Den sociala driften

Vad är egentligen meningen med sociala relationer? Varför umgås vi med andra människor? Den frågan kanske man kan bli lite klarare över om man för en tid undviker att umgås med andra människor och ser efter vad man saknar. Så när min familj åkte iväg för ett par dagar sedan arrangerade jag ett inte alltför vetenskapligt experiment som gick ut på att jag inte skulle träffa en levande människa och inte heller prata i telefon med någon under så lång tid som möjligt. Det blev ganska exakt två dygn.

En slutsats av experimentet blev att det är en drift att socialisera. En ganska låg drift. Frånvaron av umgänge yttrar sig för min del ungefär som frånvaron av mat eller sömn: Som en känsla av muskelsvaghet, speciellt i armarna och ögonlocken. Nu inser jag förstås att jag är en ovanligt svag person som får sådana bristsymtom efter ett och ett halvt dygn i ensamhet. Andra får dem kanske efter en och en halv vecka. Men olika människor klarar sig olika bra utan mat också. Liksom andra drifter kräver socialiseringsdriften själslig styrka för att stå emot. Religiösa asketer som har satsat på att späka sig på alla möjliga sätt, har också många gånger isolerat sig. Kanske ligger utmaningen i att inte äta eller sova och att inte socialisera på ungefär samma nivå? Vilket innebär att våra ansträngningar att tillfredsställa våra sociala drifter på ett plan inte är mer avancerade än våra ansträngningar att hitta mat.

Jag tänker ofta att det är denna socialiseringsdrift som får folk att skaffa barn. Man kan välja huruvida man vill ha barn eller inte och ganska många väljer att inte få några barn. Men ytterst få väljer att inte socialisera över huvud taget. Som jag har uppfattat det tycks det vara människor som kan tillfredsställa sina sociala drifter på andra sätt som väljer att inte bilda familj. Medan vi som är dåliga på att umgås med vuxna människor för umgängets skull skaffar barn som vi måste umgås med och som måste umgås med oss. Vi som inte orkar prata meningslösheter med fyrahundra ”vänner” på Ansiktsboken, ser till att ha en femåring att prata meningslösheter med i stället.

Det är i grunden något störande med idén att det är drifter som styr vårt sociala umgänge. Den motsäger Kants princip om att man ska se varje människa som ett mål i sig och inte som ett medel. Det är bara i det sexuella umgänget som vi verkligen erkänner att vi ser varandra som medel. Men tänk om allt socialt umgänge är lika driftsstyrt som sexualiteten, bara att vi har utvecklat ett system för att hantera kombinationen av driftmässighet och mellanmänsklighet just i det sexuella? Tänk om det rent av är vår sociala drift som sådan som ligger bakom vår sexuella drift? Det skulle kunna ge en ledtråd till alla till synes irrationella sexuella praktiker. Det sexuella skulle kunna vara ett sätt att ställa det socialas motsättningar på sin spets. Den består ju av samma kombination som det allmänt sociala: En del drift och utnyttjande av den andre, en del mellanmänskligt möte. Men i det sexuella inte bara accepterar vi den driftmässiga komponenten av utnyttjande. Vi gillar den aktivt, så länge som den kombineras med det mellanmänskliga på exakt rätt sätt.  

Är det i själva verket denna allmänna driftsmässighet som utgör den rena sexualiteten, som jag skrev om här? Hade det rört sig om en drift som var isolerad till det sexuella skulle det varken varit så intressant eller så farligt. Men om det rör sig om en sida av hela vårt sociala umgänge som vi normalt sett inte känns vid, så kommer sexualiteten att vara en påminnelse om alla sociala relationers natur. En sanning som behöver hanteras med försiktighet.