Blir du kåt av att skämmas för helt osexiga saker?

Nu tänker jag skriva ett riktigt snuskigt inlägg. Det snuskiga ligger i att jag tänker berätta om mina egna kroppsliga upplevelser och ställa frågan om ni andra också känner likadant. Jag ser inget självändamål i sådan snuskighet, utan jag skriver det här för att jag tror att det kan vara intressant ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Alla varnade?

Det händer ganska sällan att jag skäms riktigt mycket över något. Men det har hänt. Jag kan av ren klantighet ha missat ett möte, inte ansträngt mig tillräckligt inom ett arbete, eller brutit mot en trafikregel. Helt osexiga grejer alltså. Trots detta uttrycker sig skamkänslor hos mig som fysisk kåthet. Alltså de sätter sig i fittan. Som en stark fysisk längtan efter penetration eller åtminstone någon form av stimulans. Skamkänslor som sköljer över mig har till och med få mig att stöna av kåthet då jag har varit ensam. Men det är inte skönt eller trevligt på något sätt. Även om det är exakt samma nerver som aktiveras som när jag har sex, så är det inte trevligt. Och jag tror inte att jag skulle vilja ha sex i en sådan situation. Det enda som gör situationen sexuell är att nerverna i min fitta gör sig påminda på ett ytterst tydligt sätt. Tydligare än någon annan gång, nästan. De få gånger jag har drabbats av denna känsla har jag bara önskat att denna absurda gudomliga bestraffning ska vara över så att jag kan återgå till mitt vanliga tillstånd.

Jag har inte upplevt detta många gånger. Fram tills nyligen bara när jag var i tonåren, från trettonårsåldern ungefär. Antagligen för att ganska få saker kan få mig att skämmas riktigt starkt. Men fenomenet fyller mig med förundran. Är det vanligt att reagera på det viset? Är det något specifikt kvinnligt? Är det frågan om en koppling mellan ”normala” människor och de som utsätter sig för grovt förnedringssex? Har vi trots allt det i oss allihop, med skillnaden att vissa kan, och vill, utnyttja kopplingen mellan skamkänslor och sexualitet medvetet? Är sex av det behagliga slaget ett slags trevligt, kontrollerat misslyckande?

Det här är ett typexempel på vad man inte pratar om: En kroppslig upplevelse som inte har någon plats i något officiellt system av betydelser. Även om jag har reagerat på detta sen mina tidiga tonår så har jag inte berättat om det, eftersom det framstår som en så futtig och meningslös upplysning som inte leder någonvart. Dessutom påverkar det mig inte personligen på något väsentligt sätt. Om andra har upplevt samma sak gissar jag därmed att de också har valt att inte nämna det av de skälen. Men om det finns någon form av generalitet i det här, så tror jag att det är mycket intressant och en aning skrämmande ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Så för det rent vetenskapliga intressets skull: Kan inte ni som läser det här posta en (anonym) kommentar om huruvida ni har varit med om något liknande?