Mitt liv som hund

En gång för sju år sedan var jag i Iran tillsammans med min nyblivne make. Jag skötte den resan på ett ganska misslyckat sätt. Till exempel kunde jag få för mig att stanna på hotellrummet i Teheran och läsa Kierkegaard i stället för ta mig ut i staden och landet. Dessa problem med att konfronteras med omgivningen berodde till större delen på att jag ganska plötsligt hade förvandlats till en hund. Alltså, jag menar som hund i europeisk bemärkelse: Ett trevligt och väluppfostrat sällskapsdjur som man kan ägna lite uppmärksamhet på sin herres villkor. Till och med en ovanligt lågpigmenterad hund vars utseende och lite avvikande beteende man kan förundras lite över. Man får inte röra den typen av hund, men man kan klappa den lite verbalt genom att ställa en artig fråga en bit in i ett samtal med dess herre. Pratar man med någon som har hund, är det ju fint sätt att visa att man uppskattar hunden också.

Jag hade antagligen haft betydligt lättare att leva mig in i rollen som hund om jag hade fattat att det var just ”hund” jag skulle tänka. Ser man det krasst, så borde en hund med en människas intellekt kunna få se en hel del intressanta saker. Om inte annat kan den ju studera de andra hundarna på hundplatsen längst bak i bussen eller i hundrummet i lägenheter dit dess herre blir inbjuden. Och om ens herre skulle lämna en, så gäller det att tänka på att man är en lösspringande hund. Visar man bara att man är väluppfostrad och inte tänker göra något värre än att se sig omkring, så kommer antagligen ingen att försöka hindra en. Hade jag bara haft vett att tänka ”jag är en hund, jag är ju en hund” så fort någon hade hälsat på min herre och inte på mig eller börjat prata med min herre och inte med mig, så hade jag kunnat vara betydligt mindre irriterad. Det är en fullt möjlig grej att göra för en västerlänning, det är bara att läsa lite BDSM-noveller under kategorin ”puppy play" för att komma i rätt stämning. Men det kanske ligger något omoraliskt att åka till främmande länder och träna på att vara förtryckt när vissa i den inhemska befolkningen kämpar för att bli behandlade som människor? Jag tyckte det på den tiden i alla fall.

Varför riktar jag då dessa beskyllningar mot Iran och inte exempelvis Syrien eller Jordanien? Jag kan inte göra någon vetenskaplig jämförelse, för i arabvärlden rörde jag mig mestadels ensam och kan dessutom språket en aning. Men jag misstänker att skillnaden ligger i Irans aura av civilisation. Iran gav intryck av att vara ett välordnat och civiliserat samhälle. Människorna gav ett civiliserat intryck, betydligt mer civiliserat än vad man kan tro av vad man hör på nyhetssändningarna. Det var bara det att de var civiliserade på ett helt annat sätt. Jag kunde tycka att männen i Syrien och Jordanien och Turkiet betedde sig som djur när de antastade mig. Att själv bli behandlad som ett husdjur av någon som beter sig som en människa är betydligt svårare att tåla. Det får en att vilja stänga in sig på ett hotellrum och läsa en svår bok bara för att bevisa för sig själv att man är en människa.