan övermänskligt begär att göra människor upprörda. Som Theo van Gogh och för den delen Lars Vilks tycks ha gjort. Annars orkar man inte. Detta har lett till att rationalitet har kommit att förknippas med provokationslusta. Men det har egentligen inte mer än så med vart annat att göra. Det finns mängder av människor som är rationella, men inte orkar uttala sig offentligt eftersom de inte gillar att provocera folk. Helst skulle dessa rationella människor hitta någon slags kodspråk som bara andra rationella förstår, eller åtminstone som bara appellerar till den rationella sidan hos folk. Då skulle man kunna föra en landsomfattande rationell diskussion utan att provocera någon. Men att hålla underjordiska diskussioner är antagligen en provokation det också.

PK-utmaningen: Gilla islam

Politisk korrekthet handlar liksom andra former av fromhet ofta mer om lydnad och enträgenhet än om analytisk förmåga. Och eftersom det ofta är relativt intelligenta människor som att man måste vara politiskt korrekt för att komma någonstans inom det offentliga livet, så bör strängt utövande av politisk korrekthet kunna leda till viss intellektuell överskottsenergi hos denna grupp.

Och det finns ett område där de kan få utlopp för sådana överskottsenergi, och på köpet dessutom framstå som mer politiskt korrekta: Att anta utmaningen ”Gilla islam”. Den är faktiskt något att bita i. I övrigt går ju den politiska korrektheten ut på att mänskligheten inte får delas upp i grupper, att homosex och sex i allmänhet är bra, att kvinnor och män inte bara är lika mycket värda utan även helt utan olikheter och, inte minst, att religion är dåligt: Att hitta misogyna och homofoba drag i kristendomen och att förespråka sekularism i förhållande till denna religion har länge varit en av den politiska korrekthetens perifera uppgifter.

De politiskt korrekta och muslimerna har egentligen betydligt mindre gemensamt än de politiskt korrekta och de kristna, som i vårt land alltmer börjar gå upp i de förra. Men till skillnad från de kristna är muslimerna fiendens fiende. Som invandrare är de fiender till traditionalister, och traditionen är en konkurrent till den politiska korrektheten. På det internationella planet är de fiender till USA, som vänstern sedan länge ogillar. Så att gilla muslimer har blivit en utmaning för PK-ismen. En intellektuell utmaning som ett antal av dem har tagit sig an med stor entusiasm.

Hur lyckas de då med uppgiften att få ihop islam och övriga delar av den politiska korrektheten? De vänder blicken mot den egna gruppens tillkortakommanden: I stället för att säga ”islam är bra” säger man ”vi själva är inte så bra som vi tror”. Och sen så skriver man om hur kvinnoförtryckande och allmänt intoleranta vi själva var för inte alls längesen och antyder att detta tar ifrån oss rätten att döma över några andra. Denna argumentation innehåller den politiska korrekthetens själva essens: Det handlar egentligen inte om hur världen utanför är och inte är. Det handlar om att själv framstå som en from och ödmjuk person. Detta uppnår man genom att vända blicken mot sig själv, med omvärlden enbart som en tacksam förevändning.

Breivik varje dag och vi låter det hända

I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.

Man är inte en mördare bara för att man är underklass

I går kväll såg jag något så ovanligt som en ganska bra svensk film: Odjuret. Den var bra fram till slutet. Då blev den riktigt, riktigt dålig.

Spoilervarning nu: Filmen har i princip ingen handling. Den bara beskriver sydsvensk landsbygdsunderklass. Och den gör det riktigt bra. Att jag vet det beror på att jag själv umgicks (läs söp) en del med sydsvensk småstads- och landsbygdsunderklass när jag var i sjutton-artonårsåldern. Så jag känner igen mig i ett antal scener från filmen: Skildringen av ett tafatt suparsamtal om religion mellan ung underklassman och en ännu yngre kvinna från en frireligiös familj är till exempel lysande. Sättet som de träffas ett fåtal personer för att supa är också typiskt. Filmen visar även att underklassens ungdomssektion inte är en gruppering som man med automatik föds in i, utan ett samhällsskikt där de som inte riktigt passar in någon annanstans kan ty sig till för kortare eller längre perioder. Som tjejen från den frikyrkliga familjen i filmen, och för den delen som jag själv i tonåren. Odjurets avbildning av underklassmäns taffliga gentlemannamässighet var också mycket träffsäker. 

Så Odjuret var en överraskande bra beskrivning av en relativt stor subkultur som de flesta som inte tillhör saknar inblick i, och kanske inte vill ha någon inblick i heller. Felet med filmen var att den inte kunde nöja sig med att synliggöra en viss form av ungdomskultur. I stället tog den på sig den tveksamma och fullständigt övermäktiga uppgiften att förklara, eller åtminstone beskriva vad som leder en människa att begå ett irrationellt och synnerligen grovt våldsbrott: Här berättar personerna bakom filmen om att de inspirerades av det omskrivna dubbelmordet på Hallandsåsen, då två unga män rånmördade två ytligt bekanta kvinnor på en bil. Filmskaparna tycks ta för givet att förklaringen till ett sådant mord huvudsakligen finns i en viss samhällsklass. Först på slutet, då två unga kvinnor mördas helt oprovocerat, förstår man att filmskaparna inte alls var ute efter att visa en samhällsklass, utan för att porträttera denna klass som civilisationens gräns mot det barbari som filmen hade tagit till uppgift att förklara.

Men är det egentligen så? Är inte underklassens kultur likaväl en form av kultur? Visserligen sämre än andra former av kultur. Men det händer trots allt ganska sällan att underklassmänniskor mördar varandra. I synnerhet händer det sällan att de mördar kvinnor som de är ytligt bekanta med. Det vore betydligt intressantare att få veta varför de, trots sin brist på bildning och förfining, i de flesta fall nöjer sig med att misshandla varandra utan att faktiskt slå in skallen på varandra. Lika lite som antropologer har hittat det fullkomliga barbariet på främmande kontinenter, kan man hitta det i någon specifik svensk samhällsklass. Ska man studera barbariet måste man studera det där det ligger under alla former av kultur. Det räcker inte att man studerar den kultur som är lite, lite sämre än de andra på att undertrycka det.

Religion och PKism

Jag läser just nu en självbiografi som heter Kallad till tystnad, skriven av den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton, som levde mellan 1915 och 1968. Han levde först ett utsvävande liv, men omvändes till katolik när han var några och tjugo. Det mest slående i boken är ett kapitel om en period då han planerade att gå i kloster och satt i sin lilla lägenhet och funderade på hur han skulle göra sig av med allt han ägde, om han nu hade ägt något. Då ringde det på dörren och en för honom okänd man stod utanför och förde ett invecklat resonemang som Thomas förstod gick ut på att han behövde pengar till att resa hem dit han bodde. Thomas fick då ingivelsen att mannen kunde vara en utsänd ängel och det hela slutade med att han gav bort två tredjedelar av sitt likvida kapital, vilket i och för sig inte var särskilt mycket.

Thomas minnen av händelsen fokuserar inte på den tiggande mannen, vem han var och vad Thomas pengar kan ha gjort för nytta för honom. Han fokuserar nästan uteslutande på sin egen vilja att ge bort dem. Att han var beredd att ge bort sina pengar till vem som helst som råkade komma i hans väg var viktigare än var pengarna hamnade. Tvärtom så tycks Thomas likgiltighet inför pengarnas fortsatta öde varit ett bevis för hans begynnande fromhet. Att känna ägande och vilja kontrollera är ur den religiösa fromhetens perspektiv fel. Frivillig självutplåning är däremot rätt.

Jag tror att Thomas Merton i denna berättelse fångade upp en grundläggande motsättning i all välgörenhet. Välgörenheten syftar både till att välgörarna ska bevisa sin frigjordhet från ägandebegär och att göra så mycket nytta som möjligt hos mottagarna. Det finns en uppenbar motsättning mellan dessa två syften. Att följa upp var pengarna hamnar och vilken effekt de får är trots allt tecken på en slags ägandebegär. Att med någon form av social ingenjörskonst försöka bygga upp ett bättre samhälle för de behövande är en utvidgning av egot snarare än en utplåning av det. Vill man styra vad som händer med pengarna man ger har man inte släppt taget från dem. Då är man inte fri från girighet. Så fort en givare försöker styra vad pengarna ska användas till förvandlas välgörenheten från något nobelt till något mer åt det affärsmässiga hållet. Vilket kan vara en förklaring till att det är Bill Gates, en känd affärsman, som ligger bakom en av de mest affärsmässiga, och effektiva, välgörenhetsorganisationerna.

Inom nationens gränser kommer denna motsättning allra mest upp i dagen när det gäller invandringspolitiken. Liksom den tiggande mannen i Mertons bok så kommer människor hit och bildligen knackar på vår dörr. Även om de inte är de mest hjälpbehövande i hela världen så har de det sämre än vi. Är vi goda människor så gör vi som Thomas och ger bort större delen av vad vi har till dem. Utan att fråga mer om vad de vill, vilka de är och vad de ämnar göra med det vi ger dem. Än mindre utan att fråga om våra resurser skulle kunna användas bättre på något annat sätt. Sådana frågor visar på bristande ödmjukhet. Enligt uppfattningen om alla människors lika värde så har ju inte vi mer rätt till de där resurserna bara för att de har råkat hamna i våra händer. Därmed så har vi egentligen inte heller någon rätt att rationellt styra över hur de kan användas. Det enda rätta vi kan göra är att visa att vi är fromma människor genom att frånsäga oss dem så fort en hjälpbehövande visar sig i vår närhet. Kanske finns det också någon slags spelteoretiskt argument bakom. Om alla var så fromma och gav bort sitt överskott så fort någon som hade mindre, även om det bara var lite mindre, så skulle världen vara en jämlik plats. Ett sånt resonemang bygger inte på rationalitet, utan handlar om en idealistisk kallelse att följa en viss religion, kanske med någon slags hopp att även andra ska hitta till denna religion så att den räddar världen. Många PKister verkar tänka att denna religion är det enda som kan rädda världen. Varenda gång någon underlåter att handla i enlighet med den kommer vi ett steg länge från världens räddning.

Av ovanstående anledning är jag ganska pessimistisk när det gäller möjligheterna att överbrygga klyftan mellan PKister och antiPKister. Vi har helt enkelt olika religioner. Vad de ena tycker att man ska hantera religiöst tycker de andra att man ska hantera rationellt. PKisterna tenderar att behandla antiPKisterna som en slags orena, så som många religioner har behandlat sina motståndare. AntiPKisterna tycker att PKisterna är ena skenheliga jävlar som egentligen inte bryr sig om världens tillstånd, utan bara är ute efter att få känna sig som goda, renläriga människor till vilket pris som helst. 

Eftersom jag personligen lever efter devisen att även frivillig dumhet är en grov synd, så sällar jag mig till antiPKismen på det politiska planet. Inte mindre så beundrar jag Thomas för hans spontant osjälviska handlande. PKismens religiösa rötter saknar inte värde, utan är något vi behöver lika mycket som vi behöver rationaliteten. Men vi skulle behöva en öppen och seriös diskussion om när fromhet respektive rationalitet bör tillämpas.

Det nya klassamhället

Jag hade lätt för mig i skolan. Dessutom hade jag redan då ett brett allmänintresse, så jag var intresserad av de flesta av skolämnena. Eftersom mina föräldrar dessutom är halvbildade typer, så var det en självklarhet att jag skulle läsa naturvetenskapligt program på gymnasiet och sedan läsa vidare på universitetet. Praktiskt program? Alternativet nämndes bara en gång, av en lärare som menade att det vore ett pinsamt utryck för lättja om jag skulle välja något annat än Natur.

På universitetet började konfrontationen med den hårda verkligheten. Det räckte inte längre att vara intelligent, nyfiken och någorlunda arbetsam. Man var tvungen att vara fokuserad, pragmatisk och någorlunda konformistisk också. Det var inte jag, så jag blev ingenting. På grund av breda språkkunskaper och en hel del tur lyckades jag få ett jobb med att översätta och sammanfatta nyheter på ett omvärldsbevakningsföretag (låter mer avancerat än det är) och jobbade med det på distans på typ halvtid i fyra år. Men jag hade hela tiden känslan av att den verksamheten inte var hållbar. Det var inte heller lätt att skaffa andra distansjobb. Eftersom jag under tiden höll på att renovera ett hus och trivdes riktigt bra med det, började jag mer och mer leka med tanken att försöka byta bana och bli hantverkare i stället. Kanske hade jag inte vad som behövdes för att kvalificera i medelklassen utan skulle passa bättre som arbetare? Jag tänkte att VVS-tekniker kunde passa mig fint, eftersom det både är teoretiskt och praktiskt på samma gång.

Sedan denna insikt nådde mig har hindren hopat sig. När jag sökte efter grundläggande vuxenutbildningar inom VSS hittade jag bara en eller två i hela landet, i Katrineholm och Uppsala tror jag. Huruvida jag skulle vara kvalificerad att söka dem vet jag inte, för jag ser det inte som rimligt att flytta iväg från min familj i ett år. Hade jag däremot velat skaffa mig en högre utbildning till ingenjör eller hundra andra saker skulle jag lätt kunna hitta en på pendlingsavstånd, dessutom börjar en och annan sådan utbildning på distans dyka upp. När jag nästan hade gett upp så snubblade jag in på lokala Komvux hemsida och upptäckte till viss förvåning att en grundläggande VVS-utbildning faktiskt finns bara fyra mil från där jag bor. Bingo. Komvux sa att visst fick jag söka, det fanns visst en chans att Kommunala Godtycket skulle låta mig gå den utbildningen. Jag skulle få besked i slutet av maj, sa de. Tror ni de har orkat skicka mig något papper med ja eller nej? Nej, det har de inte. Med mina kompletta och löjligt höga gymnasiebetyg tycker de antagligen att jag bör klara mig ganska bra här i världen. Vilket jag också gör (man måste ju faktiskt inte ha ett formellt arbete för att ha det bra).

Jag har också försökt bli industriarbetare. Det stod i tidningen om en 20 veckors utbildning inom industrin en gång, så jag ringde Arbetsförmedlingen och frågade vad som krävdes för att få gå en sådan. De kopplade mig vidare till någon central professionell pratkvarn som upplyste mig i syrlig ton att det faktiskt var skattepengar som bekostade en sådan utbildning. Hade han inte varit så tränad i att prata på folk utan pauser så att de inte kan svara och uppta hans viktiga skattefinansierade tid så hade jag flikat in att det är skattepengar bakom nästan alla utbildningar i det här landet, även de i mikrobiologi och Harry Potters världar. Men han fick in sin poäng: Till arbetarklassen kommer man inte utan att förtjäna det.

Samhället gör allt för att precis alla ska ha rätt att bli medelklass. Alla ska kunna komma dit och konkurrera och jobbcoachas och bli utbrända på lika villkor. Men arbetarklassen tycks vara ett reservat för dem som på grund av sin bakgrund, bristande motivation eller bristande studieförmåga hamnade där. Där kan de som av börd eller val tidigt i livet uppfyller villkoren ta det relativt lugnt, skyddade av fackföreningar till en grad som lägre tjänstemän bara kan drömma om. Inte för att arbetarklassens liv är alltigenom avundsvärt, men fortfarande verkar den vara en kategori skyddad från yttre konkurrens i jämförelse med medelklassen. Är det bara för att ingen förväntas vilja bli arbetarklass, eller finns det också en underförstådd politisk vilja att arbetarklassen ska vara skyddad från alla som har en teoretisk att någon annanstans? Kanske är det inte längre överklassen, utan arbetarklassen som är ett skyddat habitat för en politiskt viktig kategori människor?

Varför pojkar klarar sig sämre i skolan

Nu har SVT visat hur mycket sämre pojkars betyg är jämfört med flickors på slutet av högstadiet. DN skriver också om det. Vad beror skillnaderna på? Diskriminering av en feminin lärarkår, säger vissa. Det är sant att lärare på låg- och mellanstadiet är oftast är kvinnor och det kan hända att flickor har lättare att identifiera sig med dem. Men på högstadiet, där är en hel del lärare dessutom fortfarande är män, beror ens resultat mindre på lärarens pedagogiska kvalitéer och mer på vilken mängd arbete man själv är beredd på att lägga ner. Om pojkarna ville skulle de flesta av dem relativt lätt kunna ta igen vad de eventuellt har missat genom att anstränga sig lite. Men det tycks de inte göra i någon större utsträckning. Och varför skulle de? Medan kvinnor utan utbildning tenderar att hamna på dåligt betalda arbeten inom äldrevården, affärer och restauranger, har många män med enbart gymnasieutbildning fortfarande relativt kvalificerade och relativt välbetalda jobb inom industrin, hantverksyrken och transportsektorn.

Att hoppas på en framtid som kvalificerad arbetare är förstås inte en helt vattentät lösning. En ganska stor del av dem som väljer att inte bry sig om skolan blir arbetslösa som vuxna. Men det blir en del av dem som försöker sig på högre utbildning också, och ännu fler får inte de jobb som de hade hoppats på efter studierna. Så för pojkars del framstår en framtid som arbetare som ett tillräckligt säkert och ett tillräckligt attraktivt alternativ för att de ska ha råd att strunta i skolan.

Det finns inga formella hinder för kvinnor att även de bli industriarbetade, hantverkare, bilmekaniker och lastbilschaufförer. Men det är inte direkt någon som uppmuntrar dem till det heller. För de flickor som vill slippa äldrevården och snabbköpskassan är det universitetet och bara universitetet som rekommenderas. Få niondeklassare är tillräckligt kaxiga för att gå emot sådana rekommendationer från det samhälle som de ämnar lyckas inom. Så de gör som samhället säger åt dem i hopp om att bli belönade med en bättre position än den som kvinnor tenderar att få om de inte är duktiga i skolan. Flickor är fortfarande mer oroliga för att inte lyckas, med viss rätt.

Jag tycker att ovanstående utgör en rimlig förklaring till åtminstone en viss del av betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor i de högre årskurserna. Ändå har jag inte hört den i debatten om pojkars sämre resultat i skolan. Kanske beror det på att den inte gynnar någon av sidorna fullt ut, varken feministerna eller antifeministerna: Den säger att (arbetar)män trots allt fortfarande har det bättre som vuxna. Men den säger också att kvinnor håller på att skaffa sig ett försprång inom yrken som kräver högre utbildning. Vad det är värt återstår att se.

Om staten kunde ta och betala ordentligt någon gång

Jag misstänker att svenska staten är dumsnål. När konflikt mellan olika intressen uppstår bestämmer sig staten ibland för att betala kompensation till de som drabbas. När staten exproprierar mark eller fastigheter behöver den betala. Men viljan att betala så lite som möjligt tycks vara större än viljan att minska motsättningar i samhället. När staten till exempel ska köpa mark till infrastrukturbyggen eller naturreservat så beter den sig som om det var frågan om en offentlig upphandling där det stod mellan medborgarnas intressen å ena sidan och privata vinster å andra sidan. Men det gör det inte. De som drabbas är lika mycket medborgare. Ofta inte några särskilt privilegierade sådana. Det står mellan medborgarnas intresse av att få så mycket som möjligt för så lite som möjligt och enskilda medborgare som har haft oturen att drabbas. Nästa gång kan det bli man själv.

Hade inte staten kunnat minska konflikterna ytterst västenligt om den inte var så snål å majoritetens vägnar? Om fåruppfödare hade fått kompensation för hela kostnaden att sätta upp vargstängsel kring betena, även innan halva flocken har blivit riven? Om skogsägare hade fått betalt för att ha skött sin skog så bra att den duger till naturreservat, och inte bara ett fiktivt marknadspris. Hade man velat sälja skogen till marknadspris så hade man väl redan sålt den. I Maciej Zarembas senaste artikel om skogen står det om en skogsägare som av ren princip vill förstöra en vacker fjällnära skog eftersom staten har kränkt hans äganderätt på ett ytterst otrevligt sätt genom att expropriera en annan del av hans mark som naturreservat. På något absurt sätt förstår jag honom, även om jag inte gillar de medel som han tar till. Skog som duger till naturreservat har antagligen skötts med omsorg. Att få den exproprierad är inget vidare tack för lång och trogen tjänst i naturvärdenas intresse.

Men kanske är det så majoriteten av medborgarna vill ha det. Kanske är det så en effektiv stat gör, förtrycker minoriteter på majoritetens uppdrag. Kanske mår majoriteten bara bättre av att få känna på lite motsättningar som visar vem som bestämmer.

Lagen kräver granåkrar - och vad mer som vi inte vet något om?

För alla med minsta lilla intresse av skogen kan jag rekommendera Maciej Zarembas artikel om skogspolitiken. Precis, precis det är det som grannbonden brukar säga (han gillar inte heller kalhyggen, vilket jag förstås är tacksam för): Det är pappersindustrin och fackföreningarna som styr Sveriges skogspolitik. Skogsägarna tvingas göra vad som anses gynna dessa på kort sikt.

Men det finns andra faktorer också. En stark lobbygrupp som inte riktigt tittades närmare på i artikeln är jägarna. Jägarna i artikeln gillade fin natur och det finns förstås fler som dem. Men det betyder inte att alla jägare har detta fokus. Att jägare tenderar att sätta upp sina jakttorn på kalhyggen tyder tvärtom på att de inte tycker så illa hemskt illa om dem generellt sett. Jägarnas främsta fråga, vid sidan av att slippa få sina hundar dödade av vargar, brukar vara att det ska finnas många djur för dem att jaga. Och gärna många sorters djur. Gärna stora djur. Hur påverkar det skogsbruket? Rådjur, älgar och hjortar äter betydligt hellre skott, toppar och bark på tall och lövträd än på gran. Så ju fler betande djur som skogsägarna tvingas hysa på sina marker, desto större incitament att odla granåkrar. Lantbrukare som vill odla något annat än jämnhög gran står således i motsättning till grupper vars intressen råkar få samma resultat i praktiken. 

Varför blir denna idiotiska lagstiftning aldrig en politisk fråga? För de flesta frågor blir aldrig politiska frågor. En fråga måste både beröra tillräckligt många och gå att tala om i tillräckligt förenklade termer för att kunna bli politisk. Och i alla frågor som inte blir politiska är vi utlämnade till olika tjänstemäns godtycke. Tjänstemän som är fria att låta sig påverkas av vem de vill av orsaker som vi inte vet något om. När det nu är så här illa på områden som man råkar veta något om, hur är det då på alla områden som man inte vet något om? Antagligen lika illa.

PS. En länk om viltets inverkan på skogens sammansättning

PS 2. Nu har jag skrivit brev till jordbruksministern också. Gör det ni också. Spelar nog ingen större roll vad man skriver, det viktiga är att man får regeringen att fatta att de får ta och göra något åt lagar som gynnas massaindustrin på böndernas bekostnad. Finns ett kontaktformulär på regeringens hemsida, här.

Antikultur

Det har pratats om mångkultur ganska länge. Utifrån idén att alla kulturer är lika bra så ska alla tillåtas behålla sin egen särart i ett pluralistiskt samhälle. Det huvudsakliga motståndet mot denna idé säger att alla kulturer inte alls är lika bra. Främmande kulturer riskerar att försämra vårt samhälle, som ju faktiskt är ganska bra jämfört med mycket annat. Därför ska vi hållas oss till den kultur som är vår från början, menar de.

Det som kan betecknas som svensk kultur i form av midsommarfirande och skolavslutning i kyrkan och social försiktighet och jag vet inte vad är till absolut större delen harmlöst. Så ett samhälle som premierar den svenska kulturen före andra möjliga skulle just bli harmlöst. Men det harmlösa beror just på att vi inte tar vår kultur på något större allvar. Sen århundraden tillbaka har kultur i västerlandet ersatts av förnuft. Inte helt och hållet, men till så stor del att kultur mest symboliserar triviala saker. Allt som inte är trivialt strävar vi efter att inte bestämma utifrån tradition, utan utifrån förnuftiga överväganden om vad som är det bästa alternativet. Kanske väljer vi inte alltid rätt, men vi försöker välja medvetet.

Allt som är viktigt bör styras av förnuft. Det som inte kan styras av förnuft tenderar att vara mer eller mindre godtyckligt, som resterna av den svenska kulturen till exempel. Om något enbart är kulturellt betingat kan vi inte rationellt förklara eller försvara varför det är som det är. Det är bara som historien råkade forma det på ett visst sätt. Försvarar vi det kulturellt betingade, försvarar vi det godtyckliga.

Mångkultur innebär att alla håller på sin form av godtycke. Enhetlig kultur, som Sverigedemokraterna och kompani förespråkar, innebär att en form av godtycke sätts som norm framför andra typer av godtycke. Antikultur innebär att alla ser alla former av godtycke som just godtyckliga och kompromissar efter bästa förmåga. Jag tycker att det sistnämnda låter som det vettigaste alternativet och jag försöker leva efter det själv. Kan man förnuftsmässigt försvara luciafirande med att barnen tycket att det är roligt utan att det gör någon synbar skada så kan vi fortsätta fira lucia. Annars inte. Folkdräkt kan vara hur mycket svensk kultur som helst, men den är dyr, ful och har ingen social plats, så den åker ut. Är en präst verkligen den bäst lämpade att hälsa barnen god sommar på skolavslutningen? Tveksamt. Och så vidare.

Min mest kostsamma antikulturalistiska insats ligger i hur jag klär mig. Nu kommer jag inte utomlandsifrån, men där på landet där jag bor har vi en liten lokal kultur som säger att kläder bara är till för att skydda mot kyla, sol och skador och skyla vad som inte är socialt relevant. Jag skulle kunna bli en pionjär som manifesterar denna kultur vart jag än kommer. Men varför då? Vilka kläder som är socialt passande är en godtycklig fråga. Likaväl som jag anser att människor inte bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande enheter finns det de som anser att människor visst bör göra sig till för att bli estetiskt tilltalande. Och vem kan säga vem som har rätt? Så i de undantagsfall då jag befinner mig i ett socialt sammanhang med människor som hyser en annan godtycklig uppfattning om kläder än jag, klär jag mig i något jag tror de skulle finna acceptabelt. Varför ställa mig på avstånd från dem i en fråga av godtycklig karaktär?

Vad vill vi veta om Anders Behring Breivik?

Om vårt samhälle hade invaderats av en giftig substans, hade det viktigaste varit att studera denna substans noga eller att evakuera den fortast möjligast för att kunna läka de sår som den har skapat? Studerar man den giftiga substansen noga kanske man kan undvika en ny invasion, men det minskar i gengäld möjligheterna att så fort som möjligt påbörja arbetet med att reparera skadorna och gå vidare genom att fokusera på det som orsakade katastrofen i stället för på möjligheterna att gå vidare.

Jag ställer frågan på grund av rättegången mot Anders Behring Breivik. Breivik frågas ut och studeras, fotograferas och citeras. Ju mer vi lär känna honom, desto mer lär vi känna ett nytt sätt att vara. Inte alls något föredömligt sätt att vara, tvärtom, men ett sätt att vara som vi inte visste fanns håller nu på att etableras som möjligt. Det har ett namn och ett ansikte och tycks vara här för att stanna.

Hade det inte varit bättre om vi hade sett Breivik som ett olycksfall i mänsklighetens historia och dödat honom så fort som möjligt? Inte som ett möjligt sätt att vara, utan ett omöjligt sätt att vara som måste avslutas så fort det går? Vi hade fått veta mindre om honom, men kanske är han så ovanlig så att fördelarna med att åtgärda det fel som ledde till hans existens hade varit större än fördelarna med att få kunskap om den. Vi hade sluppit etablera en norm om att man faktiskt kan vara sådan.

Dödsstraff har sina nackdelar. Själva utförandet är alltid otrevligt och demoraliserande. Man kan råka döda fel person. Det är dyrt (åtminstone för amerikanerna). Men kanske kan man uppnå samma effekt som av dödsstraff på det moraliska planet om man bestämmer sig för att helt enkelt ignorera en brottslings existens. Man kan bestämma sig för att låta henom leva i fysisk bemärkelse, men att betrakta hens personlighet som en omöjlighet. Jag har försökt göra så med Breivik genom att intala mig själv att han är död. Varenda gång jag har sett en bild av honom i tidningen har jag tänkt ”han är död”. Det fungerar inte längre, eftersom alla tycks vara överens om att han lever och skämtar och hittar på egna små gester och sprider sina teorier. Sån kan man också vara, tydligen. Den enda acceptabla åsikten tycks vara att vi bör acceptera det som ett faktum.

Varför staten bör bekosta högre utbildning

Social rättvisa är ett argument. Men det kan man, om man så vill, uppnå hjälpligt genom ett komplext system med diverse stipendier och så vidare. Det avgörande argumentet är att utbildning annars ofelbart kommer att bli överprissatt.

Detta är egentligen en politisk icke-fråga i Sverige, men eftersom jag läser The Economist, som argumenterar för att studenter ska betala sin utbildning och ofta skriver om utbildningsrelaterade frågor, så har jag ändå fått  anledning att fundera på frågan. De som argumenterar för att studenter själva helt eller delvis ska bekosta sin utbildning själva, brukar betrakta utbildning som vilken tjänst som helst. Betalar du mer får du en bättre tjänst, betalar du mindre får du en sämre, resonerar till exempel nyss nämnda veckotidning. Bättre i sammanhanget innebär att man får ett större värde på arbetsmarknaden, högre lön som betalar lånen och så vidare. Fungerar det inte så i praktiken så beror det på dålig information, som nämns i en artikel om utbildningssystemet i Chile den här veckan. Men de har också nämnt att kostnaderna tenderar att ligga på den högsta tillåtna nivån, både i England (stod i en artikel specifikt om det engelska systemet) och i Chile.

Detta tycker jag bör ses som ett tecken på att utbildningsmarkanden inte är som andra marknader. Åtminstone vi som har varit i kontakt med högre utbildning relativt nyligen vet att det till större delen inte handlar om att skaffa sig kunskaper och färdigheter som man kommer att ha nytta av i arbetslivet, utan om att investera i sitt eget varumärke. De allra flesta civilingenjörer får inte användning för en bråkdel av den matematik de har lärt sig på högskolan, men däremot får de nytta av det examensbevis som intygar att de är intelligenta, uthålliga, disciplinerade och lydiga nog att plugga avancerad matematik i två år. Så de får tillgång till en typ av arbeten som andra inte får, men kanske kunde ha fått om det inte hade funnits så många examinerade civilingenjörer tillgängliga.

Svenska studenter investerar i allmänhet bara tid och ansträngning och utebliven arbetsinkomst i sitt varumärke. I länder där utbildning kostar pengar så investerar de också pengar. Och vem vill anställa någon som har investerat halvdant i sitt varumärke? Vem vill ägna flera år av sitt liv åt en investering som har stämplats som suboptimal från början eftersom den kostar ett par hundra tusen kronor eller motsvarande pengar mindre? Givetvis vill alla studenter framställa sig som dem som verkligen har satsat. Givetvis vill alla universitet framställa sig som platser där man verkligen satsar. Så vem arbetar i praktiken för att hålla kostnaderna nere? Studenterna vill förstås att utbildning inte ska vara hopplöst dyrt, men då vill de att det ska bli billigare för de andra, inte att de själva ska stå där och framstå som medelmåttor som snålar ett par hundra tusen på sitt ändå svindyra varumärke.

Lösningen på detta är helt enkelt att samma institution som utfärdar varumärkena betalar för dem. Det vill säga staten. Staten har inget intresse av att betala för inflaterade varumärken, utan sträva efter att lägga så mycket resurser på utbildning som den faktiskt är värd för individen och samhället. Hur mycket det är är förstås inte lätt att avgöra. Men det innebär åtminstone att det finns en gräns. Om studenterna själva uppmanas att bestämma hur mycket de vill satsa på sina varumärken, så kommer kostnaderna för utbildning att stiga på precis samma sätt som fastigheterspriser i storstäderna. Det vill säga, det kommer att kosta precis så mycket pengar som människor är beredda och tillåtna att låna. Men vi har inte sett någon utbildningsbubbla än. Kanske för att staten tender att stå för studielånet även i länder där utbildning formellt sett betalas av studenterna.

Allt är som vackrast när man är för långt bort för att egentligen se det

En text om att vindkraft visst kan uppfattas som vacker i Dagens Nyheter. Jag säger inte emot, det finns mycket som är fulare än vindkraftverk sedda lite på håll. Problemet med artikeln är att den förutsätter att det bara finns ett sätt att betrakta ett landskap: Som åskådare. I själva verket finns en klass av åskådare och en klass av människor som lever i och interagerar med landskapet. De som skriver ner vad de ser, och de som alls kunde skriva på 1600-talet, tenderar att tillhöra den förstnämnda kategorin.

När själv jag antar den stadsmässiga distanserade blicken på landskapet så tycker jag inte att vindkraftverk är speciellt störande. När jag däremot kommer nära ett vindkraftverk, så är det inte längre en del av landskapet längre. Det dominerar landskapet och gör det till något helt annat än vad det var, ger det en helt annan funktion och innebörd. Vindkraftverket utgör inte längre en visuell bild som jag kan välja att ge en viss betydelse utifrån mina referensramar utan en stor, mycket stor, och starkt surrande realitet. Så även om man förändrar befolkningens estetiska preferenser till att tycka att vindkraftverk är snygga på lite avstånd genom att ge dem en viss abstrakt kodning i form av ekologi och hållbarhet, så kommer lokala protestgrupper ändå att dyka upp som svampar ur jorden. För på det lokala planet dominerar inte det abstrakta.

Författaren till artikeln nämner att energiskogsordlingar väcker starka känslor. Det har jag aldrig hört talas om. Vem tycker att pil, som grönskar tidigast av nästan alla träd och buskar och tappar bladen senast, skulle vara fult? Inte heller har jag mycket talas om att den granåker som en stor del av Sverige är täckt av skulle väcka några starkare känslor. Att industriskogen dominerar landskapet har jag fått konstatera själv, genom att se mig omkring. Däremot har jag hört talas en del om svenska skogsbolags eucalyptusplantager och den ”gröna öken” som sådant ensidigt skogsbruk resulterar i. Den svenska skogen, eller bristen på verklig skog, är så nära att man inte ser den. Man ser bara notiser om priserna på massaved, något hotad hackspett, miljövänligare kalhyggen, rådjurstammens inverkan på tillväxten. Den svenska skogen är bara praktisk på olika sätt för svenskarna, den representerar inte en enhetlig idé. Men ju längre bort från naturen man kommer, desto mer betydelsefull framstår den som, även på det estetiska planet. Ju längre bort objektet för våra blickar befinner sig, desto mindre beror vår bild av det på verkligheten och desto mer beror den på våra föreställningar. Vindkraft som regnskog. Och ju mer identiskt med våra föreställningar något är, desto vackrare är det. 

Invandring

Detta är inget område man får tänka seriöst på. Det är farligt. Nazisterna tänkte på sånt och se hur det gick. Så det är säkrast att inte tänka, bara känna. Men det är ganska svårt att låta bli att tänka. Så jag gör det ändå. Vad finns det egentligen för argument för eller emot en invandringspolitik som den vi har i Sverige?

I korthet går denna politik ut på att de som kommer till gränsen måste behandlas civiliserat. Inte som medborgare riktigt, men inte heller som de anonyma massorna långt bort i fattiga länder och konflikthärdar. Av alla människor som far illa i världen, ger vi alltså dem som lyckas komma hit en särställning. Räknat som u-hjälp blir det ofantliga belopp per person jämfört med vad som läggs på plats i tredje världen. Men till skillnad från biståndsarbetet på plats i tredje världen, där biståndspengar förskingras och ofta inte leder till någon långsiktig förbättring, så har vi faktiskt den konkreta möjligheten att hjälpa de människor som står inom våra gränser till ett bättre liv. Inte bara på kort sikt, utan på lång sikt. Vi kan ge dem bostad, försörjning, utbildning och trygghet. Det kostar, men inte mer än att vi har råd med några tiotusental varje år. Att skicka tillbaka dem vore som att gå förbi en nödlidande person utan att hjälpa, trots att man kan hjälpa. Och det kan man aldrig påstå är helt igenom moraliskt under några omständigheter.

Vore det bara så att nödlidande människor bara råkade dyka upp vid vår gräns i ett hanterbart antal så hade frågan inte varit så svår. Då hade vi såklart hjälpt även dem som ”bara” var fattiga. Tycker vi att alla svenska familjer ska ha rätt till mat och en rymlig bostad och cyklar till barnen ska väl alla afrikanska familjer ha det också. Problemet är bara att antalet inte blir hanterbart. Det finns miljarder människor som vi skulle kunna hjälpa till ett bättre liv genom att ta in dem i Sverige var för sig, men inte alla tillsammans. Så man sätter upp restriktioner. För det första räcker det inte att vara fattig. För det andra gör man det genuint svårt även för dem som verkligen flyr från krig och förföljelse att komma hit genom att neka alla vanliga dödliga från de flesta fattiga länder visum. Genom dessa restriktioner får vi ett relativt hanterbart antal att vara moraliska gentemot.

Vilka individer utgörs detta hanterbara antal av? Dem som det är mest synd om? Nej, det är inte så de selekteras. Det är de som har tillräckliga resurser, kontakter och drivkraft att komma hit. Säkert inte de fattigaste från sina hemländer. Men visst har de det sämre än vi, så visst kan vi hjälpa dem. Är de tacksamma? Säkert är de det i många fall. Men eftersom de också i många fall har gjort en investering för att komma till Sverige, kanske sålt allt vad de har för att betala smugglare, så vill de också ha någon slags valuta för pengarna. Det som från Sveriges sida handlar om moral och välgörenhet, handlar från de miljarder fattiga och lidandes del som skulle tjäna på att få bosätta sig här om cynisk beräkning, en risk/nyttakalkyl. Om man jag investerar x antal pengar i smuggling, riskerar mitt liv på en liten båt och så vidare, vad har jag för chanser att lyckas? Om jag skickar min femtonårige son och kommer efter med resten av familjen om några år, vad innebär det för risker respektive möjligheter? Och hur reagerar jag när det visar sig att allt inte vad som de sa? Att det inte alls gick att få något bra arbete. Att det inte riktigt gick att upprätthålla samma patriarkala familjeliv som var så självklart och enkelt hemma?

Om vi i Sverige menade allvar med en human flyktingpolitik, så borde vi låta folk ansöka om flyktingstatus på ambassader och konsulat ute i världen, för att ha större möjlighet att fånga in dem som verkligen har starkast skäl att komma från sina hemländer. Då skulle folk också slippa sälja allt de har på ren spekulation, med stor risk för att tillbakaskickade helt utblottade. Men antalet ansökningar skulle förstås bli ohanterbart. Och det skulle tvinga oss att ta ställning i frågan: Hur ska vi hantera det faktum att vi har det bättre än nästan alla andra i världen på mest moraliska möjliga sätt?

Måste man älska sitt barn?

När folk skriver på bloggar och i böcker om hur mycket de älskar sina barn får jag prestationsångest. Älskar jag verkligen mina barn så intensivt? Är jag verkligen så rädd för att de ska dö? Kanske inte lika…När jag hör sliskiga ballader om kärleken mellan man och kvinna får jag däremot inte alls prestationsångest. ”Kul för er då”, kan jag tänka. Är det en prestation att älska sitt barn men inte att älska sin partner?

Ja, jag tror det. Det är en plikt att älska sitt barn, för det finns inget alternativ. Det är lite samma situation som när någon annan än de närmast berörda parterna organiserar äktenskap. Det blir lite av varje mans plikt att älska varje kvinna och varje kvinnans plikt att älska varje man, för samhällets organisation kräver att det ska vara så. I vårt samhälle ska vi däremot känna efter som vi verkligen älskar varandra i äktenskapsliknande förhållanden. Älskar man inte längre sin maka så får man skilja sig, så ska man rent av skilja sig. Så man är fri att kritiskt utvärdera hur mycket man älskar sin partner. Men man kan inte skilja sig från sina barn. Vårt samhälle har ingen egentlig plan B för de fall då föräldrar inte älskar sina barn. Bara verkliga nödlösningar. Så föräldrar åläggs att älska sina barn.

Detta innebär att alla föräldrar måste älska alla barn som de möjligtvis skulle kunna råka få. Och därför är det tabubelagt att vilja välja sitt barn. Folk som anser att det är helt okej att göra abort för att man inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden eller skaffa en fast bostad (”det är ju faktiskt kvinnans val”), kan vara bestämda motståndare till att abortera ett foster på grund av konstaterad utvecklingsstörning eller fysiskt handikapp. För då antyder man att dogmen att alla föräldrar älskar alla barn gränslöst inte är sann. Om man älskar ett barn gränslöst, spelar det ingen roll om det är utvecklingsstört och handikappat och kommer att tvinga en att sluta jobba och kommer att ta nästan all uppmärksamhet från syskonen, för verkligt gränslös kärlek får alla uppoffringar att framstå som små. Vet man inte på förhand att man kommer att älska vilket barn som helst tillräckligt mycket för att villigt göra sådana uppoffringar så är det tveksamt om man duger till förälder alls enligt vårt samhälles normer. De blivande föräldrar som överväger att abortera handikappade men livsdugliga barn är ett litet, litet hot mot den samhällsordning där alla barn som föds är garanterade gränslös kärlek från sina föräldrar. Därför måste de motarbetas.

Bullerfri vindkraft

Äntligen en god nyhet. Kan bullersnurrorna sluta vara bullersnurror så är ett väsentligt problem löst. Visst, de syns fortfarande, men det är mer hanterbart. Speciellt om tillverkarna kan hitta något alternativ till det röda, ständigt blinkande ljuset också. Det borde gå att ordna, om viljan finns. En radiosändare med en viss räckvidd som kommunicerar med flygplan som närmar sig, eller nåt? Hoppas nu att elpriset förblir relativt lågt ett tag till så att de hinner utveckla den här modellen innan de har hunnit fylla hela Sverige med den bullriga sortens vindkraftverk. Och att politikerna inte höjer subventionerna. Att fylla stora delar av det här landet med enerverande buller är verkligen inte smart, hur många utespan vi än kan värma med elektriciteten vi får.