Sanningen och verkligheten

Poststrukturalismen lärde oss att sanning är ett relativt begrepp. Hur man än försöker beskriva verkligheten, så blir det inte den enda möjliga, eller slutgiltiga beskrivningen.

För tänkandets del finns bättre och sämre sätt tolka den idén. Det sämre sättet är att likställa sanningen med verkligheten: Eftersom det finns många sanningar (alternativt ingen sanning alls), finns det i så fall också många verkligheter (alternativt ingen verklighet alls). Alltså finns inget att undersöka annat än specifika situationer (eller ingenting alls). Då blir allt abstraherande onödigt.

Men man kan också skilja på sanningen och verkligheten. Verkligheten är då objektet för sanningen. Sanningen, beskrivningen, kan aldrig göra verkligheten rättvisa, eftersom den är alltför komplex och har alltför många sidor för att kunna sammanfattas i sin helhet. (Kanske inte helt olikt hur Spinoza beskrev substansen). Att beskrivningen av verkligheten inte kan beskrivas perfekt, betyder inte att den inte kan vara bättre eller sämre. (Vilket för oss mot Richard Rortys pragmatiska sanningsteori, att den beskrivning som fungerar bäst att handla efter också är bäst).

Hur som helst är det i arbetet för att ständigt hitta bättre sätt att beskriva verkligheten som poststrukturalismens sanningssyn blir verkligt användbar. Den är en vidareutveckling av det sokratiska idealet om sanningssökandet som en oavslutlig verksamhet. Och en komplex verksamhet, som bygger på observationer från verklighetens olika sidor. Vi behöver inte en sanning, utan så många sanningar som möjligt för att närma oss en användbar beskrivning av verkligheten.