måndag 24 september 2012

Vad är ett äventyr?


Under det senaste året har jag blivit alltmer rastlös. Normala människor skulle säga att det är helt i sin ordning, då jag ofta inte rör mig utanför en trekilometersradie under veckor i taget ibland. Och denna trekilometersradie innefattar inte mer än skog, åkrar, några hus, och längst ut, en by där mina barn går på dagis/skola. Hade jag bara gjort som andra människor och bosatt mig där det finns höga hus och många människor och löpsedlar och reklamplakat och haft ett arbete att gå till varje dag, så hade jag inte varit rastlös utan fullt nöjd med att vara upptagen med att få ihop livspusslet?

Men jag längtar inte efter den urbana pulsen. Jag längtar efter äventyr. Vad är det som definierar ett äventyr? Att man inte kan förutsäga vad som ska hända. Man ger sig in på något med den uttalade målsättningen att bli lite överraskad. Helst inte så pass överraskad att det blir farligt på riktigt, men så pass överraskad att man får se något nytt, veta något nytt eller kan tänka något nytt. Det handlar inte om att befinna sig i en stimulerande omgivning, utan om att befinna sig i en svårförutsägbar omgivning.

Om definitionen av ett äventyr ligger i att man inte kan förutsäga vad som kommer att hända, så innebär det att man måste söka sig till en miljö där man är en besökare. Inom en kultur eller en hel subkultur så skapas sociala normer för umgänge och samverkan, vilket skapar den interna förutsägbarhet som krävs för att en gruppering eller ett samhälle ska fungera. Så ett verkligt äventyr är en upplevelse som bara upplevas enskilt eller av ett fåtal individer, som placerar sig utanför sin invanda hemmiljö. Ett äventyr är att konfronteras med världen utan att absorberas av den. Det är att komma så nära som möjligt något som man själv inte är en del av och heller inte fullt ut kommer att bli en del av. I mindre eller större skala.

Det finns olika sätt att vara en del av något. Man kan vara det tankemässigt, genom att följa trafikregler eller ha ett formellt arbete. Man kan vara det känslomässigt, genom att vara en välfungerande nattklubbsbesökare. Olika system medger olika grader av små äventyr, och var som helst i tillvaron kan man stöta på någon form av oförutsägbarhet. Men att aktivt leta efter verkliga äventyr är ganska svårt. Åtminstone om man samtidigt gärna vill överleva. Men jag ska göra ett försök: I januari planerar jag att köpa ett interrailkort och åka landvägen till Georgien. Kanske ta en omväg om Frankrike eller någon annanstans. Kanske testa lite couchsurfing. Någon som vill följa med?

2 kommentarer:

  1. Nu känner inte jag dig så väl, men det kan inte vara så att du behöver lite annan spänning för att du följer alla de där reglerna i det verkliga livet?
    Även om jag till synes lever väldigt lugnt så känner jag att jag måste kämpa för att överleva i den vanliga vardagen. Jag är tex en sån som ganska snart gör mig ovän med folk och blir utanför i grupper, och det vill jag inte egentligen, så jag är fortf rädd att det ska bli så i den omgivning jag lever i nu. Och jag är förvånad över att jag lyckats smälta in så länge :)
    Nej men sen är man ju olika också, vissa nöjer sig med det vanliga svenssonlivet, medan andra kräver förändring hela tiden. Jag tror eg det är mest lönsamt ur evolutionshänseende att vilja förändring och vilja se annat här i världen.

    SvaraRadera
  2. Ha ha, nej jag har det kanske lite för lätt helt enkelt. Och det är mitt eget fel. Eftersom jag precis som du har svårt att smälta in i olika sammanhang, har jag helt enkelt undvikit sammanhang i ganska hög grad. Jag tycker ändå att det är tråkigt att man över en viss ålder förväntas ersätta äventyr med "utmaningar", det vill säga att försöka nå upp till en given norm som aldrig går att nå upp till fullt ut.

    SvaraRadera