måndag 30 januari 2012

Böcker


Egentligen tycker jag inte att böcker har något egenvärde. Eller, jag menar, en texts värde ligger inte i själva texten. När jag läser böcker, läser jag dem som en slags referens till verkligheten. Med det lästa i minnet fortsätter jag min verksamhet som vanligt, men ändå inte. För en bra bok får en att se delar av verkligheten på ett annat sätt. Den får en att se detaljer och samband som man tidigare inte uppmärksammade i den verkliga världen. Det är alltså inte främst i läsögonblicket som jag förstår en bok, utan när jag går ute i världen och ser exempel på de fenomen som författaren såg och har öppnat mina ögon för. Min beundran för världshistoriens stora filosofer ligger inte i deras texter, utan i deras förmåga att förmedla ett annat sätt att se på vår gemensamma värld. Att förstå en enskild författare är intressant ur ett biografiskt perspektiv, men inte ur ett filosofiskt perspektiv.

Jag tror inte heller att uttryck i filosofiska texter har något värde i sig själva. Om det är verkligheten bakom uttrycken som är väsentlig, kan uttrycken lika gärna ersättas med andra uttryck när man tycker sig ha sett den. Eftersom jag till exempel tycker att jag begriper vad Foucault menade med discours, så tänker jag hellre i termer av system eller sätt att tala, för de betyder samma sak i min (svenska) begreppsvärld. Det är inte säkert att Foucault skulle hållit med om det, men det är inte det viktigaste. Jag kan ändå inte se världen precis som Foucault såg den, eftersom jag är född i en annan tid, i ett annat land och så vidare, utan får nöja mig med att se mer av den efter att ha läst hans texter. Och varför skulle jag egentligen vilja se världen som Foucault såg den? Den dag som man bestämmer sig för att tolka allt man ser enligt ett specifikt tankesystem har man gett upp ambitionen att försöka se världen som den är. Hur bra tankesystem man än väljer.

lördag 21 januari 2012

I shopping förenas vi

I Förenade Arabemiraten lever en mängd olika kulturer sida vid sida. Sida vid sida, utan att ha något som helst med varandra att göra. Normalt sett så ignorerar människor i storstäder varandra för att de inte känner varandra. Här har folk dessutom helt olika bakgrunder, helt olika sociala positioner (pakistansk gästarbetare eller oljemiljardär eller något däremellan) och helt olika kulturella referensramar. Jag uppfattar folk som mycket reserverade här, till och med för att vara en storstad. Och det är kanske inte så konstigt. Ingen skulle ändå förstå någon som lever ett så annorlunda liv jämfört med dem själva.

De flesta som bor här har kommit hit för att arbeta. Det är därför de är här. Arbetar de inte måste de flytta härifrån. Så det är vad de har gemensamt med varandra. Inte med emiratierna, som främst arbetar på skyddade positioner i den offentliga sektorn. Men i shoppingcentren beblandar sig utlänningarna (de med tillräckligt med pengar) med de infödda. Så konsumtionen är den minsta gemensamma nämnaren mellan de inflyttade och ursprungsbefolkningen. Kanske är det därför som de styrande i Dubai har inrättat en sekulär högtid i form av Shoppingfestivalen. En månad av rea i affärerna, fyrverkerier och karnevalståg (med påklädda dansöser). Kommersialismen når över de gränser som språk och sedvänjor upprättar.


Såna här lysande shoppingkassar med en shoppande familj på finns i hela stan under shoppingfestivalen. (Notera familjemoderns kvinnliga former. Så går inte en from emiratiska klädd.)

tisdag 17 januari 2012

Jean Baudrillard och Dubai


För länge sedan läste jag en del om och något av Jean Baudrillard (han var en sån författare som var lättare att läsa om än av, efter vad jag minns). Baudrillard var den där som hävdade att det som verkligen finns och verkligen händer är så oväsentligt nu förtiden att man kan påstå att det inte finns. Det existerandes uppgift är bara att förmedla de tecken och symboler som har betydelse för oss, att producera ett sken av verklighet. Det är på skenets nivå vi agerar, inte verklighetens. Så hävdade han att (det första) Gulfkriget inte ägde rum (eller, mindre spektakulärt, inte var något verkligt krig), eftersom själva poängen med det inte var att föra krig utan att ge sken av att föra krig. Nu börjar jag bli benägen att förneka existensen av en hel Gulfstat på samma sätt.

Jag talar om Dubai. Nu, när jag halvt om halvt ofrivilligt befinner mig där har jag börjat få nytta av Baudrillards idéer. Första gången som jag besökte Dubai, för ett år sedan, tyckte jag aktivt illa om det. En mängd skrytbyggen uppställda i öknen. Fontäner, fyrverkerier, årlig shoppingfestival. Allt är konstgjort för att se bra ut, för att vara tilltalande, imponerande, roligt, trevligt eller underhållande. Nu, andra gången jag kom hit, stod valet mellan att fortsätta att läsa på och försöka förstå detta samhälle i grunden och fortsätta att ogilla det, eller att i Baurdrillardska termer bestämma mig för att det inte finns på riktigt. Lite väl vågat, men på ett plan fungerar det. De blinkande skyskrapor och världens-högsta-torn som jag ser genom fönstret när jag skrivet detta kunde lika gärna vara en kuliss. Eftersom jag inte gillar dem kan jag lika gärna anta det. Lite otacksamt mot värdparet som betalar arton tusen kronor i månaden i hyra för en lägenhet med utmärkt utsikt är det ju, men jag behöver ju inte säga det till dem.

Dubai gör sitt bästa för att framställa sig som en upplevelsemaskin till den grad att man med lite ansträngning kan intala sig att det är en sådan man befinner sig i, och alltså inte behöver ta något man ser eller hör på allvar. Åtminstone för dem som har gott om pengar (eller snyltar på någon som har det). Här lever jag ett så bekvämt liv här med gym på sjuttonde våningen, pool på taket intill och tre balkonger i lägenheten att jag knappt behöver gå ut. Går jag ut kan jag gå till ett av många shoppingcenter med massa saker som är producerade för att jag ska tycka att de är fina och trevliga. Som konsument är ju min huvudsakliga uppgift inte att bry mig om vad varorna egentligen är gjorda av, var de kommer ifrån, vilken roll de spelar i världsekonomin och så vidare, utan vad de betyder för mig. Det blir ju mycket trevligare att fokusera på det, jämfört med att irritera sig på ett andefattigt och miljövidrigt och resursslösande konsumtionssamhälle. Om man håller blicken på skenet kan man låtsas att verkligheten bakom det faktiskt inte finns och då spelar det ingen roll hur den är. Kanske finns det människor som lever hela sina liv så. Kanske är det därför som så många trots allt gillar det här stället. Fullt nöjda med att leva i hyperverkligheten, år efter år. Att vara rik är också en konst att bemästra.

Hyperverklighet

söndag 15 januari 2012

Resa

Jag reser inte för nöjes skull. Få nöjen är roliga nog att motivera det obehag som resande innebär. Men jag har rest en del för att lära känna världen. Först med öppet sinne under flera månader långa vistelser i främmande länder. Dessa resor gjorde mig övertygad om västerlandets förträfflighet, så numera har mina resor mer karaktären av militäroperationer: Se så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt med fokus på överlevnad. Mat och sömn till den grad att man kan utföra uppdraget utan att kollapsa men inte mer än så.

Den senaste sådana resan som jag gjorde var till Sri Lanka. Flyg från Dubai (där jag befinner mig på det årliga besöket hos svärföräldrarna), tre dagars vandrande och bussåkande och tillbaka till den bekväma lägenheten i arabvärlden. Det jobbiga med att resa runt i tredje världen är egentligen inte främst det materiella. Visst, det är tröttsamt jämfört med hemma, men oftast är det ändå hanterbart om man inte är så petig. Det som är ansträngande på allvar är att utgöra någon form av global adel. För är det inte vad man är som vit och västerlänning? Man har vissa privilegier av börd och de ska man på något sätt förvalta. Och det gör man enklast på betryggande avstånd från dem som inte har dessa privilegier. För privilegierna åtföljs också av vissa vagt formulerade skyldigheter. Skulle vi unna kronprinsessan Victoria en massa ovanliga privilegier om hon inte var trevlig? Visst förstår man att hon inte kan vara kompis med alla, men man förväntar sig att hon ska bjuda till lite åtminstone. Det krävs ju så lite för att en rojalist som får syn på Victoria ska bli nöjd. Ett leende, en liten vinkning. Och det är samma sak med alla de tredjevärldenmedborgare som av någon anledning tycker att det är jättekul med européer och blir glada bara man är lite, lite trevlig. Skulle man missunna dem det liksom? Nej, inte när man väl är på plats, men det är i sig en god anledning att inte resa iväg över huvud taget.

tisdag 3 januari 2012

Varför saknar vår tid banbrytande tankar?

Jag funderar på att starta ett nytt litet projekt: Att undersöka tänkandets beroende av sin omgivning. Varför tycks det inte skapas någon filosofi idag i paritet med den som Michel Foucault, Simone Weil, Jean-Paul Sartre, Georges Bataille, Ludwig Wittgenstein och så vidare skapade på sin tid? Jag har verkligen letat noga efter banbrytande filosofer i nutiden utan att hitta någon ens i närheten av de ovan nämnda. Det finns två möjliga kategorier av förklaringar till att det förhåller sig så: 1. Man kan inte tänka hårt idag eller, 2, man vill inte tänka hårt idag.

Om förklaring 1 stämmer så är det helt enkelt omöjligt att komma fram till något vettigt eftersom vår tid saknar förutsättningar för tänkande. Kanske är den för tråkig och oföränderlig. Kanske är det avgörande för ens förmåga att tänka att man befinner sig i en intellektuell miljö, både utbildningsmässigt och socialt. Sådana intellektuella miljöer som tycks ha funnits i det tidigare 1900-talets Frankrike till exempel finns knappast idag, åtminstone inte i Sverige.

Om förklaring 2 stämmer är det inte förutsättningarna för tänkande som saknas, utan motivationen. Är det för att det är så otroligt otrendigt att tänka idag som ingen tänker riktigt djupt? Jag föreställer mig att det tog en enorm ansträngning att skapa de verkligt nyskapande filosofiska verken. Och en sådan ansträngning är svår att lansera om man inte känner sig väldigt motiverad. Vilket är lättare att bli i en omgivning där det ger viss status att vara en bra filosof. I så fall är det tekniskt sett fullt möjligt att tänka nya tankar idag, bara mycket svårt att bli tillräckligt motiverad för det.

Personligen hoppas jag förstås att alternativ 2 stämmer, eftersom jag gillar tänkande. Så jag tänker gå igenom lite biografiska anteckningar för att se om man kan finna något stöd för den förhoppningen i de stora tänkarnas liv. Var det förutsättningarna för tänkande eller motivationen för tänkande som var avgörande för de kända 1900-talsfilosofernas förmåga att tänka?