The Economists ledarredaktion tycker att det är dags föromvärlden att agera militärt och upprätta en flygförbudszon i Syrien. Kommer
det att bli så? Inte mycket tyder på det för tillfället. Om inte annat så märks
det inte mycket opinion för det. I fallet med Libyen var det enklare, för där
hann vi aldrig vänja oss. När det gäller Syrien har vi däremot levt i mer än
ett år ganska nära en plats där man dödar något hundratal människor varje dag.
Hur känns det? Jotack, vi har det ganska bra ändå, har vi hunnit upptäcka. Har
vi redan låtit 30 000 bli dödade kan vi väl låta 60 000 till bli dödade? Och
bestämmer vi oss för att vi inte kan det, så måste vi känna skuld för de 30 000
som vi redan har hunnit låta bli dödade. Och det är lite besvärande det också.
Det jobbiga är att kriget kommer att vara över någon gång. Då
kommer det att åka dit filmteam och göra fruktansvärda dokumentärer och
spelfilmer om den syriska slakten. Då kommer vi att tycka att det var så hemskt
och förebrå oss själva för att vi inte gjorde något. Såhär i efterhand låter
Srebrenicamassakern som något ofattbart. Då, när det hände, framstod en
massaker då och då antagligen som en relativt normal del av nyhetsflödet från
Balkan. Det är först när det redan är för sent som vi har möjlighet att
verkligen gräva ner oss i skuldkänslor. Lika bra att börja förbereda sig redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar