Var finns ingången till verkligheten?

(en fristående fortsättning på föregående inlägg)

Under hela mitt vuxna liv har jag haft komplex över att mitt perspektiv skulle vara sämre än andras. De som har kunnat tänka ut något riktigt bra har i de allra flesta fall varit män, även under relativt modern tid. Då kanske kvinnors möjligheter att faktiskt se verkligheten är sämre? Liksom svartas, liksom underklassens, liksom tredjevärldenmedborgares? När jag åkte till arabvärlden kulminerade dessa tvivel. Jag skrev hem och klagade på att jag inte kunde se verkligheten där ur en människas perspektiv. Jag fick det torra svaret att jag fick använda mig av den mänsklighet som stod mig till buds. Vilket jag gjorde, och vilket jag fortfarande gör. 

Om det finns en (objektiv, av oss själva oberoende) verklighet och man är ute efter att se den och förstå den, så bör det vara oväsentligt från vilket perspektiv man ser den. Om man abstraherar tillräckligt mycket och på rätt sätt, så bör man komma till samma verklighet ändå. Vilket innebär att två personer i vitt skilda sociala roller ändå bör kunna se samma sak, om de abstraherar från två olika håll. Det viktiga är att det man är med om verkligen utgör konfrontation med verkligheten. Från den punkt där man hamnar i kontakt, kan man sedan abstrahera sig fram till något mer generellt.

Så den förbannelse som tycks ligga över kvinnor, etniska minoriteter och så vidare bör inte bero på att verkligheten är mindre tillgänglig för oss/dem, eller att den visar sig från en mindre användbar sida. Förbannelsen ligger snarare i att vi lär oss att se vår situation som speciell. Att föda barn eller se ut att komma från ett annat land eller att leva i skuggan av en mer utvecklad och rikare del av världen framställs som specifika upplevelser som ingen som inte har varit där kan förstå eftersom de inte kan abstraheras till något mer allmängiltigt. Och om inga utomstående kan abstrahera sig fram till de längre ståendes situation, innebär det också att de lägre stående inte kan använda sig av sin situation för att förstå något annat än just denna specifika situation. Det vill säga, dessa gruppers tillträde till en mer generell verklighet stängs, så länge de inte väljer att ägna sig åt verksamhet som även den normsättande gruppen ägnar sig åt.

Vad händer om man trots allt ser sina (exempelvis) könsspecifika upplevelser som en lika bra ingång till verkligheten som någonting annat? Ingenting mer än att man riskerar att bli sedd som sedd som smaklös/självdestruktiv/kylig. Men bryr man sig inte om den saken är det bara att ta den mänsklighet som står en till buds och konfrontera den verklighet som står en till buds. Om verkligheten är en, är den lika verklig jämnt över.