Simone Weil för anorektiker

Idag har jag ägnat mig åt två saker samtidigt: Läsa La pesanteur et la grâce av Simone Weil och vara hungrig. Det senare eftersom jag är lat och inte har orkat köpa mat och är lat och inte orkar flytta pommes frites från frysen till ugnen, ja, ni fattar nog den ungefärliga vidden av mina i-landsproblem. Hur som helst så ledde detta sammanträffade till tanken att man kanske begriper Simone Weil bättre om man svälter sig lite för ändamålet. Eftersom hon antagligen skrev hungrig så kanske man begriper bättre i hungrigt tillstånd?

Simone Weil var anorektiker. Man talade inte så mycket i de termerna på den tiden som nu och det finns ett tryck från flera håll att beskriva hennes självsvält som något annat än vad andra unga, relativt privilegierade människor utsätter sig för. Hennes far var läkare och eftersom psykiska sjukdomar innebar ett stigma på den tiden så vägrade han så länge han levde att erkänna att hans dotter hade lidit av anorexi. Även i min filosofibok från grundkursen, Filosofins historia av Svante Nordin beskrevs Weils alltför tidiga död vid 34 år ålder som att hon svalt sig till döds i solidaritet med sina judiska stamfränders tragiska öde under kriget. Denna form av beskrivning är begriplig. Varför förminska Simone Weils insats som filosof och mystiker genom att beskriva henne som en simpel anoretiker?

  

Kanske för att anoretiker inte alls är simpla. I stället för att se det som att vi förminskar Simone Weil genom att påtala att hon hade anorexi, skulle vi kunna ta anorektiker på större allvar genom att se likheterna mellan deras tänkande och Simone Weils. Vid en första anblick är det inte så enkelt. Weil skriver om självutplåning som enda vägen till Gud, om lidande som den enda tillåtna vägen till sanningen och om att försöka överbrygga åtskillnaden mellan det gudomliga och det materiella. En svenskpro-anasida skriver under rubriken ”Anledningar till att inte äta”: ”Du kommer bli fet om du äter idag, Du behöver INTE mat, Feta personer passar inte in överallt, Killar kan lyfta upp dig utan problem……”Ingen vill se en fet person dansa, Bara igenom att nå din dröm kan du nå ditt riktiga jag, Du slösar tid istället kan du städa, träna eller shoppa, Hunger är bara en kemisk reaktion”. Listan på hur man ska bestraffa sig själv för att man behöver mat är ännu roligare, den innehåller tips som ”Varje gång jag tänker på mat skall jag göra 15 situps/rygglyft/armhävningar och slutar med ”Jag skall alltid ha en gummisnodd runt handleden, och så fort jag tänker på mat ska jag snärta den”

Roligare, sa jag. Jag tycker verkligen att det är roligt. Pro-anoretikernas budskap är en grotesk blandning av gnosticism och modernitet som ser ut som en komisk parodi på sig själv. Trots att jag själv har haft anorexi och flitigt använt mig av idén ”Hunger är bara en kemisk reaktion” (liksom smärta, liksom utmattning) så ser alltihop ut som en komisk förvrängning av verkligheten. Jag skrattar, som Michel Foucault i förordet till Les mots et les choses skriver att han skrattade åt hur en gammal kinesisk encyklopedi klassificerade olika djur som tillhörande kejsaren, balsamerade, tama, digrisar, sirener, sagodjur, vildhundar, frenetiska, oräknebara…Kan man tänka så, liksom? Hunger är bara en kemisk reaktion.

När kineserna tänkte på djur såg de något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men de såg något. Anorektikerna och Simone Weil ser något som vi inte ser. Inte nödvändigtvis något bättre, men lika väl något verkligt. På medeltiden framstod det som idealiskt att se det som anorektiker ser. Det var ett ideal att dra självutplåningen till sin spets. De som såg skillnaden mellan det jordiska och det idealiska och behandlade det jordiska, inklusive sina egna kroppar därefter högaktades, åtminstone på vissa platser vid vissa tider. Idag finns det som Simone Weil och övriga anorektiker uppmärksammar där bara ganska vagt. Vuxna människor vet i allmänhet att använda det med måtta. Men för vissa tonåringar kan det uppenbara sig med kraft och de gör sitt bästa för att formulera det i handling och ord. De formulerar sina teser efter bästa förmåga (vilket oftast inte är så bra när man är 15 år) och är ibland, i likhet med de medeltida martyrerna, beredda att riskera liv och hälsa för sina idéer. Ett inte helt ringa antal dör också för dessa utifrån sett komiska idéer varje år. De flesta som överlever inlemmas i vårt nuvarande samhälle och lägger sin tankeförmåga på i samhällets ögon mer fruktbara system. Så får vi aldrig veta mer om vad dagens anorektiker ser än vad en undernärd tonåring kan skriva ner.

Det vill säga, förutom från personer som Simone Weil. Hon blev inte botad. Hon förblev trogen detta system av självutplåning och bejakande av lidandet fram tills det, och tuberkulos, tog död på henne. Och hon beskrev det bättre än någon annan någorlunda nutida person. Simone Weil beskrev vad som drev henne så bra att det inte går att skratta åt. Vilket skulle kunna hjälpa oss att sluta skratta åt dem som beskriver något liknande fast på ett mindre bildat sätt. Att läsa Simone Weils texter skulle både kunna hjälpa oss att se vad hon såg och samtidigt att hantera det på ett bättre sätt än hon gjorde.

PS. Uppgifterna om Simone Weils liv och leverne kommer från biografin med titeln Simone Weil av Francine du Plessix Gray.