Under det senaste året har jag blivit alltmer rastlös. Normala
människor skulle säga att det är helt i sin ordning, då jag ofta inte rör mig
utanför en trekilometersradie under veckor i taget ibland. Och denna
trekilometersradie innefattar inte mer än skog, åkrar, några hus, och längst
ut, en by där mina barn går på dagis/skola. Hade jag bara gjort som andra människor
och bosatt mig där det finns höga hus och många människor och löpsedlar och
reklamplakat och haft ett arbete att gå till varje dag, så hade jag inte varit
rastlös utan fullt nöjd med att vara upptagen med att få ihop livspusslet?
Men jag längtar inte efter den urbana pulsen. Jag längtar
efter äventyr. Vad är det som definierar ett äventyr? Att man inte kan
förutsäga vad som ska hända. Man ger sig in på något med den uttalade
målsättningen att bli lite överraskad. Helst inte så pass överraskad att det
blir farligt på riktigt, men så pass överraskad att man får se något nytt, veta
något nytt eller kan tänka något nytt. Det handlar inte om att befinna sig i en
stimulerande omgivning, utan om att befinna sig i en svårförutsägbar omgivning.
Om definitionen av ett äventyr ligger i att man inte kan förutsäga
vad som kommer att hända, så innebär det att man måste söka sig till en miljö
där man är en besökare. Inom en kultur eller en hel subkultur så skapas
sociala normer för umgänge och samverkan, vilket skapar den interna
förutsägbarhet som krävs för att en gruppering eller ett samhälle ska fungera. Så
ett verkligt äventyr är en upplevelse som bara upplevas enskilt eller av ett
fåtal individer, som placerar sig utanför sin invanda hemmiljö. Ett äventyr är att
konfronteras med världen utan att absorberas av den. Det är att komma så nära
som möjligt något som man själv inte är en del av och heller inte fullt ut
kommer att bli en del av. I mindre eller större skala.
Det finns olika sätt att vara en del av något. Man kan vara
det tankemässigt, genom att följa trafikregler eller ha ett formellt arbete. Man
kan vara det känslomässigt, genom att vara en välfungerande nattklubbsbesökare.
Olika system medger olika grader av små äventyr, och var som helst i tillvaron
kan man stöta på någon form av oförutsägbarhet. Men att aktivt leta efter verkliga
äventyr är ganska svårt. Åtminstone om man samtidigt gärna vill överleva. Men
jag ska göra ett försök: I januari planerar jag att köpa ett interrailkort och
åka landvägen till Georgien. Kanske ta en omväg om Frankrike eller någon annanstans. Kanske testa lite couchsurfing. Någon som vill följa med?
Nu känner inte jag dig så väl, men det kan inte vara så att du behöver lite annan spänning för att du följer alla de där reglerna i det verkliga livet?
SvaraRaderaÄven om jag till synes lever väldigt lugnt så känner jag att jag måste kämpa för att överleva i den vanliga vardagen. Jag är tex en sån som ganska snart gör mig ovän med folk och blir utanför i grupper, och det vill jag inte egentligen, så jag är fortf rädd att det ska bli så i den omgivning jag lever i nu. Och jag är förvånad över att jag lyckats smälta in så länge :)
Nej men sen är man ju olika också, vissa nöjer sig med det vanliga svenssonlivet, medan andra kräver förändring hela tiden. Jag tror eg det är mest lönsamt ur evolutionshänseende att vilja förändring och vilja se annat här i världen.
Ha ha, nej jag har det kanske lite för lätt helt enkelt. Och det är mitt eget fel. Eftersom jag precis som du har svårt att smälta in i olika sammanhang, har jag helt enkelt undvikit sammanhang i ganska hög grad. Jag tycker ändå att det är tråkigt att man över en viss ålder förväntas ersätta äventyr med "utmaningar", det vill säga att försöka nå upp till en given norm som aldrig går att nå upp till fullt ut.
SvaraRadera