Som jag har antytt tidigare har jag alltid varit lite på kant med
samhället. Först genom att ansluta mig till extremvänstern. När det
tillgängliga samhället nu tyckes vara så otillfredsställande, så fick man väl
arbeta för ett annat, bättre samhälle? Inte för att jag riktigt lyckades skapa
mig en uppfattning om hur det samhälle som vi sade oss kämpa för skulle se ut.
Inte för att någon annan verkade särskilt intresserad av att begripa det
heller. Så jag drog slutsatsen att det är svårt att bygga ett bra samhälle.
Eftersom mycket få kommunister tycktes hysa något ärligt intresse för att
konfrontera dessa svårigheter, så gick jag ur deras gemenskap.
Och anslöt mig till vad? Ingenting. Inte huvudfårans
samhälle heller. Jag kan visst se vissa stora fördelar med det samhälle vi
lever i, men jag kan inte säga att jag egentligen känner mig helt lojal med
det. Jag sluter förstås upp bakom det i det som det är hotat av sämre
alternativ. Men så där som de flesta, speciellt yngre människor, är en del av
samhället kommer jag inte att bli det. Inte med någon del av samhället. Ni vet,
sådär så att man delar intressen, estetiska preferenser, värderingar och så
vidare med en ganska stor mängd med människor, vilket gör att man känner sig
som en av dem och kan umgås med nästan vem som helst av dem. Sådär så att man
känner sig ganska bra om man bara lyckas skaffa sig tillräckligt med anseende i
samhällets ögon och till exempel har ett hyfsat jobb, och sådär så att man blir
förkrossad när man förlorar detta anseende när man blir arbetslös.
I stället har jag försökt sluta förbund med individer. Vad
jag kan minnas har jag i vuxen ålder aldrig haft två vänner som också har varit vänner med varandra. Inte för att jag är emot idén, men för att det som jag har haft
gemensamt med människor har varit punkter av överensstämmelse snarare än en hel
gemensam kultur. Kommer man tillräckligt bra överens kan man i och för sig
skapa en sådan gemensam kultur. Så det har jag gjort genom att gifta mig och
bilda familj tillsammans med en med en annorlunda bakgrund, men liknande
intentioner. Om någon begriper sig på oss? Tveksamt. Det finns inte bara
fördelar med att leva som ointegrerad i det samhälle som man är född och
uppvuxen i. I synnerhet är det lite bekymmersamt att det verkar gå i arv mellan generationerna. Men jag tror ändå på individer. Och då inte i nyliberal
bemärkelse, att alla individer ska flockas kring samma köttben och kämpa om det
och producera en massa nyttigheter under tiden. Utan i bemärkelsen att det blir
intressantare och antagligen bättre om individer tänker och agerar
självständigt. Inte bara i förhållande till specifikt utpekade bovar som
kapitalismen, könsmaktsordningen, etnocentriciteten och så vidare, utan i
förhållande till alla större etablerade gemenskaper.
Jag tror på individen på så sätt att jag tycker att man ska ta vara på alla sorters egenskaper, vilket jag inte tycker att man gör idag. Man värderar bara vissa sorters egenskaper, som tex förmågan att skaffa sig bra skolresultat i åldern 16-19 år. Är den egenskapen likställd med att någon blir en bra läkare eller en bra psykolog? Nej, men idag är det nästan det enda kriteriet för att bli de yrkena, eftersom man måset ha mer än maxpoäng för att komma in på de utbildningarna.
SvaraRaderaMen sedan tror jag mer på sammarbete än på individuellt arbete, för om man inte kan samarbete, så blir det ju lite som du beskrev där med köttbenet, det blir lite lite medkänsla och lite lite hjälpande utan bara den som kan trampa ned flest kommer högst upp. Det gillar jag inte.