Sanningen om den rena sexualiteten

I rätt sammanhang är sexualiteten uppbygglig. Fel använd är den katastrofal. Vanligtvis menar man att det är den egentliga sexualiteten som är uppbygglig och god, medan de potentiellt katastrofala användningarna är perversa förvrängningar av den egentliga sexualiteten. Men är det inte i själva verket tvärtom? Det är i sin renare form som sexualiteten blir destruktiv och farlig. Den goda sexualiteten blir god just genom att modifieras av och döljas av externa faktorer.

Den avskalade och ohöljda sexualiteten symboliseras närmast av pornografin: Den utgör en samling visuella och konceptuella allegorier för av mänsklig sexualitet, men bortom de specifika relationer som människor vanligtvis ingår i dessa sammanhang. Och av pornografin att döma går det som blir kvar när man skalar av allt icke-essentiellt i stort sett ut på förnedring och objektifiering i olika former. Det ger en hint om vad den rena sexualiteten egentligen består av.

I verkligheten går det inte att nå sexualiteten i sin rena form. Den är som Platons idévärld, fast lite tvärtom: Den blir inte sämre av blandas upp med övriga delar av verkligheten, utan bättre. I tillräckligt oblandad form är den mer eller mindre outhärdlig. Därmed har vi i vårt samhälle (och i alla andra samhällen) ingått en pakt om att inte låta sexualiteten framträda i sin rena form. I stället måste den bäddas in i ett skyddande täcke av sociala relationer. Det kan röra sig om ett klassiskt parförhållande eller det kan röra sig om individens förhållande till samhället, om att definiera sig själv som man, kvinna och så vidare i förhållande till en större helhet. Det viktiga är att det är en för individen meningsfull social relation. Inom sådana relationer leker man med elden genom att anspela på den rena sexualiteten. Man vet egentligen inte vad den är, och man vill inte fullt ut veta det. Vet man det, har man förstört den gemenskap som går ut på att sträva mot den utan att någonsin ta sig dit. Om man har varit på andra sidan och kan tala om hur den kittlande farlighet som normala människor strävar efter är i verkligheten, platsar man inte i den leken. Speciellt inte om det man har att berätta är att den inte var trevlig, utan fullständigt outhärdlig. Då är man en förrädare.

Förrädarna är alltså dem som har sett hur sexualiteten framträder då den inte modereras av acceptabla sociala relationer. I vårt samhälle innebär det att man har varit involverad i incest eller någon form av sexuellt övergrepp. Vad som saknas vid incest, våldtäkt och så vidare är just ramverk av meningsfulla relationer. Incestuösa relationer är en återvändsgränd på det sociala planet. Så den enda anledningen att trots allt upprätta dem är den rena sexualiteten, som i sig är outhärdlig. Samma sak riskerar att ske vid en våldtäkt. I bästa fall kommer både våldtäktsmannen och hans offer att klara sig från att se något de inte borde se. Han genom att han såg det som en del av en relation och hon klarade av att hålla alla sexuella känslor på avstånd. Men om hon uppfattar situationen som sexuell på minsta sätt, har hon kommit alltför nära den rena sexualiteten. Då har hon i klart ljus sett en sanning som man enligt vår samhällsomspännande pakt bara bör se i filtrerad, inbäddad form. Då är hon utesluten från den pakten, för hon har sett för mycket för att platsa där.

Finns det någon väg tillbaka? Kan den som har känt sanningen om den rena sexualiteten glömma den igen? Kanske om det går tillräckligt lång tid och tillräckligt många försöker övertyga en om att man inte alls har sett den. Men det finns också de som hanterar sitt ovälkomna möte med den rena sexualiteten på motsatt sätt. I stället för att förneka den, konfronterar de den. Eftersom de har känt den är de ändå förstörda. Då kan de känna den igen. Och igen. Och igen. Antingen av uppgivenhet och cynism: Har man ändå känt den kan man ju lika gärna tjäna pengar på den. Eller av en ambition att förstå den: Har man känt sanningen om den rena sexualiteten är det lika bra att känna in den ordentligt, så att man lär sig att hantera den. Är man flera som har känt den kan man alltid skapa en alternativ, bräcklig gemenskap. Under ständiga, milda attacker från det sanningsförnekande majoritetssamhället.