Breivik varje dag och vi låter det hända

I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.