Allt är som vackrast när man är för långt bort för att egentligen se det

En text om att vindkraft visst kan uppfattas som vacker i Dagens Nyheter. Jag säger inte emot, det finns mycket som är fulare än vindkraftverk sedda lite på håll. Problemet med artikeln är att den förutsätter att det bara finns ett sätt att betrakta ett landskap: Som åskådare. I själva verket finns en klass av åskådare och en klass av människor som lever i och interagerar med landskapet. De som skriver ner vad de ser, och de som alls kunde skriva på 1600-talet, tenderar att tillhöra den förstnämnda kategorin.

När själv jag antar den stadsmässiga distanserade blicken på landskapet så tycker jag inte att vindkraftverk är speciellt störande. När jag däremot kommer nära ett vindkraftverk, så är det inte längre en del av landskapet längre. Det dominerar landskapet och gör det till något helt annat än vad det var, ger det en helt annan funktion och innebörd. Vindkraftverket utgör inte längre en visuell bild som jag kan välja att ge en viss betydelse utifrån mina referensramar utan en stor, mycket stor, och starkt surrande realitet. Så även om man förändrar befolkningens estetiska preferenser till att tycka att vindkraftverk är snygga på lite avstånd genom att ge dem en viss abstrakt kodning i form av ekologi och hållbarhet, så kommer lokala protestgrupper ändå att dyka upp som svampar ur jorden. För på det lokala planet dominerar inte det abstrakta.

Författaren till artikeln nämner att energiskogsordlingar väcker starka känslor. Det har jag aldrig hört talas om. Vem tycker att pil, som grönskar tidigast av nästan alla träd och buskar och tappar bladen senast, skulle vara fult? Inte heller har jag mycket talas om att den granåker som en stor del av Sverige är täckt av skulle väcka några starkare känslor. Att industriskogen dominerar landskapet har jag fått konstatera själv, genom att se mig omkring. Däremot har jag hört talas en del om svenska skogsbolags eucalyptusplantager och den ”gröna öken” som sådant ensidigt skogsbruk resulterar i. Den svenska skogen, eller bristen på verklig skog, är så nära att man inte ser den. Man ser bara notiser om priserna på massaved, något hotad hackspett, miljövänligare kalhyggen, rådjurstammens inverkan på tillväxten. Den svenska skogen är bara praktisk på olika sätt för svenskarna, den representerar inte en enhetlig idé. Men ju längre bort från naturen man kommer, desto mer betydelsefull framstår den som, även på det estetiska planet. Ju längre bort objektet för våra blickar befinner sig, desto mindre beror vår bild av det på verkligheten och desto mer beror den på våra föreställningar. Vindkraft som regnskog. Och ju mer identiskt med våra föreställningar något är, desto vackrare är det.