Samhället

Som jag har antytt tidigare har jag alltid varit lite på kant med samhället. Först genom att ansluta mig till extremvänstern. När det tillgängliga samhället nu tyckes vara så otillfredsställande, så fick man väl arbeta för ett annat, bättre samhälle? Inte för att jag riktigt lyckades skapa mig en uppfattning om hur det samhälle som vi sade oss kämpa för skulle se ut. Inte för att någon annan verkade särskilt intresserad av att begripa det heller. Så jag drog slutsatsen att det är svårt att bygga ett bra samhälle. Eftersom mycket få kommunister tycktes hysa något ärligt intresse för att konfrontera dessa svårigheter, så gick jag ur deras gemenskap.

Och anslöt mig till vad? Ingenting. Inte huvudfårans samhälle heller. Jag kan visst se vissa stora fördelar med det samhälle vi lever i, men jag kan inte säga att jag egentligen känner mig helt lojal med det. Jag sluter förstås upp bakom det i det som det är hotat av sämre alternativ. Men så där som de flesta, speciellt yngre människor, är en del av samhället kommer jag inte att bli det. Inte med någon del av samhället. Ni vet, sådär så att man delar intressen, estetiska preferenser, värderingar och så vidare med en ganska stor mängd med människor, vilket gör att man känner sig som en av dem och kan umgås med nästan vem som helst av dem. Sådär så att man känner sig ganska bra om man bara lyckas skaffa sig tillräckligt med anseende i samhällets ögon och till exempel har ett hyfsat jobb, och sådär så att man blir förkrossad när man förlorar detta anseende när man blir arbetslös.

I stället har jag försökt sluta förbund med individer. Vad jag kan minnas har jag i vuxen ålder aldrig haft två vänner som också har varit vänner med varandra. Inte för att jag är emot idén, men för att det som jag har haft gemensamt med människor har varit punkter av överensstämmelse snarare än en hel gemensam kultur. Kommer man tillräckligt bra överens kan man i och för sig skapa en sådan gemensam kultur. Så det har jag gjort genom att gifta mig och bilda familj tillsammans med en med en annorlunda bakgrund, men liknande intentioner. Om någon begriper sig på oss? Tveksamt. Det finns inte bara fördelar med att leva som ointegrerad i det samhälle som man är född och uppvuxen i. I synnerhet är det lite bekymmersamt att det verkar gå i arv mellan generationerna. Men jag tror ändå på individer. Och då inte i nyliberal bemärkelse, att alla individer ska flockas kring samma köttben och kämpa om det och producera en massa nyttigheter under tiden. Utan i bemärkelsen att det blir intressantare och antagligen bättre om individer tänker och agerar självständigt. Inte bara i förhållande till specifikt utpekade bovar som kapitalismen, könsmaktsordningen, etnocentriciteten och så vidare, utan i förhållande till alla större etablerade gemenskaper.